Tankar från ett uterum

Gert Jacobsson. Foto: Urban Önell

Sällan, eller aldrig, har jag uppskattat mitt uterum så mycket som jag gör just nu. Här kan jag sitta och samla mina tankar om vad som händer i omvärlden. Ja, ni vet – allt det där med oron kring coronaviruset och hur det har förändrat vardagen. Ingen Eurovision, inga shoppingturer, inställd tysklandsresa, inga konserter, inga spelkvällar med våra goda vänner Lasse och Lena, ingen sport – inte ens på teven – och inga, efterlängtade, besök på Vittsjö Idrottspark. Och mest av allt, saknaden av att kunna krama mina barnbarn. Ja, kort och gott så är vi i princip isolerade från alla sociala kontakter.

Allt känns så klart extra tungt med tanke på att hela förra sommaren, och nästan hela hösten, försvann på grund av en elak liten fästing. Något jag helst av allt bara vill glömma bort men det är ju inte utan en viss bitterhet mot akutvården, i Kristianstad, som jag återvänder dit i mina tankar. Särskilt som den här sommaren också verkar bli en sommar i ensamhet.

När jag, strax före jul, väl började friskna till längtade jag verkligen till sommaren igen. Med förhoppningen att vi skulle kunna göra allt som vi hade planerat för den gångna sommaren. Jag insåg då också att jag blivit ordentligt felbehandlad. Trots ett flertal besök på akuten i Kristianstad där jag varje gång redogjorde för mina symptom, som startade med en hudrodnad och sedan övergick i obeskrivliga smärtor i ländryggen och i benen, togs inga borrelia-prover. Inte förrän jag efter mer än tre veckor hamnade på medicinakuten i Hässleholm, helt förlamad i benen. Det första läkaren där yttrade var ”Det ser ut som typiska borrelia-symptom”…

Så prover togs, jag blev inlagd på sjukhuset i två veckor som jag tillbringade i rullstol, och när provsvaren kom visade de sig vara positiva. Antibiotika sattes då, äntligen, in och jag blev långsamt bättre. Men läkningen tog tid. Borrelian, som satte sig på nervsystemet och i ryggmärgen, hade hunnit få ordentligt fäste och först efter två månader med rollator kunde jag gå någorlunda för egen maskin.

Självklart gjorde jag en anmälan till Patientnämnden, men de svar jag fick från medicinskt ansvariga på akuten och kirurgen var ungefär som ”God dag Yxskaft”.

Med tanke på att fästingarna under senare år ökat i antal, och att allt fler av dem bär på borrelia, vill jag dock gå vidare till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, för att få till stånd en förändring inom akutvården. En förändring som innebär en ökad uppmärksamhet på just borrelia och att man tar prover i stället för, som i mitt fall, nonchalera vad patienten säger.

En liten tröst i det hela är att jag fått, en mindre, ersättning av Löf, Landstingens Ömsesidiga försäkringsbolag. Pengarna i sig spelar ingen större roll, men det är ett erkännande att jag blivit felbehandlad. Känns faktiskt som en liten seger.

Jag vill också att Ivo påtalar vikten av en korrekt journalföring. Vid en koll av mina journaler visade det sig nämligen att en stor del av journalföringen på akuten i Kristianstad var direkt felaktig. Ja, jag skulle till och med vilja säga fabricerad för att dölja deras egna misstag.

Nåja, jag är i alla fall någorlunda återställd även om jag, enligt neurologerna, får räkna med bestående men därför att behandlingen sattes in så sent. Så återställd att jag återupptagit funktionen som debattansvarig på Frilagt. Så välkomna med era insändare.

Nu hoppas jag bara att coronapandemin lättar så att matcherna i damallsvenskan kommer igång och att jag får träffa mina barnbarn igen. I värsta fall får vi väl blicka fram emot nästa sommar…

Gert Jacobsson

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com