Minnesmosaik från två vänners 160 år i konsten

Urvals- och hängningsarbete för ”160 år i konsten” pågår som bäst, från vänster vännerna och konstnärerna Anna-Stina Purk och Inga-Britt Jeppsson.

Anna-Stina Purks och Inga-Britt Jeppssons utställning ”160 år i konsten” är en glad, färgstark och tankeväckande minnesmosaik från de båda vännernas 80-åriga liv med omfattande konstnärskap. Tovat, akvarell, monotypiakvarell, broderi, bildvävnader och rakubränd lera visas. Utställningen i Hässleholms konstförenings regi har vernissage imorgon, lördag.

Vilka ska med? Konsten är upplagd på golvet i väntan på urval, här några av Anna-Stina Purks akvarellmonotypier.

– Alldeles för mycket!

Anna-Stina Purk och Inga-Britt Jeppsson sammanfattar läget med ett skratt. Ett kreativt kaos råder i den ljusa utställningshallen på onsdagsmiddagen. Mängder av konsthantverk måste bantas ner till en lagom mängd för den gemensamma utställningen som öppnar på lördag.

Till hjälp med att välja och disponera finns Kerstin Ek Svantesson – från arrangören Hässleholms konstförening – och kulturhusets egen konstnär Mats Lind.

Anna-Stinas Purks tovade bilder ligger i en lång och färgstark rad på det gråsvarta stengolvet. Akvareller och en grupp akvarellmonotypier med fåglar har passerat den första gallringen och vill få komma med upp på väggarna. I lådor väntar rakubränd lera.

Inga-Britt Jeppsson bidrar med mycket broderi, några vävda verk och en akvarell.

De båda konstnärerna har varit vänner länge. Någonstans i slutet på 70- eller början på 80-talet träffades de första gången.

– Varannan onsdag träffas vi i broderigruppen Hesslestygn och varannan har jag akvarellgrupper, berättar Anna-Stina.

Hon har opererat en höft och ska ha en rollator som extrastöd i några veckor till. Men merparten av tiden står den mest bara ensam i utställningshallen – eller fungerar som stol under små diskussionspauser; den pigga konstnären rör sig både snabbt och målmedvetet för egen maskin. Kollegan Inga-Britt är lika rörlig.

Hur hinner ni med att skapa så mycket?

– Vi försummar en massa annat, men när man är pensionär så har man ju tid på sig från morgon till kväll, säger Inga-Britt Jeppsson

– Det är inte bara det, man kan inte låta bli, fyller Anna-Stina Purk på med.

Att konsten är ett sätt att leva framgår tydligt.

– En dag som jag inte är i ateljén är inte en dag, tycker Anna-Stina.

– Ja, man går ju alltid och grunnar på nästa projekt, avslöjar Inga-Britt.

– Man går ju alltid och grunnar på nästa projekt, säger Inga-Britt.

Det är första gången de båda kollegorna delar en utställning. Annars har de under åren ofta varit med på samma samlingsutställningar.

– Vi har alltid jobbat väldigt olika. Inga-Britta har mer mörka skogsfärger och jag har mer havsfärger. Jag kommer från Gotland och hon från de småländska skogarna, säger Anna-Stina Purk.

Inga-Britt Jeppssons verk Transparens visas på utställningen i kulturhuset. I utställningskatalogen från en fransk jurybedömd utställning ser vi hennes originalverk avbildat som bokens första bild. -Det är det verket jag nu skalat upp och visar Hässleholmspubliken, säger en stolt konstnär. Originalverket är just nu i Kanada.

Just nu har de båda vännerna också var sitt verk med på samma jurybedömda utställning i Frankrike. Inga-Britt har skalat upp sitt bidrag i en stor version. Att den ska komma med på Hässleholmsutställningen känns självklart.

– Den heter Transparens. Frankrikeversionen var särskilt uppmärksammad i utställningskatalogen där den hamnade allra allra först, berättar en stolt Inga-Britt.

Så här långt i urvalsprocessen ser hon att det blivit mest saker ur hennes nyare produktion som hon valt ut.

