Glitter, dragspel, en stor puss och kokt korv i Åparkenfinalen – Elisabeth Wrambjer vill inte sluta

Det blev en festlig avslutning på årets allsångskvällar i Åparken, här Stefan Persson på dragspel, tillsammans med Elisabeth och Karin Wrambjer.

Den tjugosjätte säsongen av Åparkskvällar i Tyringe avslutades på torsdagskvällen. De båda allsångsledarna Karin och Elisabeth Wrambjer glittrade ikapp från scenen. En välfylld park sjöng med Thorleif Thorstensson och de andra artisterna och det mesta var som vanligt. Utom korven. Den var kokt. I grillförbudstider fick det bli så. Får Elisabeth som hon vill så kommer hon och allsången igen nästa år.

Thorleif Thorstensson på Åparksscenen igen. Saxofonen fanns naturligtvis med och publiken jublade åt hans låtval – idel gamla godingar som de flesta kunde sjunga med i.

Elisabeth Wrambjer, sprudlande som alltid, inleder finalkvällen och öppnar artistkavalkaden.

– Grant väder och möed folk – då kan ni vara på ett glatt humör. Skratta och var glada – det är hälsan direkt!

O vad livet är härligt! blir första allsången och finalfesten är igång.

När Thorleif Thorstensson efter ett tag äntrar scenen är det nog ingen som undrar vem han är. Ett tiotal framträdanden i Åparken har det hunnit bli under åren mellan alla tusentals spelningar runt om i dansbandssverige och ända bort till Karibien. Hans stämma och karaktäristiska saxofonspel är båda väl kända. Den populäre artisten vet hur man får med sig publiken i allsång.

Svensktoppsdängan Ingen får mig att längta som du blir startlåten.

Kerstin Runfors från Östanå och Laila Nilsson från Broby satt tidig bänkade på första parkett. De båda vännerna har varit på många Åparkskvällar. -Det är alltid roligt att komma hit; familjärt och familjen Wrambjers bjuder så på sig, säger de.

När En liten ängel kommer på tal går ett nöjt sus genom publiken som ljudligt sjunger med.

Thomas Persson är en nästan ny bekantskap på Åparkenscenen. Han debuterade för fjorton dagar sedan under den andra Åparkskvällen då han ersatte den födelsedagsfirande Krister Wrambjer – som idag inte heller kan medverka eftersom han spelar med Christina Lindberg och Lasse Sigfridsson i Värmland.

Thomas Persson är en fullfjädrad ersättare. Han har spelat länge och oftast hörs han i sin eget band – Thoms trio. Fast ikväll är han ensam på scenen med sitt elektroniska piano som ändå hjälper honom att låta som vore han ett helt band när han själv kompar sin sång. Och publiken tar emot honom med värme.

Monica Hjalmarsson, Tyringe, med hunden Nicolina har ofta varit i Åparken under de senaste femton åren och i år har hon varit alla fyra gångerna. -Elisabeth är så enkel och blir tuffare för vart år och jag hoppas att hon orkar komma tillbaka nästa år. Dottern Mirjam håller med.

Publikvärmen möter också den för kvällen andra debutanten på Åparkenscenen; Skånska visor. Bakom namnet döljer sig Agneta Grundström och Hasse Andersson. Här är det redig skånska som gäller.

Skånska visor består av Agneta Grundström och Hasse Andersson. På redig skånska underhöll de Åparkens publik med både dråpliga och finstämda sånger.
Billy Heil, som länge bott i Ängelholm men just flyttat till Magnarp, är en viktig doldis. Utan hans teknik hade det inte låtit så bra. Han har själv ett gediget artistliv i bagaget och startade 1986 dansbandet Candela som senare fick Jenny Öhlund som vokalissa. Numera spelar han i Billy Heil Quartett. Efter 40 år i branschen och medverkan vid kungens 50-årsfirande kan han kanske få kalla sig hovmusiker?Åparkens hovtekniker har han i alla fall varit sedan 2014.

Kerstin Dehlin sjunger en buskislåt som lockar fram många glada skratt med sin slutpoäng. Hon är inte bara artist. Under Åparkskvällarna har publiken kunnat se henne sälja fika eller på andra sätt hjälpa familjen Wrambjers.

En liten snabbenkät hinns det också med. Elisabet och Karin utför den. Nästan inga händer räcks upp på frågan hur många som är på plats för första gången – men desto fler händer kommer upp på frågan om hur många som inte är från Tyringe.

