Så fostras kvinnliga offer och manliga förövare

Jonathan Önell är islamolog. Foto: Henrik Andersson

Det finns nog inget så förödande för en människas självkänsla och identitet som våld och förtryck i nära relation. Att hitta tillbaka till sig själv kan vara mycket svårt. Flickor som har oturen att födas in i den strikta hederskulturen har kanske ingen identitet att återvända till, de har fostrats att förneka sig själva.

Igår under Qvinnodagen arrangerad av Lions berättade Lotta Otterdahl, verksam på Frida Kvinnojour gripande om sina egna erfarenheter. Hon förklarar bland annat något som utomstående ofta har svårt att förstå: varför det är så svårt att lämna.

Förtrycket och våldet genomgår en normaliseringsprocess där offrets beroende av förövaren gradvis ökar i takt med att självkänslan eroderas.

– Jag var kaxig innan, stod på barrikaderna. Men han bröt ned mig till ingenting, säger hon.

När hon väl tog emot det första slaget kände hon att hon förtjänade det. Hon kunde inte föreställa sig ett liv utan honom. Det fanns inget annat val än att stanna. 

Lotta säger att hon idag gärna frågat vad han egentligen tänkte, öga mot öga. Kanske behöver hans förtryck inget annat rättfärdigande än maktens berusning. Förövaren vill ha kontroll över kvinnans rörelser och sexualitet, och formar sitt offer till att acceptera detta.

Skrämmande nog verkar detta inte vara någon större konst att åstadkomma. Lottas självkänsla överlevde inte ens sex månader. Kanske är det något i vår biologi som gör att vi människor snabbt accepterar underordning och slaveri, frihetlig uppfostran till trots. Forskning visar att över- och underordning skapar starka band och beroenden som är oerhört svåra att bryta. Man får en tydlig roll och tillhörighet. I hederskulturen sätts detta i system.

Pojkar får ansvar att övervaka systrarna och se till att deras oskuld bevaras fram till det att de kan giftas bort. De kan tvingas straffa sina systrar om de skulle bryta mot reglerna, eller själva drabbas av repressalier. Denna makt är lätt att få smak för.

Flickor får förstå att de tålmodigt skall lyda männen och sätta dem först även om de skulle utsättas för övergrepp, och att skilsmässa är uteslutet. De lever ofta mycket kringskurna liv, där de inte tillåts röra sig utomhus utan manligt förkläde.

Ett ganska extremt fall är barnen till moskéledaren i Hässleholm som dömdes till 8 års fängelse för grov fridskränkning av sin familj. Döttrarna fick inte ha vänner, och en av dem var så obevandrad om allt utanför bostaden och skolans väggar att hon trots 11 år som hässleholmare inte ens hittade till stationen eller biblioteket.

Likheterna mellan hederskulturens könsroller och parterna i det destruktiva förhållandet är slående. Bahareh Andersson, som föreläser på Qvinnodagen om hedersvåld säger att den enda principiella skillnaden är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat och reproducerat. Det kan röra sig om ett hundratal primära och sekundära gärningsmän, både i och utanför Sverige.

Det sägs ibland att internet gjort världen till ”den globala byn”. Det låter pittoreskt, men har en bister baksida. För bybor i klansamhällen där hederskulturen dominerar är ryktet hårdvaluta. Om det blir känt att en släkting på andra sidan jorden lever osedligt kan det innebära vanära och reella ekonomiska konsekvenser.

Oavsett detta är det helt naturligt för klanen att värna sitt livsmönster även i Sverige, och realistiskt talat innebär flytten ingen större förändring. Även i hemländerna existerar klanen som ett av många självständiga miniatyrsamhällen, ibland insprängda i flera länder. Det är också sedan tidigare en grundläggande hedersfråga att hindra utomståendes insyn i familjens angelägenheter.

Klanen finner sig tillrätta även i en liberal demokrati som Sverige. De kan framstå som välanpassade eftersom de hjälper varandra med etablering och jobb. Samtidigt utgör hederskulturen de liberala värderingarnas närmast totala antites. Den är antidemokratisk, ojämlik och främlingsfientlig.

Det sägs ibland att islam skulle vara inkompatibel med det västerländska samhället, men det är en tvivelaktig idé. Islam har genom sin historia varit i ständig utveckling och anpassning till lokala förhållanden. Hederskulturen däremot har överlevt närmast oförändrad i årtusenden, trots att den omfamnats av alla möjliga etniska och religiösa grupper i medelhavsområdet – araber och romare, muslimer och kristna, till och med kommunister.

Systemets styrka syns tydligt i skärningspunkterna med utomstående ideologier. Islam uppstod i en hederskultur, och formulerade både reformer och eftergifter till denna. Sett till praktiken är det dock islam som på punkt efter punkt får ge vika för hederskulturen.

