Berättar om arvet efter Förintelsen

Det mest personliga kan ibland vara det mesta allmängiltiga. Den insikten blir uppenbar när jag läser journalisten Margit Silbersteins bok, Förintelsens barn (Albert Bonniers förlag). Författaren förmedlar minnet av Förintelsen, en historisk händelse som aldrig får glömmas bort eller tonas ner.

Margit Silbersteins föräldrar tillhörde den minoritet som överlevde andra världskrigets judeförföljelser. Både hennes mamma Ili och pappa Ernst Jakob bar ett trauma inom sig. De kunde på intet sätt glömma eller frigöra sig från allt svårt de tvingats genomlida.

Margit Silberstein berättar i sin bok om sina föräldrar som överlevde andra världskrigets judeförföljelser, något som präglat hennes eget liv. Foto: Privat

Släkten har sina rötter i Rumänien, närmare bestämt i Transsylvanien, som ungersktalande judar. Antisemitismen var djupt rotad där både före och efter kriget. Landets diktatoriska regim anslöt sig på Hitlers sida i kampen mot Sovjetunionen.

Så gott som alla i släkten gick under i förintelselägren. Margits föräldrar var så gott som de enda undantagen som överlevde kriget. Mamma Ili satt fängslad i Auschwitz och Bergen-Belsen. Med hjälp av Röda korsets vita bussar kom hon till Sverige och Norrköping efter befrielsen.

Pappa Ernst tvångskommenderades som rumänsk medborgare till fronten i kriget mot Sovjetunionen, där han var arbetssoldat. Han blev tillfångatagen av kommunisterna och var krigsfånge, först i Ukraina, sedan i Sibirien.

Det var mamma Ili som berättade det mesta av detta för Margit. Om planerna på ett liv tillsammans, som hon och pappa Ernst närde före krigsutbrottet. Om de omänskliga levnadsförhållandena i fånglägren, där Ili förlorade sin mor och tre systrar.

Fadern var mer tystlåten om sitt förflutna, men även hans släkt blev praktiskt taget utraderad. Pappa Ernst får till största delen komma till tals i boken genom de brev han skrev till sin blivande hustru, under den tid de levde åtskilda efter kriget.

I ett av dessa brev skriver han. ”Folk är galna,vilda, som om de vill hämnas på Gud. Antisemitismen är värre än någonsin i Rumänien, det finns ingen framtid för oss judar här.”

Först 1948 återförenades Ernst och Ili i Norrköping. Margit föddes 1950 och några år senare hennes bror Willy, som liksom sin syster blev journalist.

Margit skriver att vad som gjorde hennes mammas liv möjligt efter Auschwitz var barnen. Något som var lika tydligt när det gällde hennes far.

Margit präglades tidigt av föräldrarnas öde, och har också burit med sig detta arv som en ryggsäck. ”Alla, hela min döda familj fanns i mig, allt pappa och mamma förlorat. Det var mitt öde att finnas till istället för dem som slutat sina liv i gaskammaren. I mig skulle en förlorad värld återuppstå.”

Boken har Margit burit inom sig länge. Först nu kände hon sig redo att dela med sig av sina tankar och upplevelser. Boken är tänkvärd och berör på djupet. Trots allt det mörka hon beskriver så finns hoppet alltid där. Vi får inte sluta tro på det goda i människan.

Föräldrarna återförenades efter kriget, bildade familj och byggde upp ett nytt liv i Sverige.

Nazisternas folkmord innebar att omkring sex miljoner judar dog i koncentrationslägrens gaskammare, avrättades på annat sätt, eller dukade under på grund av sjukdom och andra umbäranden.

Boken skulle kunna beskrivas som en släktkrönika, om den släkt som till stora delar inte längre är i livet, med ett budskap till den generation som är på väg att ta över. Margit dedikerar sin berättelse till sina söner. Föräldrarna Ernst och Ili hedras för att de trots allt förmådde gå vidare och leva värdiga liv. Det livsförnekande förakt de mötte fick inte sista ordet.

Margit Silberstein har på samma gång skrivit en lättläst självbiografi, där hon bland annat förmedlar en målande skildring av sin uppväxt i Norrköping. Plats finns också för det vardagliga och humoristiska. Samtidigt som läsaren blir påmind om att kampen för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde aldrig får upphöra. Margit är och förblir både svensk och judinna, en rättighet som hon ibland funnit att hon måste försvara.

Urban Önell

Den 27 januari infaller Förintelsens minnesdag. Det var den dagen år 1945 som Auschwitz befriades. I år är arrangemanget digitalt. Vill du ta del av programmet? Se Forum för levande historias hemsida: https://www.levandehistoria.se/fakta-fordjupning/forintelsen/forintelsens-minnesdag

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com