Under livets gång har jag mött många äldre par som personifierar ordspråket ”gammal kärlek rostar aldrig”. Trots alla år tillsammans är det så tydligt att de lyckats hålla kärleken levande.
Erfarenheten har lärt mig att ordspråket tyvärr inte gäller bilar. När min fru och jag var nygifta hade vi en mörkbrun Honda Civic. Den var rolig att köra, men plåten visade sig vara av usel kvalité. Norrlänningen och ordvitsaren i mig kom då fram till att det var en skånerostad Honda Kivik.
H C Andersen har skrivit en saga om kärleken som aldrig rostar. ”Vad far gör är alltid det rätta”, heter den. Den handlar om en fattig bonde och hans hustru. En dag bestämmer makarna sig för att sälja sin häst som är det enda värdefulla de kan undvara. Maken får fria händer och ger sig iväg till marknaden. Men redan medan han är på väg så börjar han att genomföra den ena dåliga affären efter den andra. Hästen blir till en ko, som blir till ett får och så vidare. Till sist står han där med enbart en säck ruttna äpplen.
Bonden är dock inte det minsta bekymrad. Han är själv nöjd med sina affärer och han vet ju vad hans fru alltid brukar säga: ”Vad far gör är alltid det rätta.” På krogen möter bonden några stenrika engelsmän. När de analyserar hans vanvettsaffärer blir slutsatsen att nu kommer bondens hustru att ta honom i upptuktelse. Det blir vadslagning om saken: En spann med guldpengar mot en säck ruttna äpplen.
Till allas förvåning visar det sig att bonden får rätt. Hans hustru håller fast vid devisen – vad far gör är alltid det rätta. Så sagan får ett lyckligt slut.
Nu är jag inte helt säker på att det verkligen var den livslånga och förlåtande kärleken, som sagan handlade om. Sagan kanske lika gärna kan läsas som politisk satir.
I verkligheten hade väl bondens äktenskap varit i stor fara? Vem vågar i längden vara gift med någon som är så omdömeslös? Våra makthavare kan inte heller agera helt fritt mellan mandatperioderna och bedriva kostsam affärsverksamhet med skattebetalarnas pengar. Även om vi ibland kan få intrycket av att de tror sig ha sådana oinskränkta rättigheter. Om en kommun har ansträngd ekonomi kan man inte heller räkna med att det ska dyka upp en spann med guldmynt från ovan. Inte ens staten har en guldreserv som aldrig sinar. Dessutom är den kassan också skattebetalarnas egendom.
Medborgarnas kärlek till de folkvalda är inte rostfri, och ska inte heller vara det. När politiker genomför tvivelaktiga affärer så utsätter de relationerna med sina väljare för stora påfrestningar. Ofta har makthavarna stora pedagogiska problem när de ska förklara nyttan med sina affärer för väljarna. Det blir inte bättre av att de blir så besvärade när journalister ställer i högsta grad relevanta frågor för att allmänheten ska få den information de har rätt till.
Ibland gynnas vissa personer och företagare av makthavarnas beslut på andras bekostnad. Det är oerhört allvarligt. Blotta misstanken att allt inte går rätt till är förödande för sammanhållningen i ett samhälle. Då gäller kompromisslöst uppmaningen ”gör om och gör rätt”. När så inte sker kommer politikerföraktet att växa ohämmat, vilket på sikt får människor att tappa tilltron till demokratin.
Jag förstår uppriktigt sagt inte hur det kan komma sig att makthavare vågar ta så stora risker. För det är ont om väljare som säger: ”Vad kommungubbarna gör är alltid det rätta”.
Urban Önell
