INSÄNDARE. En välfärd med unika lösningar för varje individ är allt för dyr att administrera, alternativet blir privata lösningar och valfrihet. I många andra delar av världen har man faktiskt den valfrihet som SD säger sig eftersträva, problemet är att många inte har råd att välja.
SD vill måla upp sig själva som familjens och jämställdhetens företrädare genom att angripa ”socialdemokratins kontrollsamhälle”. Det är inte bara fel, det är dubbelfel, med marginal.
Socialdemokratin är skapt från vanliga människors frustration. Genom åren har man stött på problem för människor i deras vardagsliv och löst dem. När man såg att människor for illa på grund av undermåliga system så skapades det nya. Allmän skolgång är socialdemokrati. Allmän sjukvård är socialdemokrati. Allmän pension är socialdemokrati. Allmän barnomsorg är socialdemokrati. Partierna på högerflanken har kämpat mot dessa samhällsutvecklande system varje gång socialdemokratin har försökt införa dem. Men när dessa system väl fått fäste hos folket har de anammats av de andra partierna som inte bara, trots sitt ursprungliga motstånd, tagit dem till sig utan dessutom påstår sig ha de bästa ”lösningarna”. Allt som oftast handlar det om valfrihet och/eller privata alternativ, marknaden ska lösa allt.
När SD angriper socialdemokratin för att vara kontrollerande så slår man hål i luften. Socialdemokrati handlar aldrig om att kontrollera, snarare om att underlätta det dagliga livet. De skapade de allmänna välfärdssystemen, så som barnomsorg, för alla att kunna nyttja. Våra gemensamma skattepengar skulle gå till ett system som är likvärdigt och kvalitativt oavsett om du bodde i Haparanda eller Ystad. Socialdemokratin förbjuder ingen att se sig om efter andra alternativ, den förbjuder inte heller privata alternativ. Däremot vänder sig socialdemokratin starkt mot ett oansvarigt vinstuttag från våra gemensamma skattepengar. Det kan väl inte heller vara poängen med ett skattefinansierat system, att någon ska tjäna storkovan på att snåla med kvalité och omsorg?
Högerpartierna har petat och reducerat våra offentliga system så fort de fått chansen, ofta med valfrihet som slagträ, tyvärr så har även SD sållat sig till den skaran. Det står alla fritt att välja efter behag men det som staten tillgodoser via skatten ska vara just som jag skrev ovan, nämligen likvärdigt och kvalitativt oavsett om du är fattig, rik, stadsbo eller landsortsbo.
När SD försöker sig på konststycket att hävda att det är någon form av jämställdhetskamp att lämna över föräldradagarnas fördelning fritt för familjen att disponera, då blir det svårt att hänga med.
För ett par år sedan sågade jag av en del av min tumme, jag blev sjukskriven ett antal veckor som följd. Så småningom blev jag rastlös och avbröt min sjukskrivning i förtid. Hade det varit rimligt att min fru hade stannat hemma istället för mig de dagar som jag hade kvar på min sjukskrivning? Självklart inte. Det är så våra försäkringssystem är uppbyggda, personliga försäkringssystem. Min sjukskrivning, mina dagar. När man blir förälder så får varje förälder, oavsett kön, ett visst antal egna föräldralediga dagar. Sen har vi en kompromiss till följd av att det kan uppstå diverse variationer som gör att det är lämpligt att den ena föräldern är hemma mer, därav en tredjedel per förälder och en tredjedel att fördela fritt. Inte minst handlar det om barnets rätt att ha tillgång till båda sina föräldrar. Ser man på det från samhällets synvinkel blir det bättre fördelning vad gäller påfrestningar för verksamheter när människor fördelar ledigheter sinsemellan. Dessutom tror jag att förståelsen inom förhållandet blir så mycket större när båda föräldrarna delar på och inser hur stor bördan är i hemmet. Jämställdhetskampen som SD hävdar är svår att finna. En annan mycket viktig del av anledningen till delat föräldraskap är det faktum att kvinnor (vilket det oftast är), som har varit hemma mycket med barn, också är de som står där med sämre löneutveckling och låga pensioner i framtiden.
Det är ingen hemlighet att socialdemokratin slåss för de gemensamma lösningarna, där vi bidrar efter förmåga och använder efter behov. Styrkan i de offentliga välfärdssystemen är just att de är likvärdiga, de tar inte hänsyn till rikedom eller förutsättningar, de är till för alla. Det kommer alltid finnas de som kan välja något annat, något dyrare och det är väl okej, men då ska det inte finansieras på bekostnad av det gemensamma.
Det blir så tydligt i virustider som dessa. Vårt offentliga välfärdssystem finns där för oss alla, det finns inga specialvägar, inga personliga fördelar och det är banne mig skönt att veta.
Thomas Lindell
