”Jag har ju lite skällepengar.” Så lär en före detta Hässleholmspolitiker ha sagt, efter ett kritiskt telefonsamtal. Han medgav därmed att det ingick i hans jobb att ta kritik.
I en demokrati handlar det till stor del om att konflikter ska tydliggöras, olika intressen ställs mot varandra. Debattens vågor kan gå höga och samtalsklimatet kan bli hett. De polemiska sammandrabbningarna – i fullmäktige eller på insändarsidorna – kan bli tuffa. Debatten får inte kväsas. Att det uppstår dålig stämning kan till och med betraktas som ett friskhetstecken.
I ett demokratiskt samhälle är makten till låns. Makthavare måste vara beredda att ställa sin platser till förfogande när medborgarna så önskar. Politiker och tjänstemän i allmänhetens tjänst måste sköta sina uppdrag till punkt och pricka. De ska vara goda föredömen för vanliga medborgare. Om de misslyckas får de finna sig i att de klandras. Även dåligt underbyggd och orättvis kritik måste makthavare lära sig att leva med och hantera. Politiker måste till och med acceptera att de kan förlora sina mandat trots att de gjort ett bra jobb.
Jag läste alldeles nyligen en intervju med en legendarisk svensk företagsledare, Jan Carlzon. Han har skrivit Riv pyramiderna, en mycket uppskattad bok om ledarskap. Där pläderar han för ett transparent, ärligt och lyssnande ledarskap.
Vad betyder egentligen ordet transparens? En definition är: ”Att förehavandena inom en organisation eller arbetsgrupp kan granskas av utomstående, så att oegentligheter kan upptäckas utifrån.” Med andra ord måste våra makthavare spela med öppna kort. Alla, inte bara en liten klick politiker och tjänstemän, ska så långt det bara är möjligt ha rätt till full insyn i kommunens affärer – innan beslut är fattade.
Gott ledarskap handlar om att våga säga som det är. Ärlighet varar längst. Det är en hederssak att vinnlägga sig om att tala sanning och ge även sina meningsmotståndare tillgång till alla fakta som ligger till grund för ett beslut. Att exempelvis inte vara helt uppriktig, för att vinna kortsiktiga politiska poäng, straffar sig i längden.
En god ledare måste kunna lyssna och ta in synpunkter. Våra offentliga makthavare måste inte minst kunna lyssna in folkliga opinioner. Då duger det inte, att mer eller mindre inlindat, kommunicera: ”Vi hör vad ni säger – men vi tänker inte bry oss om det.”
Under den senaste tiden har det i Hässleholms kommun genomförts två namninsamlingar. Den ena till förmån för paviljongens bevarande på T4, som skrevs under av 3500 personer. Den andra angående torget i Tyringe skrevs under av 829.
Vi Hässleholmare kan tycka vad vi vill i båda dessa sakfrågor, men jag hävdar att vi åtminstone borde vara överens om en sak; att politiker måste vara beredda att lyssna till starka opinionsyttringar. En del av våra makthavare tycks dock mest ha blivit besvärade av allmänhetens engagemang i dessa frågor. En kommentar till det politiska läget jag läst är att Hässleholms kommun blivit så svårstyrd, men ligger det inte i själva demokratins väsen att maktutövning inte ska vara en enkel sak? Det demokratiska sättet att leda, med transparens, ärlighet och lyssnande kräver sin tid, men det leder förhoppningsvis till genomtänkta och kloka beslut.
Blickar vi framåt ser vi att det finns större stridsfrågor än torg och paviljonger som våra folkvalda måste kunna hantera samt ännu viktigare beslut som måste motiveras. Just nu pläderas för en kostsam höghastighetsbana som ska dras genom Hässleholm. Samtidigt som stora nedskärningar i omsorgen genomförs. Här ställs olika intressen mot varandra. Prioriterar politikerna på rätt sätt? Vad tycker vi som medborgare och skattebetalare? Samhällsutvecklingen är alldeles för viktig för att den ska kunna överlåtas enbart till en liten grupp politiker och andra makthavare.
Urban Önell