Att koranens högst explicita förbud mot barnamord, en av de största synderna, inte haft avsett genomslag behöver knappast sägas. Moskéledaren som dömdes för fridskränkning struntade i islams bud när de stod i konflikt med hedern. Han stal hustruns islamiskt rättmätiga arv, och trots att han själv hävdade att slöjan enligt islam är kvinnans eget val tvingade han sina döttrar. Hans systerson ställde sig helt oförstående inför tanken att en 24-årig kvinna kunde ha eget kontokort annat än på sin manlige förmyndares nåder, detta trots att islamisk lag ger henne rätt till egendom.

Det närmast hädiska arabiska ordspråket ”hellre brinna än vanhedras” ger signal om vilka prioriteringar som föreligger.

Varför är då hederskulturen så stark? Till skillnad från en religion eller ideologi är hederskulturen inte en uppsättning idéer som kan resoneras och kompromissas kring. Snarare är den ett livsmönster som utvecklats naturligt för att hantera en utsatt tillvaro där det enda skydd som erbjuds kommer från en tätt sammanhållen familj utan sårbara öppningar mot det omgivande samhället.

Det finns logiska skäl till att läror som ger kvinnor rätt till arv, egendom och näringsverksamhet inte efterlevs. När kvinnan genom äganderätt “upphöjs till värdigheten av en person”, som Simone De Beauvoir uttrycker saken i Det andra könet, slutar hon själv att vara ett ting – en bytesvara. Detta är oacceptabelt eftersom den orubbliga lojaliteten mellan klanens män bygger på avtalsenlig utväxling av systrar mellan kusiner. Skulle en kvinna som gör egna val och kräver sin rätt tolereras kan det innebära att allt fler ifrågasätter kollektivets bestämmanderätt över egendom och giftermål, en dominoeffekt som kan rasera hela strukturen. Detta förhindras med en fostran som undertrycker flickors sexualitet och individualitet och som indoktrinerar pojkarna i en förövarmentalitet som gör att de kan försvara systemet.

På sikt kommer välfärdsstaten att kunna utmana klanerna genom att erbjuda ett alternativ till ett liv i förtryck. Hederskulturens väl beprövade kontrollmekanismer skall dock inte underskattas. Offren är regelmässigt så nedtryckta att det känns otänkbart att bryta. Som många offer för våld i nära relation känner man sig värdelös utan sin förövare och frestas att återvända.

När Lotta bröt med sin man var hennes räddning att familj och polis tog kommandot och ledde henne rätt. Själv saknade hon initiativförmågan. Till skillnad från henne flyr hederskulturens offer från sina egna familjer. Endast det omgivande samhället kan hjälpa dem, och det har de fått höra att man inte kan lita på.

Lotta säger att det är avgörande att den som misstänker att någon far illa är rak och tydlig om att man vet vad som försiggår, och kommer att finnas där när den drabbade är redo att göra uppbrott. Sedan är det självklart att göra orosanmälan till socialen.

Solidariteten är avgörande också enligt Bahareh. Hon vill inte kalla sig muslimsk feminist, som om jämställdhet bland muslimer enbart vore muslimernas ensak, eller använda andra segregerande etiketter. Istället skall alla som vill ha jämlikhet sluta leden och stå upp för varandra.

– Det gör en otrolig skillnad att veta att man inte är ensam, säger hon.

Jonathan Önell

Sök hjälp här:
Familjefridsteamet
Frida kvinnojour

Gör en orosanmälan

Bibliografi:
Beauvoir, Simone de, Det andra könet, TPB, Enskede, 2002

Delaney, Carol, “Seeds of Honour, Fields of Shame”, i Gilmore, David D. (red.), Honor and shame and the unity of the Mediterranean, American Anthropological Association, Washington, D.C., 1987

Grutzky, Eduardo & Åberg, Lars, Heder och samvete, Fri Tanke förlag, 2014

Joseph, Suad. “Connectivity and patriarchy among urban working-class Arab families in Lebanon”, Ethics 21(4), 1993, 452-484

Joseph, Suad. “Brother/sister relationships: connectivity, love and power in the reproduction of patriarchy in Lebanon”, American Ethnologist 21(1), 1994, 50-73

Leila & Cuny, Marie-Thérèse, Bortgift mot sin vilja, Sellin, Agneta (övrs.), Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2006

Lundgren, Eva (red.), Slagen dam: mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige: en omfångsundersökning, Brottsoffermyndigheten, Umeå, 2001

Modée, Lisa & Bohlin, Ingrid (red.), Gift mot sin vilja, Ungdomsstyrelsen, Stockholm, 2009

Schlytter, Astrid & Rexvid, Devin, Mäns heder: att vara både offer och förövare, Studentlitteratur, Lund, 2016

Wikan, Unni, Om heder, Andra upplagan, Daidalos, Göteborg, 2019.



HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com