I dessa dagar är det lätt att gripas av vanmakt, av missmod och uppgivenhet. I princip dagligen översköljs vi av dåliga nyheter från olika delar och aspekter av den värld där vi lever.
Våldsdåd inrapporteras, kan vi tycka, oftare än någonsin; blodiga attacker med många döda i Paris – bara månader efter att satirtidskriften Charlie Hebdo i samma stad utsattes för samma sak, ett ryskt passagerarplan sprängs i bitar under en vanlig flygtur, en beväpnad man hugger ner mörkhyade människor i lilla Trollhättan. Och så de ”vanliga” fruktansvärda händelserna – självmordsbombare spränger sig i bitar på en marknad i Afrika eller Mellanöstern och tar med sig tiotals eller hundratals oskyldiga förbipasserande i döden, amerikanska ungdomar genomför massakrer mot lärare och elever i en skola.
Flyktingströmmarna i och från Afrika och Asien har kanske aldrig varit så omfattande som nu. De flesta som flyr tvingas bli kvar i sitt närområde, men de som lyckas ta sig till Europa får vårt samhälle att delas upp i dem som är för, och dem som är mot.
Väderleksrapporten har blivit nya rekordmagasinet, nästan varje månad rapporteras ha varit den varmaste ”någonsin”, åtminstone sedan mätningar började göras. Alla pratar om hur mycket som måste göras för att stoppa den globala uppvärmningen, men allt ska göras sedan, fram till år 2025, fram till år 2030. Inte nu.
Från den medicinska horisonten får vi höra att potentiellt livsfarliga bakterier nu har blivit resistenta mot den sista kvarvarande gruppen av antibiotika. Oavsett om alltför generös, slentrianmässig utskrivning av preparat eller något annat är orsaken, så är det synnerligen oroande.
Och i skuggorna bakom allt detta elände finns ständigt hotet om ett kärnvapenkrig. När kommer en grupp som, exempelvis, IS att lyckas lägga vantarna på en bomb och använda sig av den? Eller något av de länder som ”legalt” innehar atomvapen, när råkar någon där trycka på fel knapp?
I ljuset av allt detta kan vi, som sagt, lätt förtvivla. Hur ska vi kunna lösa dessa problem? Det ser ut som om de snarast blir värre. Hur ska det gå med vår civilisation?
Okej, då har vi ett val. Vi kan välja att låta pessimisten vinna, att ge upp. Vad händer då? Då kommer desperata grupper och individer att fortsätta sprida död och fasa runt om i världen. Då kommer flyktingströmmarna att växa ännu mer – inte minst genom klimatförändringarna, och internet kommer att fyllas av hat mellan grupper med olika åsikter om hur de nyanlända ska behandlas. Forskarna kommer inte att försöka hitta nya läkemedel som stoppar farliga sjukdomar. Och den där första bomben i det nya, troligen sista, kriget kommer att avfyras.
Eller kan vi välja att stå upp och kämpa, tillsammans. Ja, det måste vara tillsammans, för dessa problem går inte att lösa samtidigt som vi lägger kraft på att hata och förgöra varandra. Ja, Hitler-nazismen krossades genom ett kanske unikt samarbete mellan Sovjet och västmakterna och ja, kanske kan IS krossas på samma sätt. Men om inte de bakomliggande problemen, som har skapat IS, åtgärdas kommer ett nytt IS att uppstå.
Vi kan lösa miljöproblemen men då får vi inte skjuta dem framför oss bara för att lösningen kommer att betyda minskade vinster i det korta perspektivet. Vi, de gamla industrialiserade länderna, måste gå före men de nya – som Kina och Indien – får inte lov att upprepa våra gamla misstag. Alla måste göra sin del, utan att sätta prestigen före.
Jag tror att all nukleär teknologi måste förpassas till historiens soptipp. Och varför inte lägga alla konventionella vapen där också? Varför inte försöka lösa våra problem genom att tala med varandra istället för att slå ihjäl varandra? Och tänk så oerhört mycket pengar som skulle finnas tillgängliga då! Pengar som skulle kunna ta bort svälten i världen, och användas till forskning, exempelvis om botemedel mot farliga bakterier.
Då har vi en chans.
Anders Lord
