Det tillhör inte vanligheterna numera att jag kommenterar fotboll, eller händelser i fotbollsvärlden. Sedan början av 90-talet är det en värld som mest av allt är en extra perverterad version av samhället utanför; de 0,1 procenten rika klubbar styr och ställer, andra göre sig icke besvär.

Dock råkade jag häromdagen få veta att Hässleholms IF, ett av lagen i den lilla stad där jag jobbar, har lyckats avancera så långt i svenska cupen att de är bland de 32 bästa. Jättekul, förstås, för en liten klubb som spelar i fjärde divisionen (fast den förstås kallas nåt annat).

Men vad händer nu när cupen rullar vidare? Jo, nu blir det inga 16-delsfinaler, nu ska det bli seriespel. Seriespel, i en cupturnering! Hässleholms IF ska spela i en serie mot tre andra lag – och det är bara ett lag som går vidare. Eftersom HIF ställs mot bland annat allsvenska lagen Djurgården och Elfsborg är chansen för hässleholmarna förstås minimal.

För även om HIF skulle göra en jättematch mot något av topplagen, så kommer de inte att göra tre jättematcher i serien, vilket skulle krävas för att gå vidare.

Och det är detta som gör systemet med ”cup-grupp” så beklagligt, så storlagscentrerat, så hånfullt mot småklubbarna. För charmen med cupen har ju alltid varit just det, att ett litet lag har kunnat lyfta sig själv i håret under en match och slå ut ett storlag – något som inte är möjligt i ett seriespel.

Inte bara är det själva den grundläggande klasskillnaden mellan ett allsvenskt lag och ett i fjärde divisionen, det är också resurserna. Den lilla klubben har kanske elva riktigt bra spelare – toppklubben har kanske 25 spelare som är minst lika bra som de bästa i småklubben. En viktig faktor i ett seriespel.

Så kära HIF, det var roligt så länge det varade. Om cupen hade varit en riktig cup hade ni kanske kunnat fixa ännu en knall. Men nu är det utan tvekan kört. Ett av storlagen kommer att gå vidare, och det är väl det som förbundspamparna vill.

Anders Lord