Terrordåden i Paris fredagen den 13 november är förfärliga. När jag skriver detta talas det om 129 döda och 352 skadade. Vi förstår inte hur något så bestialiskt kan hända, så nära i geografin att vi inser att det kunde hänt i Sverige. En fruktansvärd sorg, förtvivlan, tomhet och vrede har utlösts hos alla som förlorade anhöriga vid attackerna. Många har nära och kära som ligger på sjukhus och kämpar för sina liv. Vi kan bara ana vad de tvingas gå i igenom.
När hänsynslösa fanatiker går till angrepp på detta barbariska sätt, mot civila och helt oskyldiga människor, fylls vi av ett stort mått av avsky. Spontant kan vi få lust att ge igen med samma mynt. Vi frestas att utkräva hämnd: ”Öga för öga, tand för tand.” Då blir det logiskt att hävda att dessa mördare förtjänar dödsstraff. Förövarna ska givetvis gripas, ställas inför rätta och bestraffas, men vi får akta oss så vi inte förfaller till samma låga nivå som fanatikerna och tillämpar samma barbariska logik. Det är väl förmågan att inte utkräva hämnd som utmärker ett civiliserat samhälle?
Efter terrorattackerna på Utøya sa Norges dåvarande statsminister, Jens Stoltenberg: ”Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger inte upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet”.
Klokt sagt. Polis och domstolsväsendet ska givetvis upprätthålla lag och ordning. Rättsväsendet ska hålla efter alla våldsverkare och terrorister. På den punkten får vi inte vara naiva. Både muslimska extremister från Islamska staten (IS) och högerextremister som Anders Behring Breivik måste bekämpas med kraft. Våra demokratiska värderingar måste värnas med alla lagliga medel. Däremot blir det mycket problematiskt om vi ger vika för upprörda röster som vill tillåta odemokratiska metoder i brottsbekämpande syfte. Vad leder det till för sorts samhälle?
Vi får inte låta oss skrämmas av terroristerna. Vad de vill, förutom att hämnas, är antagligen att locka oss till ökad våldsanvändning, vilket skulle visa att vi inte är ett dyft mera civiliserade än de är. Kan det vara så att terroristerna i själva verket också är rädda? De ängslas vid blotta anblicken av våra demokratiska fri- och rättigheter. Kan det vara så att terrorattackerna i Paris andas desperation? Fanatikerna bakom dåden anser det inte vara lönt att argumentera med oss, därför griper de till våld. ”Där orden tar slut, tar nävarna vid”.
Tomas Tranströmer skriver i sin dikt Guldstekel: ”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.” Jag har svårt att tro att extremism, av vilket slag det vara må, kan överleva mer än hos ett litet fåtal och under en begränsad tid. Det beror på att fanatismen inom sig bär på fröet till sin undergång. Det demokratiska samhället har likafullt en kamp att utkämpa, vi måste vara rädda om yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet osv. Genom fri debatt och opinionsbildning kan vi inom det demokratiska systemets ram vara med och bekämpa de brister som finns i samhället.
Vad vi har att göra som medborgare i kampen mot terrorismen är alltså i första hand att fortsätta värna de demokratiska fri- och rättigheterna. Det är vad vi måste göra om vi vill föra i bevis att vårt samhälle är överlägset alla andra samhällsbyggen.
Urban Önell
