INSÄNDARE. Yngve Sunesson, som är politisk redaktör på lokaltidningen Norra Skåne, ondgör sig, naturligtvis med all rätt, på ledarsida i NSK 20180530 över försäkringskassans tillkortakommanden.
Folkhälsominister Annika Strandhäll(S) tycker sig kunna lösa försäkringskassans tillkortakommanden genom att sparka generaldirektören Anne-Marie Begler. Detta istället för att göra något konkret för att de sjuka och svaga som drabbats. Detta talar sitt tydliga språk.
Dock båda dessa, får man hoppas välmående damer, bär naturligtvis ansvar för försäkringskassan tidigare och pågående strukturella misshandel av sjuka och svaga. Att dom nu välsminkade och uppklädda med storstadspressen hängande i hasorna kallas till socialutskottet lär inte förändra situationen för dom drabbade.
Förhoppningsvis är Begler och Strandhäll medvetna om att försäkringskassan har en egen ”processuell avdelning”. Sjuka och svaga som haft ork att driva sina ”ärenden” till våra förvaltningsdomstolar möts där av försäkringskassans jurister och också många gånger av juristdomare oförmögna att ta till sig människors förtvivlan i en omöjlig situation.
Låt oss i vart fall hoppas att vår domstolar är oväldiga och inte också dom vikt undan för det ”politiska trycket”! Det finns anledning till denna reflektion inte minst med tanke på den enskildes ”försäkringstagarens” möjligheter att få rätt i domstol.
Låt oss också fastslå att alla vi skattebetalare via arbetsgivaravgiften och i denna ingående försäkringsavgift finansierar försäkringskassan. Vi uppbär således inte några slags bidrag vid exempelvis sjukdomsfrånvaro. Att sjuka och svaga försäkringstagare bortprioriteras är en skam för den välfärdsstat politiker från vänster till höger gärna orerar om.
Sunesson tar upp en fråga som har varit aktuell en längre tid och således också under alliansregeringen. Hela politikeretablissemanget bär naturligtvis ett ansvar för att inget händer. Det är som det plägar vara mycket prat och lite verkstad.
Dock än en gång bra att frågan gång på gång aktualiseras till dess vi ser en genomgripande förändring.
Nämnas ska att läkaren är den som är ansvarig för sin patient och ska avgöra om patientens tillstånd är sådant att denne utan risk för sin hälsa kan arbeta. Att inte administrativ personal, som vilket framkommit belönats för att hålla sjuktalen nere, skall köra över ansvarig läkare synes vara uppenbart! I förlängningen skulle detta förhållande kunna skada patienten och bör därför vara av intresse för åklagare.
Till sist misstänker försäkringskassan att ett sjukintyg är felaktigt eller att läkare alltför lättvindigt sjukskriver patienter är det såvitt kan förstås läkaren som ska utredas inte patienten.
Ronny Larsson i Kvistalånga
