INSÄNDARE. Som spön i backen har de stått. Fiaskona. Halvvägs upp till månen har de nått. Debaclerna. Och om vi lagt alla de stenar som Magdalena tänkt vända och alla de gånger Morgan lovat ”knäcka gängen” i en lång rad hade raden räckt från Ystad till Haparanda. Om den inte fastnat i en vårdkö på vägen. Sammantaget, i mitt tycke, har de senaste 8 åren vi genomlidit med vår sittande pyttipanna-regim varit en enda lång uppvisning av hjälpklassmässig inkompetens.

Därför förvånas jag dagligen av hur, enligt Novus, fortfarande 25% av väljarna kan tänka sig fortsätta rösta på ytterligare 4 år av en rödgrön cirkus.

Den enda förklaring jag kan komma på är den att det troligtvis finns ett samband med den EN MILJON ( låtsasjobben inräknade ) fullt arbetsföra som inte kan-vill försörja sig på ett jobb. Som lever sina liv på välfärdens bidrag år ut och år in. Att alla de, som en motprestation för sitt bidragsliv, är tänkta att rösta på något av bidragspartierna. Inte helt otänkbart i alla fall. Alla, djur och människor, är sig själva närmast. Om ett spädbarn fått rösta hade det röstat på mammas tuttar. Om en katt fått rösta hade han röstat på den mjukaste och varmaste filten i huset och en fyraåring hade röstat på glassbilen. Har jag rätt? Finns det ett uttänk? En plan? Att våra bidragspartier velat återskapa sitt gamla pålitliga proletariat. En gigantisk bombsäker väljarbas som inget förnuft i världen kan rå på. Det undrar vänligen

Bo Göran Svensson