Tohmas Karlsson, nationalekonom och ekonomisk analytiker som är uppvuxen i Hässleholm och bland annat har arbetat på Europeiska Centralbanken i Frankfurt, numera bosatt i USA, fortsätter med sina krönikor i Frilagt. Denna gång gör han en analys av EU:s ekonomiska och politiska situation efter det franska presidentvalet:

Den dominerande känslan efter det franska presidentvalet den 7 maj var en stor lättnad över att den liberale centristen Emmanuel Macron klart besegrade populisten Marine Le Pen. En våg av optimism beträffande eurons framtid sköljde över kontinenten, delvis på grund av att Macron förde en klart uttalad pro EU-politik. Men faktum kvarstår att en utpräglad nationalist och euro-skeptiker fick 34 procent av rösterna. Även om ett akut hot för tillfället är undanröjt, så är faran ingalunda över.

Den långsiktiga överlevnaden av EMU-projektet beror på om Europas medborgare kan mobiliseras och entusiasmeras. Nya ansträngningar måste till för att lösa immigration, säkerhetspolitik och den stagnerande ekonomin. De grundläggande ekonomiska problemen i Frankrike och Europa, speciellt den monetära unionen (EMU), kvarstår.

Den 28 mars 2017 firade EU sitt 60-års jubileum. Det tysk-franska samarbetet har varit motorn i den europeiska integrationsprocessen, alltsedan bildandet av EU genom Rom-fördraget 1957 och fram till Maastricht-fördraget 1992 som reglerade tillkomsten av valutaunionen EMU (Economic and Monetary Union). Men under det senaste decenniet så har en stagnerande fransk ekonomi alltmer halkat efter den tyska. Den tyska arbetslösheten är cirka 4 procent medan den franska är nästan 10 procent. Statsskulden är 68 procent i Tyskland medan motsvarande siffra för Frankrike är 96 procent. Detta har lett till att inte bara den ekonomiska utan också den politiska makten inom EMU har förskjutits till Tysklands fördel.

Tillkomsten av den gemensamma valutan, euron, 1999 medförde att de enskilda länderna inte längre kunde återställa förlorad konkurrenskraft genom att devalvera sin valuta.

Tanken var att ökad rörlighet på arbetsmarknaden och fiskala transfereringar skulle ersätta avsaknaden av valutakursjusteringar som ett medel för att motverka förändringar i konkurrenskraft och efterfrågan. Men det visade sig att dessa mekanismer var fullständigt otillräckliga när finanskrisen slog till 2007. När budgetunderskotten sköt i höjden, bland annat som en följd av massiva bankstöd, påbörjades en restriktiv sparpolitik som i sin tur orsakade ökad arbetslöshet.

Det vi har upplevt är inte den utlovade konvergensen av ekonomierna, utan snarare en divergens mellan länderna i norra och södra Europa, med skrämmande hög ungdomsarbetslöshet i Grekland, Italien, Portugal och Spanien. Denna divergens har skapat en ökad spänning mellan kreditgivare i norr som insisterar på ökat inflytande över den ekonomiska politiken i mottagarländerna.

Uppdelningen i norr och söder kan också ses i de olika uppfattningar beträffande ekonomisk politik som Tyskland och Frankrike företräder. Dessa skillnader återspeglar inte bara olika reala intressen utan också ländernas historia, tradition och olika skolor eller tänkesätt. Den tyska linjen är ett utslag av så kallad ”Ordnungspolitik” som innebär att staten sätter de grundläggande spelreglerna för ekonomin och att sedan den privata sektorn agerar relativt fritt inom denna ram. Det medför bland annat att staten följer strikta regler beträffande budgetunderskott och ser till att inflationen är låg. I Frankrike är man mycket mer benägen att ge staten en betydande roll inom näringslivet. Tilltron till att den offentliga sektorn kan lösa olika ekonomiska problem är stor, vilket återspeglas av att Frankrike har den största offentliga sektorn av alla avancerade industriländer.

Skillnader i ansatser mellan tysk och fransk ekonomisk politik illustrerar problemet med EMU som helhet. Tyskland anser att de sydeuropeiska länderna måste genomgå en strikt sparpolitik samt genomföra strukturella reformer för att modernisera sina ekonomier så att de kan överleva i den globala konkurrensen.

Frankrike och Medelhavsländerna hävdar å andra sidan att de behöver mer tid för att anpassa sina ekonomier. Under tiden behöver de understöd från ECB (Europeiska Centralbanken) genom en lågräntepolitik som inte är populär bland de tyska spararna.

Dessa skillnader i syn och tradition har också lett till en ökad misstro länderna emellan. Det förklarar, åtminstone till en del, att många problem förblir olösta, som till exempel den grekiska krisen samt olika reformer inom eurosystemet.

Den ökade tillväxten som observerats sedan i fjol och en minskande arbetslöshet, inom euro-området, innebär att de mest akuta problemen är under kontroll, men de grundläggande politiska och institutionella problemen återstår. Utan ett sambördigt tyskt-franskt samarbete är utsikterna till reformer minimal. De förestående Brexit-förhandlingarna kommer inte heller att vara till hjälp. En av kärnpunkterna är att de olika nationerna i Europa ej är redo för ett Europas förenta stater, i alla fall ej ännu. Det som skulle behövas är en djupare ekonomisk och politisk integration i Europa, men för tillfället och förmodligen inom överskådlig framtid så är, av politiska skäl, detta inte möjligt.

Efter det tyska valet i höst, så finns dock chansen till ett nytt tyskt-franskt samarbete som kan ge nytt liv åt Europaprojektet. Valet av den pragmatiske Macron som vill modernisera den franska ekonomin har gett nytt hopp att Frankrike kan bli en jämbördig partner till Tyskland. Det saknas inte förslag till förändringar, men det som hittills saknats är den politiska vilja och optimism som kan mobilisera Europas medborgare till att våga bryta sig ur den nuvarande stagnationen.

Paradoxalt nog kan valet av Donald Trump i USA ha effekten att stärka solidariteten mellan de europeiska staterna och ge motivation att förnya ansträngningarna att lösa sina problem. Som ett svar till den nya amerikanska regeringens mera skeptiska inställning till EU och NATO, uppmanade nyligen Angela Merkel sina europeiska partners att ta ett större ansvar för EU:s framtida utveckling.

Det finns även vissa positiva tecken på gräsrotsnivå, såsom rörelsen ”Pulse of Europé”, som startades i Frankfurt i november förra året och har spridits till 120 städer runt om i Europa. Opinionsundersökningar från Pew Research Center visar att befolkningen i Europa ser mer positivt på EU sedan ”Brexit” omröstningen i Storbritannien förra sommaren, men en klar majoritet anser att det nationella inflytandet borde öka, speciellt när det gäller flyktingpolitiken.

Tohmas Karlsson

Lästips:

Sinn, H-W. (2014), ”The Euro Trap”.

Brunnermeier, M., H. James och J-P Landau (2016), ”The Euro and the Battle of Ideas”.