Så kan man ta död på kyrkan

INSÄNDARE. Förr i tiden var det prästerna som hade problemformuleringsprivilegiet i samhället. Allting sågs utifrån teologisk utgångspunkt och bestämdes utifrån detta. Prästernas roll har i dagens samhälle övertagits av ekonomerna. Det är de som sätter agendan för såväl debatt som beslut.

Med ekonomerna som överstepräster är det de ekonomiska aspekterna som överordnas allting annat.

Att kyrkan själv nu frivilligt förefaller vilja trilla i denna fallgrop kan tyckas förvånande. Om kyrkostyrelsens förslag till höstens kyrkomöte om att inrätta ett centralt löne- och ekonomicenter i Uddevalla som skall vara obligatoriskt för alla församlingar och pastorat att ansluta sig till genomförs, blir det, har det sagts, den största förändringen i Svenska kyrkan sedan reformationen på 1500-talet. Även om detta förmodligen är en överdrift, blir det en helt annan kyrka vi får än den vi har i dag.

Bakgrunden till förändringen är Svenska kyrkans sjunkande medlemstal och förväntade svårigheter i framtiden att finansiera sin verksamhet. Frågan är emellertid om en sådan fjärrstyrning som den föreslagna centrala löne- och ekonomihanteringen verkligen innebär någon besparing. Riskerna är i stället att man bygger upp ett tungrott, ineffektivt system med mycket dubbelarbete, felaktigheter därför att man centralt inte har lokalkännedomen och funktioner som saknar legitimitet ute i landet.

Det är värt att påminna om att inom det privata näringslivet är det de företag som har en decentraliserad organisation med stor självständighet för de olika dotterbolagen som går bäst.

Stora centrala organisationer som många kommuner och regioner har däremot både ekonomiska bekymmer och bristande förtroende hos medborgarna. Detta ser vi nästan dagligen bevis på här på hemmaplan.

Om Svenska kyrkan väljer att kopiera de senare och tillskapa obligatoriska centrala organ för sin lokala administration är risken uppenbar, att samma problem med dålig ekonomi och bristande förtroende hos medborgarna uppstår här som hos kommuner och regioner. För Svenska kyrkan vore det en större katastrof än för kommuner och regioner, eftersom missnöjda kyrkomedlemmar alltid kan utträda ur kyrkan. Som bekant kan man ju inte gå ur kommunen eller regionen, om man inte är nöjd.

Kyrkostyrelsen menar att med en obligatorisk central löne- och ekonomihantering blir det mer pengar över till kyrkans kärnverksamhet. Biskop Johan Tyrberg i Lund hävdar tvärtom i en debattartikel i  nummer 35 av Kyrkans Tidning att det kan bli färre gudstjänster, därför att med större administrativa enheter måste även administrationen administreras. Då måste det anställas fler administrativa chefer i stället för präster, musiker, diakoner och pedagoger ute i de många församlingarna, där man har direktkontakten med de många kyrkomedlemmarna.

Talande i det här sammanhanget är också utvecklingen på det centrala kyrkokansliet i Uppsala sedan kyrkans skiljande från staten år 2000. Under de senaste tjugo åren har ju kansliet svällt över alla bräddar personalmässigt. Där arbetar i dag fler människor än vad man har kyrkomedlemmar i många mindre församlingar. Det är duktiga och kunniga medarbetare. För att legitimera sin närvaro måste de emellertid komma med idéer och utredningar på alla möjliga områden, vilka i sin tur föranleder ytterligare administrativt arbete ute i församlingar och pastorat, företrädesvis hos kyrkoherdarna. Detta tar då bort arbetstid från det som är kyrkans kärnverksamhet, nämligen att fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission.

För förtroendevalda på lokal nivå i kyrkan kan den föreslagna centraliseringen ses som lite av ett slag i ansiktet, eftersom den indirekt betyder att det arbete de gör inte anses duga. Detta kan på sikt göra att kyrkan får svårt att rekrytera nya frivilliga krafter. Ett genomförande av centraliseringssträvandena är i själva verket nog det bästa sättet på vilket man kan ta död på kyrkan. Om man däremot även framöver vill ha en folkkyrka i hela landet, så bör kyrkomötet i höst kasta förslaget i papperskorgen. Detta gäller så mycket mer som årets kyrkomöte på grund av coronapandemin är rumphugget till att omfatta endast 44 ledamöter mot i vanliga fall 251.

Staffan Andersson

Förtroendevald i Farstorps församling och Bjärnums pastorat

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com