Att räkna matte har väl aldrig varit och kommer väl aldrig vara något som man kan ge våra politiker någon större guldstjärna för. Inte ens en silverstjärna skulle jag vilja ge.
När jag lärde mig matte i skolan fick jag lära mig att, när det stod noll på kontot, då hade man spenderat alla sina pengar och man hade inte mer pengar att spendera. Man kunde visst få låna en slant från någon annan men då kom räntan och det var inte direkt så klokt att sätta sig i den situationen. Men matten jag lärde mig är förvisso förändrad jämfört med när våra medelålders eller snart pensionerade kommunpolitiker gick i skolan.
Det var nämligen dags att spara in ännu mer på våra äldre. 20-25 miljoner skulle besparas inom bara några månader. Träffpunkten drog politikerna in förra året från Ehrenborg, en träffpunkt dit utomstående äldre kunde gå för att träffas tillsammans med de boende. En enkel och väldigt uppskattad grej. Att veta att det fanns något att längta efter. Det togs även upp som ett ärende att det skulle dras in på smakmåltiderna för personalen. Vi pratar ingen dyr eller exklusiv mat de äldre får. Det är inga välgjorda snittar med tonfisk emellan, det är inte heller gott om alternativ för den som inte tycker maten faller en i smaken och jag vet att det är ingen mat att skryta om. Tur var att förslaget blev nedröstat och personalen får ett tag till ta smakmåltider på våra boende i kommunen.
För några månader sedan skedde en omstrukturering för våra äldre som är på växelvård. Från att ha varit på Ehrenborg skulle de nu flyttas till Lyckåsa i Bjärnum. Växelvårdare som har behållning av att ha nära till city och kunna hitta på saker på egen hand flyttar man till Bjärnum. Genomtänkt?
Nu lägger man ner dagverksamheten på Solhaga för dementa i Kaptensgårdens lokaler och flyttar även dessa till Lyckåsa. Omsorgschefen Annika Andersson betonar att det finns fördelar med samordningen på Lyckåsa där även växelvård och korttidsvård för dementa finns. Hon säger även att vi får sänka ambitionsnivån då det förstås inte kan ges samma konsultationsstöd på andra ställen som de gör idag. Men hur kan Annika mena att vi ska sänka vår ambitionsnivå för våra äldre? Ska vi inte ständigt sträva efter att få en bättre organisation och omvårdnadsmöjligheter för våra äldre?
Jag förstår att det är lätt för en chefstjänsteman att sitta på en stol i ett sammanträdesrum och förklara sitt besparingsprogram för politikerna. Det hade jag också kunnat göra. Men jag hade aldrig placerat så många olika individer med olika behovsgrader på samma ställe. Sen hade min sista neddragning skett hos våra äldre. Hur kommer äldrevården att se ut när Annika går i pension? Kommer det ens finnas en fungerande äldrevård när jag blir gammal?
Ibland önskar nog många kommunpolitiker att invånarna inte kunde enkel matte. Häromdagen blev jag nämligen aningen förundrad. Endast några fåtal dagar efter att jag läst om nedskärningarna i vården kunde jag läsa att kommunen köpt in ett bostadshus för 1.7 miljoner och som nu ska renoveras för 1.6 miljoner. Här ska det få bo 8 ensamkommande flyktingbarn med exempelvis trauman, självskadebeteende, begynnande missbruk med mera. Sen ska det anställas personal utöver dessa summorna. Våra pengar var nyss slut? Men som i många andra sammanhang så dyker det väldigt ofta helt abrupt upp pengar när det passar er politiker.
Jag förstår varför folk blir upprörda, det är förståeligt varför vårdpersonal strejkar, det som även är en mycket lätt ekvation att förstå är att om det ska sparas 20-25 miljoner, då är det ebb på kontot och man kan inte längre tro att man handlar med leksakspengar. Vi lever i en verklighet. Mattekunskaper borde vara obligatoriska, så även för er politiker.
Jag blir så illa berörd över att se hur prioriteringarna numera sker i samhället. Det skär i hjärtat att det ständigt dras ner på resurserna för våra äldre. Jag kommer aldrig acceptera att man ger våra äldre kalla handen. Det finns inget försvar för det. Det har aldrig funnits något försvar för det och det kommer aldrig att finnas.
Sara Jönsson
