Sjukdomen har inte lagt beslag på Annas livsglädje

Musikern Anna Wanselius fick för fem och ett halvt år sedan diagnosen livmoderhalscancer. Möjligheterna för henne att bli frisk är uttömda, men hon har inte låtit detta faktum ta modet och livsglädjen ifrån henne.

– Får jag säga det själv, har jag blivit ganska bra på att balansera mellan att leva och dö, samtidigt. Jag kan leva ett meningsfullt liv, trots min sjukdom – utan att låta oron ta för stor plats. Tänk så många dagar jag kunde ha förstört genom att oroa mig!

Anna Wanselius är musiklärare på Kulturskolan i Hässleholms kommun. Hon har också haft stora framgångar som musiker, med saxofon och tvärflöjt som sina främsta instrument. Under ett antal år försörjde hon sig som musiker i USA. Saxofonspelandet har hon nu fått överlåta till en av döttrarna. Tvärflöjten har hon däremot inte släppt. Den hanterar hon med samma vana hand och musikalitet som tidigare.

Anna Wanselius bjuder både på en föreläsning om hur man hanterar det svåra i livet och vacker musik.

Sedan hon fick sitt cancerbesked har det varit både upp och ner. Att det är så sticker Anna inte under stol med. När hon berättar om sitt liv, allt hon gått igenom, gör hon det med väl valda ord, men också med ett uns av humor.

– Mina behandlingar har inte precis varit någon spaupplevelse…

Hennes berättelse är djupt personlig, men samtidigt så allmängiltig, för alla är vi väl rädda för det svåra och tunga i livet? Det går det ju inte att vaccinera sig emot. Om vi drabbas, hur ska vi då kunna hantera vår oro och vår ångest?

När Anna Wanselius tar till orda på estraden i Västerkyrkan i Hässleholm så är det för att visa att det går att leva ett gott liv, även när man går igenom det som är jobbigt. Cancern ”gör vad den gör” i hennes kropp, men den har inte lagt beslag på hennes förmåga att känna lycka och glädje.

– Mina tankar kan cancern inte sätta metastaser i, säger hon. Att bara lägga sig platt – det är inget alternativ för mig. Därför måste jag göda det positiva i livet. Det behöver man inte behöver göra med det negativa, för det hittar sin egen energi.

Anna försöker, så långt det bara är möjligt, leva ett normalt liv. Behandlingarna, bland annat den radioaktiva strålningen, cellgifterna och den immunförsvarstriggande medicineringen, har dessvärre satt sina spår. Hon är tröttare, har problem med hörsel, känsel och balans med mera.

Ändå är det inte där fokus ligger i hennes föredrag utan hon vill hellre tala om hur den som är sjuk kan göra det bästa av sin livssituation. Hon utgår ifrån sin egen erfarenhet för att tipsa andra som brottas med liknande problematik. Kort och gott handlar en stor del om medmänsklighet.

När Anna sammanfattar vad det är som gör att hon orkar nämner hon fyra kraftkällor, som gör det omöjliga livet möjligt att leva.

För det första betyder hennes barn så mycket. Anna har två härliga tonårsdöttrar som får henne upp ur sängen på morgonen, som är så omtänksamma och ger henne så mycket kärlek. Med dem kan hon vara öppen om allt, både tala allvar om det svåra – och skämta friskt om det.

För det andra hade hon inte klarat sig utan vännerna. Det kan handla om att någon tittar förbi med en påse kanelbullar, bara för att fika, eller med några blommor hämtade ur trädgården. Det är sådant som livar upp. Ibland kan hon också få hjälp med någon syssla som hon har svårt att orka med.

Här hemma på balkongen i den egna bostaden trivs Anna Wanselius och gläds åt livet tillsammans med sina tonårsdöttrar.

– Jag är en självständig kvinna, som alltid klarat mig själv. Nu har jag accepterat att jag är en självständig kvinna som kan ta emot hjälp – utan att känna att jag måste gengälda tjänsten.

Annas erfarenhet är att vi svenskar är bra på att bry oss om varandra – men vi vill inte komma och störa.

– Ni kan lugnt slänga ”ta-hänsyns-kappan”, lyfta luren och fråga: Hej, orkar du prata eller ska vi ta det en annan dag?

För det tredje har gudstron blivit allt viktigare. Den har funnits där sedan barnsben, men mer på det privata planet. När sjukdomen trädde in i bilden blev Anna rädd att hon skulle förlora sin barnatro, i den stund när hon behövde den som mest. Calle Jensen, som vid denna tid tjänstgjorde som präst i Tyringe, kom till hennes hjälp. Tillsammans kunde de bearbeta de existensiella frågorna som cancern väckt inom henne.

– Utan min tro hade jag inte varit så här stark, utan den hade hoppet förlorat sin gnista.

För det fjärde nämner Anna de verktyg som hon lärt sig att använda sedan hon fick sitt sjukdomsbesked. Det första och viktigaste är acceptans.

– Vi behöver inte alls tycka om den situation vi hamnat i, men vi måste acceptera den för att stå ut med den.

Samtidigt är det angeläget att se att man är så mycket mer än sin sjukdom. Den får inte ta kontroll över tankarna. Då behöver man fokusera på det friska som man har både inom sig och omkring sig.

Det betyder inte att Anna menar att det är möjligt att till fullo hålla ångesten på plats. Ofta är det inför och efter röntgenundersökningar som den gör sig påmind. Värst är det under tider av ovisshet, medan man väntar på besked.

– Men man kan inte tillåta oron att leva rövare hela tiden, säger hon. Oro är en enorm energitjuv och den bidrar inte till att något blir bättre.

Vardagens glädjeämnen har blivit alltmer värdefulla för Anna.

– Trots det jag varit med om är jag en glad människa, för att jag fortfarande lever. Lyckan att leva, övervinner våndan att cancern växer. Lyckan att få vakna på morgonen, övervinner provtagningar den dagen. Lyckan att få ha fika klart tills barnen kommer hem, övervinner tröttheten. Jag har lärt mig vad som är viktigt i livet. Det är den positiva sidan av cancer. En lärdom jag faktiskt aldrig skulle vilja vara utan.

Text och foto: Urban Önell

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com