En lika stor publik som vanligt, drygt 2 000 personer, kom till Åparken i Tyringe för att sjunga och vara med om allsångsfinalen på torsdagskvällen.
Danne Stråhed var finalens mest kända artist och sist ut. Han och hans Dynamo fick igång publiken rejält i den varma julikvällen. Ett stilla duggregn i några minuter var inget som direkt störde den sångglada publiken och säsongsavslutningen, som också avslutade det 25:e jubileumsåret. Elisabeth hade lämnat rullstolen och lovade publiken att hon och Åparkskvällarna fortsätter nästa år om hennes energi och hälsa tillåter.
Elisabeth Wrambjer still gåing strong! Så kan man kanske få vitsa till det. För på årets sista Åparkskväll stod den fenomenala Elisabeth Wrambjer åter uppe på scenen på stabila ben. Ortopedbesök bara timmar före finalkvällen befriade henne från benstödet hon efter vårens bilolycka tvingats bära. Allt läker på fint och det går nu an att försiktigt
börja använda benet igen. En som vanligt sprallig Elisabeth testade såklart direkt och tog några steg på scenen till den stora publikens jubel. Men största delen av avslutningskvällen satt hon klokt på en röd stol omgiven av desto rörligare artister.
– Jag var överlycklig över beskedet klockan tre idag att jag skulle få slippa benstödet. Jag grät nästan så glad jag blev och ortopeden fick en jättestor kram, berättade Elisabeth.
Kvällen var som vanligt en mix av både kända och ännu inte så kända artister.
Det lokalt mycket välkända bandet Ápagaget spelade irländsk musik och satte fart på publiken med sina medryckande toner. Så den var väl uppvärmd och snabbt med på noterna när Danne Stråhed och hans Dynamo som sista band drog igång. Allsången ljöd högt över parken och hela Tyringe hörde förmodligen när alla sjöng med i ”När en flicka talar skånska”.
– Bravo Tyringe!, hejade en nöjd Danne Stråhed på publiken.
Men dessförinnan hände mycket. En spexig Elisabeth – klädd i tidstypisk klädsel från förrförra sekelskiftet – framförde sittande den gamla sången ”Tänk att det blev folk av oss ändå”.
Lika spexig och glatt tokig var också John Isberg från Stenestad. Hans två fartfyllda sångnummer roade den stora publiken och drog ner mycket applåder. Hållande ett dekorerat cykelstyre sjöng och trampade han fram en finurlig travesti på melodin ”Man ska leva för varandra” . I Johns version var ”varandra” utbytt till ”att cykla”. Han återkom lite senare och fick på nytt publikens jubel och skratt för sin dagsaktuella kuplett på melodin Jag tror, jag tror på sommaren. I en blågul kostym och ivrigt flaggviftande sjöng han ut sin tro på det mesta – till och med på Transportstyrelsen.
Mitt i kvällens allsång tog Byalaget och Lions plats på scenen och framförde sitt stora tack till familjen Wrambjer för deras imponerande 25 allsångsår och allt som det betytt för Tyringe. Under varma applåder överräcktes blommor och inramade fotodiplom till Elisabeth, Karin och Krister Wrambjer. Och en stående publik följde Robert Huths uppmaning och tjohoade trefaldigt för både de år som varit och uppmuntrande för framtiden. För att publiken vill ha en fortsättning på allsångskvällarna var det absolut ingen tvekan om. Och en jublande glad och rörd Elisabeth lovade att de ska försöka komma igen nästa år.
Nya och lovande artister mötte även denna finalkväll publiken. Egenskrivna låten Bring me a bottle of wine gav duktiga Caroline Rasmusson varma applåder och lika duktiga Sofie Henrysson sjöng och applåderades varmt för sina två fina sånger; en på svenska och en på engelska.
Danne Stråhed och bandet Dynamo var kvällens och säsongens sista ut på scen. De bjöd publiken på både nya låtar och gamla favoriter. Att cykelen är nyckelen och att himmelen är lite närmre på Österlen visste publiken – och alla gungade, klappade takten och sjöng med Danne och bandet. Som avslutade sin kväll med Där den röda vallmoblomman står, men givetvis gav sig inte publiken förrän de också fick några extranummer. Och lite spontan dans framför scenen visade hur mycket publiken uppskattade musiken och kvällen.
Som gemensam artistfinal ljöd ”I natt jag drömde” ut i julinatten. Alla kvällens medverkande var på scen och publiken sjöng naturligtvis med – och solrosor förärades artisterna. Som traditionen bjuder sjöng sedan Elisabeth och Karin avslutningsnumret och signaturmelodin Åparkskvällen – medan den stora publiken stilla skingrades.
Och Ingar-Lisa Persson, snart 97 år och kanske kvällens äldsta i publiken, rullade som en av de sista ur parken – med ett leende på läpparna. Hon tyckte att kvällen varit mycket rolig och tänkte att nattens drömmar nog skulle bli sångfyllda – det var i alla fall sinnet.
Lotta Persson
