logga-ligg-tjock

Peps lämnade starka avtryck

Peps lämnade starka avtryck

Jonas Bredford, till höger, var med och hyllade Peps vid en minneskonsert på Möllevångstorget i Malmö den 2 juli.

Musikern Jonas Bredford från Lund berättar om den nyligen bortgångne artisten Peps Persson som under många år var bosatt i Emmaljunga och 2017 utsågs till årets hässleholmare.

En legend gick ur tiden 27 juni, den unika artisten Peps Persson. Få skånska musiker har lämnat så starka avtryck som denna gigant. Peps hade länge haft problem med hjärtat, redan för 15 år sedan tvingades han sluta spela offentligt. Då hade han i 40 år med sin genuina kärlek till bluesmusiken förgyllt tillvaron för alla oss som älskade honom. Med sin kompromisslösa hållning för samhällets svaga och utsatta, och mot den hänsynslösa överklassens exploatering av de förstnämnda, skrev han texter som ofta med humorns hjälp klädde av alla lögner nakna. Någon ytlighet existerade inte i hans personlighet, vilket på ett underbart sätt illustrerades i hans mördande karikatyr av ABBAs lyxskivomslag på sin egen ”Hög standard”. Det är en gammal sanning, att den bästa konsten kommer ur total ärlighet, något som Peps var ett klockrent bevis på.

Per-Åke Tommy Persson föddes i Helsingborg anno 1946, som sladdbarn med 5 äldre syskon. Familjen flyttade strax vidare till Klippan och Åhus, för att så småningom landa i Tjörnarp där Peps fick växa upp. Pappa var radiotekniker, vilket såklart var orsaken till att Peps snabbt utvecklade ett intresse för sådana ting, och mamma var som så många andra på 50-talet hemmafru. Alla i både familj och släkt hade ett stort musikintresse, vilket yttrade sig i jamsessions där det sjöngs och spelades regelbundet. Pappa Anton som var violinist och även skrev egna låtar, var den som på allvar introducerade Peps i musikens värld, genom att förse honom med en mandola (tenorstämd mandolin). Senare skulle han också bygga en balalaika åt sin son, medan mamma fixade en liten plåttrumma åt grabben. Grannarna var måttligt roade av Peps övningar, men morsan ryckte ut till hans försvar. Intresset för rytm utvecklades, och strax hade Anton tillverkat ett helt trumset, dock av ganska undermålig kvalitet eftersom han inte hade råd med riktiga trumskinn.

Jonas Bredford beskriver Peps Persson som en unik artist som kompromisslöst stod upp för samhällets svaga och utsatta. Foto: Gun-Inger Arvidsson

När Peps närmade sig tonåren anmälde han sig till gitarrkurs som Bruno Eberhard erbjöd. Eberhard som huvudsakligen arrangerade dragspelskurser kunde dock inte mobilisera en kompetent gitarrlärare, och redan efter 2 veckor var Peps sin mentor överlägsen. Det slutade med att han istället fick kompa alla dragspelarna med trummor. Men detta ledde i alla fall till Peps första kontakt med publik. Avslutningen på kursen ägde rum på Vannaröds slott i Sösdala, och han fick där köra några rocklåtar på scenen. I publiken satt en dansbandsledare vid namn Kjell Bondesson från Magle, som omgående engagerade Peps som trummis i sin orkester. Det kan tyckas malplacerat att ha en kommande blues-ikon i ett dansband, men steget är inte så lång som man skulle kunna tro. Peps själv påpekade att det var där han lärde sig det sociala samspelet med en publik, och att få folk att trivas. Ur detta dansband bröt sig senare Peps tillsammans med bröderna Vik från Hanaskog loss och bildade det egna bandet The Spiders.

Hur kom det sig då att denna bonnapåg från den skånska myllan utvecklade ett så stort intresse för blues? Enligt Peps kunde han till stor del tacka journalisten Olle Helander för detta. Helander reste runt i USAs fattigkvarter och gjorde radiosändningar med afroamerikanska bluesmusiker, vilka förtrollade den unge Peps som därför började spela munspel. Efter att ha blivit en fena på detta kom han med i bandet Downbeat crowd, ett band som spelade olika sorters musik t ex gospel, jazz, rock och folkmusik. Peps gjorde emellertid sitt bästa för att huvudmenyn skulle bestå av blues, dock inte brittisk sådan eftersom den inte alls föll honom i smaken.

Peps bestämde sig mycket tidigt för att det var speleman han skulle bli. Men det var inte så att han saknade andra intressen, vilka mestadels var en yttring av arvet efter hans fars tekniska vurm. Han gillade tåg (såsom många andra bluesartister), raketer, och startade också en dykarklubb hemma i Tjörnarp, inspirerad av den franske oceanografen Jacques-Yves Cousteaus böcker i ämnet. Han hann också halvvägs i en utbildning till elektronikingenjör, men tvingades avbryta den eftersom musiken tog alltför mycket tid i anspråk.

Peps spelade in sin första skiva i Stockholm, och sedan var karriären igång på allvar. Att spela in musik var någonting Peps sysslat med sedan barnsben, Anton byggde s k graververk för inspelning av lackskivor på vax för tillverkning av matriser. Därefter använde han trådspelare, följt av bandspelare för att dokumentera idéer. Att sätta musiken på pränt blev dock aldrig aktuellt, eftersom Peps var fullständigt okunnig i musikteori och notläsning. Han kunde inte förstå hur en musiker kan vara så notbunden att vederbörande faktiskt tystnar utifall partituret avlägsnas, eftersom han själv var en improvisatör in i benmärgen. Han poängterade med emfas spontanitetens viktiga funktion i musicerandet, och avskydde därför överdriven struktur såsom symfonier och operetter. Han gillade heller inte digitaliseringen, utan passade tvärtom på att köpa upp den bästa analoga inspelningsutrustningen när den ansågs föråldrad. Inspelningarna ägde f ö rum nattetid, eftersom det var då Peps fann det rätta lugnet för att kreera sina alster. Någon disciplinerad människa var han alls icke, utan fick nästan tvinga sig själv att slutföra projekt. Dock gällde detta mest texter, musiken fick mycket mer fokus, vilket vittnar om att det rätta epitetet på honom var speleman. Peps var heller inte någon överdrivet social person, han hade ett stort behov av att få vara ensam och samla tankarna, och fick nervproblem av för mycket folk. Men det hindrade inte honom från att under hela sin tid på jorden vara en stor publikfavorit på scenen. Musiken som levererades höll alltid högsta kvalitet, inte minst beroende på fantastiska medmusikanter. Få svenska konstellationer har svängt som Blodsbandet i dess olika skepnader. Virtuoser som Brynn Settels, Bosse Skoglund, Rolf Alm m fl. såg till att publiken aldrig ville gå hem. Extra häftigt blev det när Peps började samarbeta med västindier och afrikaner. Lester Jackman, Willie Mbuende och Tony Ellis fick varje konsertlokal att koka! Det var också Peps som låg bakom lanseringen av det skånska rockfenomenet Kal P Dal, och senare samarbetade han bl a med Jan-Erik Fjellis Fjellström, Nisse Hellberg och Jason Timbuktu Diakité. Det är ett privilegium att ha fått förmånen att vara samtida med denne extraordinäre tonkonstnär, tack Peps för allt!

Jonas Bredford

Uppskattar du Frilagt?
Frilagt behöver ditt stöd för att fortsätta granska!

Bankgiro: 
597-6535
Konto: 8403-8, 33 403 635-7
Swish: 0708938399
Kontakt: prenumeration@frilagt.se