– Men vad glädjerikt att ni kommer till oss här i lilla Tyringe, välkomnar Elisabeth alla på sitt vanliga spontana sätt.

Elisabeth Wrambjer presenterar sedan dragspelaren Stefan Persson från Eslöv – som enligt henne spelar som en gud. Han har hunnit bli en riktig gammal publikbekant.

Många i publiken blir ledsna när de får veta att för Stefan är detta också en finalkväll. Han har bestämt sig för att ta en paus från dragspelandet och prioritera att få mer tid med sin hustru och de två små barnen. Men ikväll spelar han glada låtar som alla har sommar i sig.

Stefan Perssons dragspelande blev mycket applåderat. Här sjunger han sin favoritlåt som farväl till publiken på ett tag. Stefans mamma Lena har med sig orsaken till artistpausen: de små döttrarna Freja och Linnéa.
Elisabeth Livang med bästa kompisen kompisen Tone Hängsel som är mamma respektive mormor till Linda Jensen med barnen Amalia och Max-William. -Vilken dragspelare, utbrister Elisabeth om Stefan Persson. Synd att han håller upp. De här torsdagarna har livat upp jättemycket och jag hoppas det fortsätter.
– Den här tanten är fantastisk, fyller Tone i.
Dottern Lida med barnen bor i Norge men kommer varje år och vill också ha allsångskvällarna kvar.

Som avslutningslåt bjuder han publiken på sin egen favoritlåt sittande på den centrala scentrappan. Det blir ännu mer stämningsfullt när hans mamma Lena också kommer upp och sätter sig intill och har med sig Stefans två små söta döttrar – som nästan kniper hela showen.

Förutom att det totala eldningsförbudet ordnat med så att det blir kokt korv som säljs, så skiljer ännu ett solorsakat fenomen ut finalkvällen från alla anda tidigare Åparkskvällar.

Det bildas en yttre publikgrupp som sitter på en nästan rak och ganska bred och lång rad – längs med gräsmattans långsida. En bred gång av den nu hårt uttorkade gräsmattan skiljer denna yttre publik från det scennära publikhavet. Så har publikbilden aldrig förr sett ut. Förklaringen är enkel. Det är inga blyga besökare. Trädens skugga är hett(!) eftertraktad.

Det blev alltså fyra allsångskvällar i Åparken även denna sommar. Dragplåstret Elisa lockade största publiken för två veckor sedan. Vem vet om det inte ändå blir en nästa Åparkssommar? Elisabeth Wrambjer deklarerar i alla fall – både i en kort intervju och från scenen – att hon inte vet, men också lika klart att hon inte vill sluta. Lusten brinner tydligt i den ekorrpigga blicken.

Det är spännande, men vemodigt, säger Elisabeth Wrambjer om att det är årets sista allsång – här fångad i sin loge/husvagnen – strax innan finalkvällen ska börja. Blir det allsång fler år? -Det får jag sova på. Vi lever på hoppet, men jag lovar inget, säger Elisabeth.

– Vi lever på hoppet, men jag lovar inget, säger Elisabeth.

Och pussen, då? Den utdelar Thorleif Thorstensson till publikens förtjusning helt odiskret till Elisabeth Wrambjer – mitt på scenen och mitt på munnen – så det säger smack!

Det gråts inga tårar mer för någons skull, men sången om att inte gråta mer för min skull, den sjunger Thorleif såklart också – innan hela finalensemblen får vackra blommor och tillsammans sjunger Sträck ut din hand.

Elisabeth och Karin Wrambjer tackar publiken och avslutar finalkvällen med Elisabeths egenskrivna Åparkssång.

Fullmånen har gått upp när den stora publiken för sista gången lämnar parken denna ovanligt varma sommar – och efterarbetet kan ta vid.

Text och foto: Lotta Persson

Från vänster: Kenth Sjöberg, Ivar Bengtsson och Peter Bergman stod för försäljningen av den ”ovanliga” korven. – Det har klagats en del; publiken vill ha grillad korv – men är det eldningsförbud så är det, konstaterar Ivar Bengtsson, som berättar att en prissänkning ändå gjorde korvpubliken bättre sinnad. Brödlösa var försäljarna i alla fall inte – och inte heller rådlösa.
HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com