Det finns många sätt att slösa med skattebetalarnas pengar. Det senaste, flytten av Paviljongen, har ju rapporterats åtskilligt av medierna och genom insändare. Var slutnotan hamnar är det ingen som kan ge något svar på. Efter att ha tittat närmare på skapelsen, förstår jag att det inte är omöjligt att kostnaden passerar tre miljoner. Eftersom politikerna, oavsett majoritet, förslösat åtskilliga miljoner genom åren, kan det tyckas vara felräkningspengar att flytta Paviljongen.
Frågan infinner sig, är det värt besväret och kostnaden med flytten till en plats, där den inte hör hemma? Eventuella evenemang kommer att störa de boende i området och dessutom kan man fråga sig om det finns någon som i besvikelsen över flytten vill hålla några event där?
Alla som kämpat för att behålla denna hundraåring, har min fulla respekt och beundran. Det är med stor besvikelse vi ser möjligheten till räddning som minimal. Men undrens tid kanske inte är förbi, men varifrån skulle det komma? Kanske, med all respekt för mina paviljongvänner, är det dags att tänka något nytt, om nu inte undret inträffar.
Då det inte finns någon praktisk möjlighet att flytta den hel, riv den och sälj delarna som souvenirer till hugade hässleholmare. Bilda sedan en fond för att premiera kulturella aktiviteter/installationer i kommunen. Bjud gärna in byggherren att bidra med en grundplåt. Han fick ju tomten inklusive flytten till ett rövarpris. Av kommunens sparade pengar, flytta åskådartrappan till anvisad plats och sätt upp en minnessten av golvet i paviljongen, med en lämplig inskription, samt ett foto av densamma. En del av kommunens sparade pengar kunde även ingå i fonden. Att endast riva Paviljongen är väl gjort på en förmiddag och det kan väl inte kosta så många tiotusentals kronor.
Att sedan skammen för detta barbari av politikerna finns kvar till eftervärlden kan vi väl bjuda på! Har någon annan ett bättre förslag, förutom att inhibera rivningen, så hör gärna av er. Till Evert, Leif med flera paviljongkramare: ursäkta mina rader och förslag, men vi måste ha något konstruktivt att falla tillbaka på, när även hoppet är ute.
