INSÄNDARE. I sin kolumn i Norra Skåne tar Carl-Johan Bauler upp problematiken med att få tiggarna integrerade i deras egna länders arbetsmarknad. Han har tidigare rest bland annat i Rumänien och konstaterat hur uselt de bor och situationen för dem på arbetsmarknaden. Det kan undertecknad också vidimera efter att regelbundet vistats där sedan mitten av 80-talet. 

Han har bland annat talat med en före detta romsk politiker, Josef Calin, som föreslår hässleholmarna att inte ge tiggarna pengar. Även rektorn Ion Serban instämmer i budskapet. Det hindrar utvecklingen säger han, vilken utveckling frågar jag mig? Om det inte har hänt så mycket för romerna sedan revolutionen, förstår man att de tar chansen att tigga i det ”rikare” Västeuropa. 

Rektorn föreslår att det är ”bättre att förse människor med verktyg än med allmosor.” Vilka verktyg framgår inte? En spade kanske, men var skall de gräva och vem ska betala för arbetet? Vad jag har konstaterat vid mina besök är att romerna är stora överlevnadskonstnärer, de plockar alla bär, såsom smultron, blåbär, hallon mm och all svamp som växer i skogen och säljer på marknaden eller utmed vägarna. Sorterar alla sopor (i sophusen) som har ett försäljningsvärde på marknaden. Men självklart räcker inte detta till för att försörja alla romer. 

Men ett ”verktyg” som skulle höja deras ”livskvalitet”” är att ge vuxna  utbildning i att läsa, skriva och räkna, många är nämligen analfabeter. Ett första steg för att bli gångbara på arbetsmarknaden. EU anslår miljarder till utveckling av jobb och utbildning i Rumänien, men ställer inte regimen också upp och anslår medel, händer inget och pengarna fryser inne. Och dessutom anser tyvärr majoritetsbefolkningen romerna som paria i landet.

Ett par, som är våra romska vänner driver torghandel i en liten stad och motarbetas allt som oftast av borgmästaren, som jag för övrigt tidigare var mycket god vän med. Kanske ännu mer motarbetade sedan jag anmält kommunen till länsmyndigheten för att föra ut avloppsvatten helt orenat i floden. Efter mycket letande lyckades jag hitta en journalist som var villig att ställa upp och skriva om ”brottet.” Journalister har än i dag stor respekt för myndigheter och grävande journalistik hör inte till vardagen. Det resulterade att det blev en förstasidesnyhet i länstidningen med bild på undertecknad. 

Lars Nord, fritänkare och outsider