INSÄNDARE. Nazistdemonstrationen i samband med bokmässan i Göteborg nyligen fick mig att tänka på hur det var när nazisterna själva hade makten och några anekdoter om hur det gick till när de hälsade på varandra. Den så kallade Hitlerhälsningen med den högra handen lyft i 45 graders vinkel från kroppen upp i luften följt av orden Heil Hitler ses ju numera i Sverige som hets mot folkgrupp och är straffbelagd. Under nazitiden i Tyskland var den mer eller mindre påbjuden. Den som inte hälsade på detta vis stack ut och riskerade att ses som motståndare till regimen.
Det finns en del dråpliga historier om det tyska hälsandet från den här tiden. Vid festspelen i Bayreuth, som Hitler älskade och besökte de flesta år, berättas det sålunda att dirigenten efter ett framträdande blev förhörd om varför inte han liksom alla andra i festsalen hälsat med uppsträckt hand. Han försvarade sig med att det hade han inte kunnat göra, eftersom han då med dirigentstaven i handen kunde råkat sticka ut ögonen på just Hitler, som satt på första bänkraden!
I Berlin fanns under de här åren en komiker som hette Werner Fink. Han brukade börja sitt framträdande med att komma in på scenen med armen höjd till Hitlerhälsning. Efter en stunds tystnad sade han: ”Så här högt kan min hund hoppa.” Han gjorde också Hitlerhälsning och blev stående i funderingar. ”Heil,… vad är det nu karlen heter igen?” Med det här kom Fink undan men fick senare tillbringa kortare sejourer i koncentrationsläger för sitt skämtlynne.
Adolf Hitler hade en halvbror som hette Alois Hitler. Den senare vill gärna profitera på sin kände namne. Därför öppnade han en krog i Berlin, där nazieliten umgicks. Det berättas att de där skämtsamt hälsade på varandra med orden: ”Heil Hitler, Herr Hitler.” Efter det förlorade kriget var det emellertid inte lika roligt att heta Hitler längre. Broder Alois lämnade då Berlin och flyttade till Hamburg, där han antog ett annat efternamn.
Äldre personer kommer kanske fortfarande ihåg Victor Borge, den store danske pianisten och estradören. Under den tyske besaettelse af Danmark, den tyska ockupationen av vårt södra naboland 1940-1945, frågade han publiken i en föreställning: ”Vad är det för skillnad på en nazist och en hanhund?” Efter ett tag svarade han själv. ”Medan nazisten lyfter på armen, lyfter hunden på bakbenet.” Att på det här viset bli jämförd med en byracka retade gallfeber på tyskarna. I dag är det väl snarast hunden och inte nazisten som har skäl att känna sig förolämpad! Hade inte Victor Borge via Sverige flytt till en framgångsrik karriär i USA är det väl fara värt, att han gått samma öde till mötes som Kaj Munk, prästen som mördades av Gestapo för sitt motstånd mot den nazistiska ockupationsmakten.
Ovanstående kan framstå som anekdotisk historia. Kopplingen finns dock till nutiden. I förra veckan kunde vi i medierna sålunda läsa att Vera Oredsson, känd svensk nazist under hela efterkrigstiden men med rötterna i Berlin och i dag 89 år gammal, blivit åtalad för att vid en demonstration i Borlänge i fjol ha gjort Hitlerhälsning. Oredsson nekar till anklagelsen och säger sig bara ha vinkat åt några clowner. I dag är hon hedersmedlem i NMR, Nordiska motståndsrörelsen, som demonstrerade i Göteborg nyligen. Hon besökte också deras möte i Almedalen i Visby i fjol. Hon står som en direkt förbindelseled mellan de gamla nazisterna i Nazityskland och dagens fåtaliga men högljudda svenska ungnazister. Därigenom ger hon även de senare legitimitet. Som den ideologiskt hårdföra nazist hon är, är risken uppenbar, att rasismens gift och våldet som politisk kampmetod sprids till nya generationer. Den Vinslövsbördige brottsdömde NMR-ledaren är/blir kanske inte mjukare i sinnet än den likaledes i München brottsdömde NSDAP-führern.
Staffan Andersson
