Massor av märkliga hålor som såg ut som kratrar i olika storlekar syntes på Finjasjöns botten vid Sjörröd för ett par veckor sedan.
– De blev större och större längre ut. De största jag såg var omkring fem meter i diameter, sedan vågade jag inte gå längre, berättar Linus Jepsson som skickade bilder till Lunds universitet.
Enligt Lars-Anders Hansson, professor i limnologi, orsakades kratrarna troligen av ett större utsläpp av metangas under sedimenten på bottnen efter att stora mängder organiskt material förmultnat.
– Det är ingen ovanlig process, men så stora kratrar har jag inte sett förut, säger han.
Linus Jepsson, som bor nära sjön, upptäckte kratrarna den 12 oktober då algblomningen tillfälligt var borta och vattnet klart. Vädret var varmt.
– Det såg konstigt ut. Det syntes att det var hålor på sjöbottnen. Jag blev nyfiken och gick längre och längre ut, berättar han.
Han tänkte från början att det kunde vara något slags gasutsläpp.
– Det var ju knappast meteoriter och absolut inte ett djur, vi har inte något Loch Ness-odjur i denna sjön, säger han.
Hålorna blev större och större ju längre ut han kom i den grunda viken.
– Det var som efter en granatkrevad.
Han gissar att han, om han fortsatt att gå, hade hittat ännu större kratrar än de största han fotograferade som var cirka fem meter i diameter och några decimeter djupa. De var djupast i mitten med terrasserade sidor. Mellan dem fanns också tunnlar eller kanaler som gjorde att han sjönk ner i det slemmiga sedimentet.
– Problemet var att man kunde trilla ner och fastna, det var lite obehagligt, förklarar han.
Han förmodar att det var den naturliga sjöbottnen som syntes längst ner i kratrarna där bottnen var fast och lite stenig.
– Det fanns till och med stenar som såg ut att ha kastats eller skjutits upp på kanterna från bottnen, berättar han.
Närmare stranden var bottnen som perforerad av mindre hål.
Linus Jepsson är egentligen inte förvånad över att gas skulle kunna lyfta bottnarna i sjön.
– Jag har ibland sett att vattenytan lyft sig, en gång var det på en 10-15 meters yta. Det bubblade hejdlöst efteråt, så förmodligen har det också varit gasutsläpp från bottnen.
Men kratrar har han aldrig sett förut.
– De har inte funnits här, då hade jag sett dem. De kan ha varit här några dagar eller veckor, man ser ju inte så mycket när det är algblomning, säger han.
När han var ute och gick i sjön i somras samma ställe fanns inga hål.
Han har noterat att sjön blivit grundare de senaste åren med en ökande mängd slam och sediment. För cirka två år sedan grävdes en del slam bort mellan öarna och stranden.
– Det var nog en vettig åtgärd, säger Linus Jepsson.
Han har skickat bilder på kratrarna till miljökontoret, men inte hört något därifrån.
– Jag förmodar att de inte bryr sig. Det hade väl varit logiskt att komma ut och titta och ta reda på vilka konsekvenser det kan få för sjön. Det går i alla fall inte åt rätt håll som det ser ut, säger Linus Jepsson.
Han fick mer respons när han kontaktade SGU, Sveriges geologiska undersökning, och Lunds universitet.
– De verkade kompetenta och intresserade sig för det hela. Jag förstod att det var ganska ovanligt med kratrar i denna utsträckning, säger han.
Lars-Anders Hansson har tittat på bilderna från Finjasjön och även diskuterat dem med kollegor.
– Jättefina bilder. Mindre sådana kratrar har jag sett, de bildas av gas under sedimenten i sjön, förklarar han.
Men storleken på kratrarna i Finjasjön förvånar honom. Några av hålen tycker han ser ut som stora fotspår av dinosaurier.
– Den bakteriella aktiviteten måste ha varit väldigt hög. Det varma vädret har nog bidragit så att nedbrytningen gått fort, säger han.
Han förklarar att gasbildningen beror på att det finns mycket organiskt material i Finjasjön, både alger och annat.
– Det är vanligt, särskilt i näringsrika sjöar, och det kan bli stora bubblor. I Finjasjön är sedimenten tjocka, det har släppts ut avlopp i massor av år och blir lätt syrebrist. Då bildas både metangas och svavelhaltiga gaser, säger han.
Han betonar att metangasutsläpp av det här slaget inte innebär någon fara för människor.
Metangas är dock en växthusgas som bidrar till klimatförändringarna. De senaste åren har det uppmärksammats att våtmarker i Arktis ger ifrån sig stora mängder metan och andra gaser på grund av att permafrosten börjat tina efter tusentals år.
– Det är inte riktigt samma sak, men där kan bubblorna blir betydligt större och troligen även kratrarna, säger Lars -Anders Hansson som själv arbetat i Arktis.
Han förklarar att i en svensk insjö binds mycket koldioxid på sommaren medan höstens nedbrytning frigör gaserna. Det blir nästan ett nollsummespel som inte har så stor påverkan på klimatet.
– Insjöar både binder och släpper växthusgaser, säger Lars-Anders Hansson.
Berit Önell
