Nya protester men ett gammalt problem

Nationalekonomen Tohmas Karlsson är uppvuxen i Hässleholm och bosatt i Washington.

Efter det brutala mordet på den svarte amerikanen Floyd George, av vita polismän i Minneapolis den 25 maj 2020, har stora protester mot polisbrutalitet i många städer utbrutit. De har sedan utvecklats till en allmän protest mot diskriminering och sociala orättvisor, speciellt mot färgade, inte bara i USA utan också i flera andra länder. Rasproblemen i USA har en lång tradition som går tillbaka till nationens födelse. Svensken Gunnar Myrdahl utgav 1944 ”American dilemma”, en klassisk studie över de svartas situation i USA.

Ända sedan den amerikanska republikens födelse har det funnits en spänning mellan de högtflygande idealen och den krassa verkligheten. I den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 talas om ”…all men are created equal…”, medan i konstitutionen från 1787 slavar endast räknas som 3/5 av en fri (vit) man. Dessutom hade ju flera av de ärevördiga grundlagsfäderna själva slavar, bland annat George Washington. Det amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865 utkämpades mellan Nordstaterna som ville bibehålla unionen och sedan även stred för avskaffandet av slaveriet medan Sydstaterna ville behålla slaveriet. Som bekant vann Nordstaterna och unionen bestod. Även om det 13:e tillägget till konstitutionen 1865 förbjöd slaveriet, så innebar det inte att Sydstaterna accepterade en ny social ordning där de svarta var jämställda medborgare. Den vita majoriteten försökte med alla medel undertrycka de svarta, bland annat med hjälp av de så kallade Jim Crow-lagarna och genom terror av Ku Klux Klan.

På 1960-talet inleddes en ny era i kampen för de svartas rättigheter med medborgarrättsrörelsen som leddes av den karismatiske Martin Luther King Jr. Med sin ickevåldsstrategi i kombination med en upplyftande retorik lyckades han uppnå stora politiska framgångar som kom till uttryck genom nya medborgarrättslagar (Civil Rights Act of 1964 and the Voting Rights Act of 1965) genomdrivna av den demokratiske presidenten Lyndon Johnson. Stora grupper av vita konservativa väljare i södern var dock emot lagstiftningen och Demokraterna fick betala ett högt politiskt pris genom att stora väljargrupper som tidigare röstat demokratiskt nu gick över till Republikanerna.

På många håll i USA kan man fortfarande se lyx och överflöd sida vid sida med hopplöshetens fattigdom. Det har varit och är fortfarande en skandal att ett av världens rikaste länder med sina ambitiösa ideal tillåter detta. De svarta har i genomsnitt dubbelt så hög spädbarnsdödlighet som den vita befolkningen, sitter i fängelse fem gånger oftare och deras hälsotillstånd är betydligt sämre än de vitas.

Bostadssegregeringen är väldigt utpräglad i USA där de välbeställda bor i prydliga villaområden medan de fattigaste grupperna ofta får hålla till godo med slumområden. Det finns många orsaker till denna segregering, men en av dem är den systematiska diskriminering som de svarta utsattes för på bostadsmarknaden, inte minst när det gällde att få lån av bankerna. Resultatet blev att få svarta hade råd och möjlighet att köpa ett eget hus och därmed gick de också miste om den förmögenhetsuppbyggnad som en husinvestering innebar. Idag har de vita en genomsnittlig förmögenhet som är mer än tio gånger större än vad de svarta har. Allt är naturligtvis inte negativt. Stora framsteg har gjorts under åren men mycket återstår att göra. Valet av Barack Obama 2008, den förste svarte presidenten, hade ett stort symbolvärde och ingav stora förhoppningar som dock inte helt infriades bland annat på grund av ett frenetiskt politiskt motstånd av Republikanerna till allt vad Obama föreslog. Under Trumps presidentskap har, enligt många opinionsundersökningar, rasrelationerna klart försämrats och kampen för medborgerliga rättigheter för minoriteter har fått en förnyad aktualitet.

Är denna gången annorlunda? En optimistisk tolkning av de senaste protesterna är att en ny medvetenhet har växt fram om nödvändigheten av förändringar i det amerikanska samhället när det gäller behandlingen av svarta och andra minoriteter. Många vita amerikaner tycks nu ställa upp på de svartas sida vilket man också kunde se i protesttågen där många olika grupper återfanns sida vid sida. Men man ska inte glömma bort att i ett land som är så djupt polariserat som USA är för tillfället så finns det också starka krafter som ej vill ha någon större förändring. Det kan nämnas att betydligt färre republikaner än demokrater anser att de svarta utsätts för diskriminering. Många republikaner anser dessutom att kristna vita är utsatta för diskriminering.

Varaktiga förändringar i samhället måste komma från botten och upp, men de måste stödjas med ett klokt ledarskap från toppen, såsom Lyndon Johnson gjorde på 1960-talet när han stödde Martin Luther King och den fredliga medborgarrättsrörelsen trots att han insåg att det skulle kosta Demokraterna majoriteten av vita väljare i södern för en lång tid framöver. Dessa frågor kommer säkert att påverka den kommande valrörelsen. Republikanerna kommer att framställa sig som garanter för lag och ordning och anklaga demokraterna för att vara opålitliga när det gäller att stödja polisen och rättsväsendet.

Medborgarrättsrörelsens mål har fortfarande inte uppfyllts till fullo vilket är en tragedi som rättfärdigar till (fredliga) protester. Alla goda intentioner kommer dock inte att ändra på mycket om inte dagens entusiasm följs upp med ett högt valdeltagande i presidentvalet i november. Presidentvalet i november kommer till stor del att handla om vilket land USA vill vara. Vill man vara ett inklusivt samhälle med plats för alla medborgare eller satsar man på att exkludera visa grupper?

Tohmas Karlsson

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com