RECENSION. Brottsoffer är mer eller mindre rättslösa när förövarna arbetar inom polisen. Den insikten är slående när man läser Gärningsmannen är polis av Lisa Bjurwald och Kerstin Dejemyr, (Bazar).
Polisväsendet ska försvara demokratin och rättssamhället, samt värna mänskliga rättigheter. För den sakens skull har man maktmedel i sin hand, inte minst det så kallade våldsmonopolet. Det innebär att medborgarna måste kunna lita på polisen. Några rötägg går inte att tolerera.
Det är utifrån den bakgrunden som bokens skildringar av bristerna hos myndigheten är så beklämmande; ”…ibland önskar jag faktiskt att jag inte visste hur illa det kan vara inom svensk polis. Föreställ dig det värsta, och sanningen är värre.” Det är den före detta polisen Kerstin Dejemyrs slutsats efter sitt engagemang för metoo, som för polisens del gick under hashtag #nödvärn.
Kerstin Dejemyr hade en hög post inom polisen, där hon arbetade mellan 1992 och 2019. Vid en viss tidpunkt insåg hon att det inte längre var möjligt för henne att stanna kvar, eftersom hennes engagemang för utsatta kvinnor väckte ont blod inom myndigheten. Det Kerstin Dejemyr hade gjort var att lyssna till dem som många gånger inte ens vågat berätta vad de varit med om. Med löfte om att få vara anonyma.
Det finns gott om vittnesbörd som visar att det förekommer alltifrån sexistisk jargong och tafsande kollegor till direkta våldtäkter inom polisen. Om de utsatta kvinnorna anmälde övergreppen mötte de ofta överslätande polischefer. De tvingades också finna sig i att eventuella utredningar lades ned, vilket i och för sig gäller generellt för den typen av brott. De utpekade förövarna behövde därmed inte stå till svars för sitt agerande.
Naturligtvis finns det undantag. Det händer att poliser blir straffade, kanske till och med blir av med jobbet, men exemplen är få.
Det som lyfts fram är strukturella brister. Boken skildrar en tystnadskultur inom polisen, den enskilde medarbetaren förväntas hålla sina kollegor om ryggen, så att myndigheten kan upprätthålla en fin fasad. Dessutom råder en stark hierarkisk ordning som underlättar utövandet av diverse fula härskartekniker.
Journalisten Lisa Bjurwald kompletterar Kerstin Dejemyrs berättelser och dokumentation inifrån myndigheten med undersökande journalistik av bästa märke. Bjurwald har intervjuat forskare och experter som bidrar med värdefulla perspektiv. Intervjun med företrädare för Avdelningen för särskilda utredningar, som har till uppgift att utreda brottsmisstankar riktade mot poliser, framstår inte som hoppingivande, för den som vill sätta stopp för övergreppen. Tillgänglig statistik visar också att det är mycket ovanligt att poliser åtalas, än mer sällan döms de för brott. Det gagnar inte heller behovet av att ta itu med bristerna att rikspolischefen Anders Thornberg inte ville ställa upp för en intervju. För vad gör polisledningen åt saken? Kan en kvinna som utsatts för sexuella trakasserier, eller i värsta fall våldtäkter, lita till hundra procent på att den som tar emot hennes anmälan inte är misstänkt för liknande brott?
Boken argumenterar sakligt och konstruktivt för vad som borde göras för att ta itu med de poliser som anmäls för övergrepp och hantera de misstänkta förövarna, samt hur de osunda strukturerna ska kunna förändras. Många förslag som förs fram kan antagligen också tillämpas på andra arbetsplatser. För det är väl ingen som tror att skev kvinnosyn och sexövergrepp bara förekommer inom polisen?
Urban Önell
Fotnot: Den 7 juni gästar Lisa Bjurwald och Kerstin Dejemyr riksdagen för ett seminarium kring problematiken som skildras i Gärningsmannen är polis.
