Har vi inte råd med jordgubbar?

Urban Önell

Vad vore den svenska sommaren utan jordgubbar? En dag i förra veckan gav jag mig iväg för att plocka en rejäl laddning av de eftertraktade gubbarna, som jag kunde kalasa på tillsammans med nära och kära.

Varje år när jag befinner mig där i jordgubbslandet tänker jag på några kvinnor som jag beundrar och ser upp till. Låt mig berätta varför!

Inga-Lisa och Olga var mina första chefer inom åldringsvården i Hässleholms kommun. Föreståndarinnor kallades de på den tiden. Det var i slutet av 80-talet då jag fick mitt första sommarjobb på Hemgården i Tyringe.

Inga-Lisa och Olga bodde bokstavligt talat på jobbet. De hade en liten lägenhet på andra våningen på hemmet. Atmosfären på Hemgården var familjär. På den tiden kunde det lukta gott av nybakat kaffebröd när man kom till jobbet, för det egna bageriet var inte bortrationaliserat.

Cheferna föregick med gott exempel i att göra det där lilla extra när tillfälle gavs. Varje gång någon av de boende fyllde år uppvaktade de jubilaren med sång vid frukostbordet. Inga-Lisa och Olga hade ordnat en liten symbolisk present till var och en.

Men hur var det nu med jordgubbarna? Jo, när tiden var inne och Inga-Lisa och Olga hade en ledig dag gav de sig iväg och plockade gubbar. Tillräckligt många så att det räckte till hela hemmet med närmare hundra inneboende.

Inte nog med att det blev färska bär, det blev nog billigare för skattebetalarna. Jag misstänker att föreståndarinnorna skämde bort kommungubbarna genom att vara så ekonomiska. Det kan inte ha varit lätt när en ny generation enhetschefer skulle ta över.

Varken Inga-Lisa eller Olga finns med oss längre. Men som föredömen är de i högsta grad levande för mig.

Jag är inte ute efter att vrida klockan tillbaka. Vi får acceptera att den tid jag beskriver tillhör det förflutna. Jag har för övrigt goda erfarenheter av i stort sett alla andra enhetschefer jag haft. Det går naturligtvis inte heller att kräva att de ska göra sitt jobb till ett kall som den äldre generationen. Omsorgspersonalen försöker nu som då att förgylla vardagen för vårdtagarna.

Min poäng är istället att peka på att ett samhälle behöver byggas på omsorgen om medmänniskan och hennes behov. Från det att vi föds till dess att vi drar vår sista suck behöver vi alla ha tillgång till en hjälpande hand. Ibland av proffs inom vård och omsorg.

Ibland kan det vara du och jag som måste vara beredda att bidra med den hjälpen, som helt vanliga medmänniskor. Ett sunt samhälle är i behov av idealister som handlar utan tanke på egen vinning.

Det betyder också att den som har hjärtat på det rätta stället måste ha mod att sätta egoisterna på plats. Det vill säga när någon vill sko sig på den lilla människans bekostnad. Vi kan inte acceptera att den som redan har mycket mer än vad hon eller han behöver smiter från sina förpliktelser, exempelvis från att betala skatt. De vill inte vara med och betala jordgubbarna. Det är oacceptabelt. Vi har alla ett ansvar för varandra och för det välfärdssamhälle som tidigare generationer gett oss att förvalta.

Urban Önell

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com