Klarlagt att Sötekärrsbäckens föroreningar sprids Ingen naturlig förklaring till uran i brunn

Ämnen från den förorenade Sötekärrsbäcken hamnar både i grundvattnet och i Finjasjön. Det är enligt miljöchef Sven-Inge Svensson klarlagt genom den omfattade undersökning som gjorts under våren.

Föroreningar från Sötekärrsbäckens sediment sprider sig i grundvattnet och ut i Finjasjön. Enligt kommunens miljöchef Sven-Inge Svensson är det klarlagt genom den nyligen färdigställda undersökningen av bäcken och närliggande brunnar. Han räknar därför med att även ämnen som hittades i sedimentet, men av kostnadsskäl inte undersöktes i brunnarna, hamnar i grundvattnet. Det gäller bland annat det starka miljögiftet dioxin. Den mest förorenade brunnen kan ha påverkats direkt av den gamla tippen intill bäcken.

De höga halterna uran i denna brunn beror enligt Peter Dahlqvist på SGU sannolikt inte på naturliga förhållanden i området utan kommer mer troligt från en lokal föroreningskälla.

Frilagt har nyligen berättat om resultatet av undersökningarna i och kring Sötekärrsbäcken och om den limnologiska årsrapporten för Finjasjön 2018, båda sammanställda av konsultföretaget Regito.

Finjasjön mår allt sämre, trots att reduktionsfisket ökade under 2018.

– Årsrapporten visar att de problem vi såg 2017 till viss del har fortsatt. Det är inte bra. Men vad det beror på är vanskligt att säga, det är ju det som forskningprojektet ska utröna, säger Sven-Inge Svensson.

– Kommunen är ansvarig, säger miljöchef Sven-Inge Svensson som planerar att ställa krav på tekniska nämnden om vidare undersökningar.

Han syftar på det treåriga projekt som finansieras av kommunen, länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten. Undersökningarna av Sötekärrsbäcken och brunnarna och av miljögifter i fisk ingår som ett sidoprojekt.

Mysteriet kring den kraftigt förorenade och vintertid uppvärmda Sötekärrsbäcken nära reningsverket har klarnat något. I sedimentet hittades flera miljögifter såsom PAH, polyaromater som finns i bland annat oljeprodukter, PFAS, högfluorerande ämnen som bland annat finns i brandskum och impregnerade textilier, dioxiner, ftalater och flera olika tungmetaller.

I bäcken gjordes analyser av flera hundra olika miljögifter. En del av dessa undersöktes också i brunnarna, men av ekonomiska skäl analyserades varken dioxiner eller PFAS i brunnarna.

– De proverna var väldigt dyra. Vi fick begränsa oss för att kunna ta ett hyfsat antal brunnar. Det var Regitos förslag som jag sa ja till, förklarar Sven-Inge Svensson.

Behövs ytterligare undersökningar av till exempel dioxiner i brunnarna nu?

– Dioxiner är bland det giftigaste vi har, men samtidigt finns de redan med i det hela. Vi valde ämnen som var mest sannolika att spåra, säger Sven-Inge Svensson.

Bland annat innehöll både sedimentet och samtliga fem brunnar i området förhöjda halter av bly och koppar. Krom, kvicksilver och nickel påvisades, men i lägre halter. Spår av PAH fanns i en brunn.

Sötekärrsbäckens sediment innehöll många olika miljögifter.

Sven-Inge Svensson utgår ifrån att ämnena i bäcken sprider sig till grundvattnet och till sjön, men anser inte att projektet kan lägga mer resurser på att undersöka brunnar.

Istället planerar han att ställa krav på kommunen som markägare, det vill säga tekniska nämnden, att göra vidare utredningar av bäcken och den illegala tippen strax norr därom. Misstänkta föroreningskällor är främst tippen och räddningstjänstens brandövningar. Dagvattnet från brandstationen gick före 1995 ut i sjön via bäcken.

– Kommunen är ansvarig i vilket fall, säger Sven-Inge Svensson.

Däremot ser han inte längre anledning att ställa krav på reningsverket. Bäckens vatten innehöll dock också hög halt ammoniumkväve, vilket tyder på näringstillförsel.

Kan ha rätt till skadestånd
från kommunen

Bara en av de undersökta brunnarna, Linus Jepssons, är idag dricksvattentäkt.

– Han får ta prover själv, den som har en vattentäkt är ytterst skyldig att undersöka vattnet, säger Sven-Inge Svensson.

Men om brunnen är förorenad på grund av kommunens verksamhet blir det ändå kommunens ansvar. Linus Jepsson kan då ha rätt till skadestånd från kommunen.

– I slutändan kan det bli så. Han kan stämma kommunen, absolut, säger Sven-Inge Svensson.

