Hur ofta får inte kvinnor betala för det som män ställer till med? Det är en tanke som slår mig när jag betraktar Svenska Akademien som just nu skakas av sin värsta kris någonsin. Hur kan en högt aktad institution i svenskt kulturliv falla samman som ett korthus?
Det är en smärtsam påminnelse om hur snabbt ett förtroende kan raseras. Dessvärre är ett anseende inte lika lätt att återupprätta.
Krisen tycks ha utlösts av att Akademien inte förmått hantera offentlighetens ljus, när den granskats av Dagens Nyheters journalister. I DN framträder 18 kvinnor och berättar om hur de ska ha blivit sexuellt utnyttjade av den så kallade kulturprofilen. Den man vi talar om råkar vara gift med en av Akademiens ledamöter, Katarina Frostensson.
Kvinnorna i DN:s granskning har på olika sätt befunnit sig i beroendeställning till kulturprofilen. Någon rättslig prövning har inte skett, men ryktet om att denne man skulle vara en ful gubbe har varit känt i Akademien i 20 år. Ingenting tyder på att institutionen som helhet, eller någon av ledamöterna, agerat för att få slut på detta minst sagt oanständiga beteende.
När krisen nu ska hanteras utses två kvinnor i Akademien till syndabockar. Med tanke på att ett bolag som kulturprofilen och Katarina Frostensson gemensamt äger fått ekonomiskt stöd från Akademien, är det inte helt förvånande att hon får lämna sitt uppdrag. Mer häpnadsväckande är det att den ständiga sekreteraren, Sara Danius får gå.
Det som hänt får mig att att associera till den numera avlidne författaren och akademiledamoten Torgny Lindgrens bok Ormens väg på hälleberget. Det är en berättelse som utspelas bland fattiga bönder i Norrland på 1800-talet. När mannen inte förmår förvalta sin gård och sin ekonomi hamnar han och hans närmaste i beroendeställning till byns handelsman. Kvinnorna i familjen tvingas betala av på skulden. Det sker genom att de blir sexuellt utnyttjade. De har ingen möjlighet att hävda sin egen integritet och slå vakt om sin värdighet.
När jag läste romanen för många år sedan reagerade jag starkt. Så här får det inte gå till! Skulle jag bli mindre upprörd när jag ser att det förekommer än idag? Skulle jag inte bli arg om jag upplever att fula gubbar håller andra fula gubbar om ryggen? Det spelar ingen roll om jag finner denna brist på etik och moral i ett enkelt torp, eller i huvudstadens praktfullaste salonger.
Är det för mycket begärt att både män och kvinnor istället ska säga ifrån och ta avstånd ifrån en kultur där kvinnor inte bara utnyttjas, utan också får bära skulden för det som män ställer till med?
Urban Önell
