Den tjugosjätte säsongen av Åparkskvällar i Tyringe avslutades på torsdagskvällen. De båda allsångsledarna Karin och Elisabeth Wrambjer glittrade ikapp från scenen. En välfylld park sjöng med Thorleif Thorstensson och de andra artisterna och det mesta var som vanligt. Utom korven. Den var kokt. I grillförbudstider fick det bli så. Får Elisabeth som hon vill så kommer hon och allsången igen nästa år.

Elisabeth Wrambjer, sprudlande som alltid, inleder finalkvällen och öppnar artistkavalkaden.

– Grant väder och möed folk – då kan ni vara på ett glatt humör. Skratta och var glada – det är hälsan direkt!

O vad livet är härligt! blir första allsången och finalfesten är igång.

När Thorleif Thorstensson efter ett tag äntrar scenen är det nog ingen som undrar vem han är. Ett tiotal framträdanden i Åparken har det hunnit bli under åren mellan alla tusentals spelningar runt om i dansbandssverige och ända bort till Karibien. Hans stämma och karaktäristiska saxofonspel är båda väl kända. Den populäre artisten vet hur man får med sig publiken i allsång.

Svensktoppsdängan Ingen får mig att längta som du blir startlåten.

När En liten ängel kommer på tal går ett nöjt sus genom publiken som ljudligt sjunger med.

Thomas Persson är en nästan ny bekantskap på Åparkenscenen. Han debuterade för fjorton dagar sedan under den andra Åparkskvällen då han ersatte den födelsedagsfirande Krister Wrambjer – som idag inte heller kan medverka eftersom han spelar med Christina Lindberg och Lasse Sigfridsson i Värmland.

Thomas Persson är en fullfjädrad ersättare. Han har spelat länge och oftast hörs han i sin eget band – Thoms trio. Fast ikväll är han ensam på scenen med sitt elektroniska piano som ändå hjälper honom att låta som vore han ett helt band när han själv kompar sin sång. Och publiken tar emot honom med värme.

Publikvärmen möter också den för kvällen andra debutanten på Åparkenscenen; Skånska visor. Bakom namnet döljer sig Agneta Grundström och Hasse Andersson. Här är det redig skånska som gäller.

Kerstin Dehlin sjunger en buskislåt som lockar fram många glada skratt med sin slutpoäng. Hon är inte bara artist. Under Åparkskvällarna har publiken kunnat se henne sälja fika eller på andra sätt hjälpa familjen Wrambjers.

En liten snabbenkät hinns det också med. Elisabet och Karin utför den. Nästan inga händer räcks upp på frågan hur många som är på plats för första gången – men desto fler händer kommer upp på frågan om hur många som inte är från Tyringe.

– Men vad glädjerikt att ni kommer till oss här i lilla Tyringe, välkomnar Elisabeth alla på sitt vanliga spontana sätt.

Elisabeth Wrambjer presenterar sedan dragspelaren Stefan Persson från Eslöv – som enligt henne spelar som en gud. Han har hunnit bli en riktig gammal publikbekant.

Många i publiken blir ledsna när de får veta att för Stefan är detta också en finalkväll. Han har bestämt sig för att ta en paus från dragspelandet och prioritera att få mer tid med sin hustru och de två små barnen. Men ikväll spelar han glada låtar som alla har sommar i sig.

Som avslutningslåt bjuder han publiken på sin egen favoritlåt sittande på den centrala scentrappan. Det blir ännu mer stämningsfullt när hans mamma Lena också kommer upp och sätter sig intill och har med sig Stefans två små söta döttrar – som nästan kniper hela showen.

Förutom att det totala eldningsförbudet ordnat med så att det blir kokt korv som säljs, så skiljer ännu ett solorsakat fenomen ut finalkvällen från alla anda tidigare Åparkskvällar.

Det bildas en yttre publikgrupp som sitter på en nästan rak och ganska bred och lång rad – längs med gräsmattans långsida. En bred gång av den nu hårt uttorkade gräsmattan skiljer denna yttre publik från det scennära publikhavet. Så har publikbilden aldrig förr sett ut. Förklaringen är enkel. Det är inga blyga besökare. Trädens skugga är hett(!) eftertraktad.

Det blev alltså fyra allsångskvällar i Åparken även denna sommar. Dragplåstret Elisa lockade största publiken för två veckor sedan. Vem vet om det inte ändå blir en nästa Åparkssommar? Elisabeth Wrambjer deklarerar i alla fall – både i en kort intervju och från scenen – att hon inte vet, men också lika klart att hon inte vill sluta. Lusten brinner tydligt i den ekorrpigga blicken.

– Vi lever på hoppet, men jag lovar inget, säger Elisabeth.

Och pussen, då? Den utdelar Thorleif Thorstensson till publikens förtjusning helt odiskret till Elisabeth Wrambjer – mitt på scenen och mitt på munnen – så det säger smack!

Det gråts inga tårar mer för någons skull, men sången om att inte gråta mer för min skull, den sjunger Thorleif såklart också – innan hela finalensemblen får vackra blommor och tillsammans sjunger Sträck ut din hand.

Elisabeth och Karin Wrambjer tackar publiken och avslutar finalkvällen med Elisabeths egenskrivna Åparkssång.

Fullmånen har gått upp när den stora publiken för sista gången lämnar parken denna ovanligt varma sommar – och efterarbetet kan ta vid.

Text och foto: Lotta Persson