Den brunn som hade mest förorenat vatten är den enda som ligger norr om bäcken, närmast tippen, och Sven-Inge Svensson tror att den kan vara direkt påverkad av tippen.

– Den ger en bild av hur grundvattnet ser ut norr om bäcken, säger han och konstaterar att det inte ser bra ut.

Värdena där tyder på kraftig förorening och näringstillförsel. Vattnet har högre konduktivitet, ledningsförmåga, än vad Regito någonsin uppmätt vid någon av de tio punkter som sedan tio år tillbaka regelbundet undersöks kring Finjasjön, 110 mS/s. Brunnen hade också mycket höga halter av sulfat, koliforma bakterier och fosfatfosfor.

Men det mest märkliga var den mycket höga uranhalten, 0,056 milligram per liter, i brunnen som ligger bara 150 meter från sjön. Ett oväntat fynd, enligt Sven-Inge Svensson.

– Det var inte uran vi letade efter, vi fick det med på köpet, säger han.

I den mest förorenade brunnen uppmättes mycket höga halter av uran. Foto: Johan Forssblad

Han konstaterar att uran i vatten ofta beror på att ämnet finns naturligt i berggrunden, men det är vanligast i områden med alunskiffer och det finns inte här. Någon annan förklaring har han dock svårt att se.

– Jag har ingen aning om var det skulle komma ifrån i så fall. Det finns inga misstankar om att det skulle vara militärt använt. De har nog inte använt kärnvapen här, säger han.

Regito rekommenderar fler prover på uran i området. Sven-Inge Svensson säger att det kanske också är olämpligt att pumpa upp vatten ur denna brunn.

Geologin talar inte för
höga uranhalter

Frilagt har kontaktat hydrogeologen Peter Dahlqvist på SGU som gjort en enkel analys. Hans bedömning är att uranhalten troligen beror på en lokal föroreningskälla.

– Geologin i området talar inte direkt för höga uranhalter, säger han.

Området har gnejs som berggrund och det finns sandsten i närheten. Det faktum att brunnen är grävd gör att den bör ha mest kemi från grundvatten i jordlagren som dock ofta avspeglar den lokala berggrundsgeologin, i alla fall om det är morän. Här sitter brunnen dock troligen i isälvsmaterial.

– Dessa brukar ha ett lägre inslag av lokal geologi och även lägre halter av till exempel tungmineral och uran än till exempel lera, förklarar Peter Dahlqvist.

Mot en naturlig geologisk förklaring talar dessutom att de andra brunnarna också är grävda och ligger väldigt nära, men inte har dessa uranvärden.

– Det är mycket troligare att det finns en förorening, säger han.

Vad den skulle bestå i kan han inte svara på.

– Jag har faktiskt ingen aning, säger han.

Han reserverar sig en aning för att han inte vet hur provtagningarna gjorts, om och hur länge brunnarna omsättningspumpats med mera.

– Det kan ge skillnad i resultat. Men uranet har sannolikt inte kommit dit naturligt i alla fall, säger han.

Enligt SGU:s rapport ses uran i dricksvatten som en hälsorisk ur kemisk synpunkt snarare än när det gäller strålning. Strålningen kan påverka först vid halter över 0,1 milligram per liter, det vill säga betydligt mer än i brunnen vid Finjasjön vid det tillfälle provet togs.

Uran används inte bara som bränsle i kärnkraftverk och i kärnvapen. Svenska försvaret testade också utarmat uran i pansarbrytande pilammunition både på 1960-talet och 1990-talet, men det övergavs på grund av de möjliga hälsoriskerna, enligt en artikel i tidningen Ny teknik 2001. Amerikanska försvaret och Nato använder däremot uran till sådana pilspetsar. Utarmat uran har relativt låg radioaktivitet, till skillnad från utbränt uran som är en rest från kärnkraftverk eller kärnvapen.

Bristfällig hantering och dokumentation av historiskt radioaktivt avfall, bland annat uran, har nyligen uppmärksammats av organisationen MKG, Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning. Statens strålskyddsinstitut och Statens Kärnkraftsinspektion konstaterar också i en rapport från 1996, ”Hantering av radioaktivt avfall i Sverige före 1980 samt radium och radiumavfall fram till år 1996” att dokumentationen ofta är bristfällig. Huvudfokus i rapporten är plutonium och radiumavfall, men även uran, cesium och strontium har kartlagts. Slutsatsen blir trots allt att ”nämnvärda mängder av plutonium eller radium inte verkar ha kommit på avvägar”.

Berit Önell

Läs tidigare artiklar i ämnet:

19-05-16 Mycket höga halter uran i brunnsvatten Dioxin i bäckens sediment

19-05-24 Finjasjöns negativa utveckling fortsätter

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com