Härmed gör Frilagt sin debut som sporttidning.
Nja, det var väl en överdrift. Inte så liten heller. Men anledningen till den här krönikan är faktiskt en händelse i sportens värld. Men egentligen handlar den om mycket mer än så. Kanske framför allt om respekt för folkets vilja. Att inte sätta sig på höga hästar (oj, det var en helt omedveten, men dock passande, liknelse vilket ni kommer att inse om ni orkar läsa vidare), och tro att man begriper mer än de som röstar. Så med viss modifikation kan den också appliceras på vissa politiker som vägrar arr lyssna till folkets röster.
Det har varit Idrottsgala. Med mängder av priser som delades ut till några av våra mest folkkära idrottsstjärnor. Bland alla dessa priser – där de allra flesta pristagare utses av (självutnämnda?) experter – finns också Jerringpriset. Som till skillnad från de övriga är ett ”folkets pris”. Här är det nämligen vi, alla mer eller mindre idrottsintresserade svenskar, som får rösta.
Att priset den här gången tillföll ridsporten och Peder Fredriksson, som ju som bekant tog OS-silver i Rio, var tydligen inte populärt i alla kretsar. Och det får man väl köpa. Golfarna tyckte så klart att deras kandidat skulle vinna, och självklart hade Sara Sjöström också många förespråkare. Däremot är det svårare att köpa att en krönikör i en våra största kvällstidningar går ut och skriker om ”skandal”, ”fel vinnare” och ”skrota priset”.
Vid samma gala delades det ut ett annat pris, Svenska Dagbladets Bragdguld. Där vinnaren utses av en handfull experter. Vars uppfattning långt ifrån alltid stämmer överens med folkets. Därför är Jerringpriset en hälsosam motvikt.
Så med vilken rätt sätter sig denna krönikör till doms över svenska folket? Hur kan hon låtsas (?) vara överraskad av resultatet? Som sportkrönikör borde man väl ändå vara medveten om hur stor ridsporten är i det här landet och hur många den engagerar. Både direkt och indirekt.
Den som är eller har varit aktiv inom en särskild sportgren, säg den omåttligt populära grenen mountainbike, (förlåt Jenny Rissveds och alla andra utövare av sporten men sarkasmen är absolut inte riktad mot sporten som sådan, utan vill bara visa hur sportens popularitet och antal utövare påverkar resultatet) har naturligtvis lättare för att värdera en prestation i just den grenen. Och ger därför hellre sin röst till Jenny Rissveds än till Henrik Stensson eller Peder Fredriksson. Svårare än så är det inte. Det borde även en sportkrönikör begripa. Därför blev jag heller inte det minsta förvånad, och absolut inte – som vissa sportkrönikörer – upprörd, över resultatet. Jag till och med förutsåg det…
Att det sedan finns en del som menar att ridsportsegrar bara är hästens förtjänst får vi helt enkelt sätta på okunskapens konto. Hur värderar vi då rena materialsporter? Motorsport, bara för att nämna ett exempel. Eller en längdskidåkares valla-team? Där skillnaden mellan rätt- eller felvallade skidor också kan vara skillnaden mellan succé och fiasko.
Nu ska det sägas att det finns också sansade sportskribenter i detta ämne. Konkurrenttidningens krönikör slår nämligen fast exakt samma sak som jag. ”Folkets vilja har segrat”. För övrigt har jag inte själv röstat på någon Jerringpristagare. Och om jag hade gjort det hade min röst troligen gått till någon annan än just Peder Fredriksson. Ändå måste jag acceptera honom som ”folkets vinnare”. Oavsett vad vissa krönikörer och andra experter tycker.
Nu väntar vi bara med spänning på att våra politiker ska komma till samma insikt och inte parkera på samma planhalva som den förstnämnde krönikören, ”vi begriper bättre än de som röstar”.
Men så är det oftast inte. För hur mäter man vad som är ”rättvist” när det gäller röstningen i det aktuella fallet? Eller för den delen i program som Idol och Eurovision? För oavsett vad ”experterna” tycker så är det flest röster som korar vinnaren. Ska vi, som den tidigare nämnde krönikören föreslår, skrota Jerringpriset så ska vi i logikens namn också skrota Idol och Eurovision. Och alla demokratiska val.
För det finns ju alltid de som vet bättre än folket…
Gert Jacobsson