– Förr i tiden gjorde jag väldigt mycket bildvävar och det är ju förskräckligt roligt, men de passar inte riktigt in här.

Anna-Stina påminner henne om att hon just nu faktiskt inte målat så mycket akvarell. Själv håller Anna-Stina stadigt akvarellkurser.

Det skiftar vilka tekniker som ger Lusten och Glädjen; det som är drivkraften för båda.

Är utställningen tänkt att spegla alla era konstnärsår?

– Ja, men det är inte en rak tidslinje. Minnen är inte linjära utan en mosaik, menar Inga-Britt.

Det är två väldigt aktiva och uppdaterade damer som hänger med i sin tid. Tempot är högt.

Förmågan att ständigt jobba med hela hjärnan – med matematiskt tänkande, språk, mönsterseende och att omsätta intryck till konstverk besitter de båda. Envishet och stor energi förenar dem också.

– Ingenting är omöjligt, säger Anna-Stina som ett tydligt bevis på attityden.

Titeln på en lärobok i akvarellteknik som hon producerat blev såklart därför ”Alla kan lära sig teckna och måla – även du”.

Kurser i 28 år har övertygat både henne och elever att alla kan.

Hon vill inte tala om talang.

– Nej! Glöm talang, glöm anlag! Det krävs att du jobbar och jobbar, övar och övar och går vidare. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Anna-Stina säger att man inte ska låta sig hämmas. Uppmuntran och självförtroende behövs.

Själv hade hon för sig att hon var matematiker – men inte kunde språk.

– Jag gick ett år på folkhögskola och när jag kom tillbaka och hade arbetat med min högra hjärnhalva så upptäckte jag att jag förbättrades i både tyska och engelska. Hade jag fortsatt att tro att jag inte hade anlag hade jag struntat i att försöka ta tag i språken.

På 70-talet började Anna-Stina jobba med dataprogrammering och hade då också börjat väva flamskt. Det fångade henne rejält och efter tre års vävning blev det en akvarellkurs. Efter det var hon nyfiken på att lära sig mer och forskade i varför en del lär sig teckna och måla medan andra lär sig språk.

– 10-15 procent lär sig läsa själv och lika många barn hittar själva till bilden, menar Anna-Stina.

Amerikanska Betty Edwards, med en bok om seende och hjärnutveckling, fick in henne på temat att lära sig se – och hjärnans roll. Detta ledde så småningom fram till att hon blev pedagog och har nu inspirerat många barn att upptäcka och utveckla sina konstnärliga förmågor.

1990 startade hon efter lite övertalning en barnbildskola. 1991 hoppade hon av från sitt jobb med att skapa datasystem och gick två år på konstskola.

– Sedan dess har jag hållit på heltid med konsten, berättar Anna-Stina.

Det hon helst vill är att människor ska få glädjas.

– Det finns så mycket tråkigt. Jag vill att de ska uppleva värme och glädje, sammanfattar Anna-Stina.

Gotland kommer alltid tillbaka och ger henne inspiration.

– Men jag inspireras av allt. Nu i våras köpte vi lite siden och det blev så himla roligt att måla sidenmåleri. Det ska jag igång med nu när det här är hängt.

Tovade verk av Anna-Stina Purk i väntan på väggexponering. Vallmofältet är hämtat från Gotland och Hovdalamotivet är lätt att känna igen för lokalorienterade.

Kerstin Ek Svantesson vill att det kommer med i berättelsen hur Anna Stina fängslar sina elever, inte minst barnen.

– Ja, vilken glädje jag har haft när jag har suttit med ungarna runtomkring mig ute i skolorna. När vi sätter upp deras målningarna på väggarna och ögonen lyser: Det här är min bild – och jag är jättenöjd!

– Det är samma sak med vuxna. ”Är det jag som har gjort den? På långt håll och med svaga ögon är den ju inte så dålig!”

Imorgon, lördag, klockan 11.00 öppnar utställningen och avslöjar vad som kommit med denna gång av vännernas 160 år i konsten. Fram till den 12 december går det att låta sig glädjas och inspireras i kulturhusets utställningshall.

Text och foto: Lotta Persson

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com