Om man ger neofascismen lillfingret…

INSÄNDARE. Ledaren var så trött så trött på parlamentarismens käbblande partier och den utdragna demokratiska processen. Trams och tidspillan, vad Nationen behövde var ju nationell samling i ett sant fosterländskt parti som – utan att blicka vare sig till vänster eller höger – marscherade rakt fram.

Ledaren visste som slipad demagog, att en rörelses slagkraft ökar med oklarheten om målen. Den skulle erövra makten som mest vildsint tog avstånd från det nutida ”vänsterliberala etablissemanget” med dess internationella förpliktelser, självsvåldiga kultur, otyglade press och ”skitkanaler” och samtidigt lämnade de mest obestämda utfästelser om framtiden. Ledaren hoppade därför från tuva till tuva i ett grumligt åsiktsträsk vars enda fasta mark utgjordes av hätsk främlingsfientlighet.

Men han stod inför ett pedagogiskt problem. Majoriteten av hans följare var hedervärda medborgare, som varken var särskilt rasistiska eller antisemitiska. De delade inte alltid den brutala människosyn som basunerades ut från partiets toppar.

Det fanns också anständiga politiker som fann partiet mindre rumsrent och skyggade inför dess antidemokratiska ideologi, våldsbenägenhet och allmänna vulgaritet. De tvekade att vare sig tala eller samverka med Ledaren, vilket han ständigt jämrade sig över. Stort sett bar dock Ledaren och hans följe tålmodigt sitt martyrskap, övertygade som de var, att tillströmningen av anings- eller historielösa anhängare till slut skulle föra dem till makten.

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com