KRÖNIKA. Storleken på ett lands befolkning beror på det inbördes förhållandet mellan tre grundläggande demografiska faktorer: födelsetal, dödstal och internationell migration. Dessutom så påverkar åldersstrukturen, vilken beror på den tidigare utvecklingen av det tre ovannämnda faktorerna, befolkningens tillväxt. Befolkningsutvecklingen utgör en viktig faktor för utvecklingen inom ekonomi, immigration, urbanisering, miljöpåverkan, och geopolitik.

Före den industriella revolutionen, i slutet av 1700-talet, var befolkningstillväxten låg och världens befolkning relativt liten. Den engelske prästen och nationalekonomen Thomas Malthus publicerade 1798 en skrift, ”An essay on the Principle of Population”, där det grundläggande antagandet var att befolkningen växer snabbare än ökningen av jordbruksproduktionen. Detta skulle, enligt Malthus, leda till hunger och svält, och en minskande befolkning. Även om hans pessimistiska antaganden inte visat sig korrekta, har Malthus analys spelat en stor roll. Vid 1800-talets början uppgick den globala befolkningen till cirka en miljard. Under resten av 1800-talet fortgick industrialiseringen och urbaniseringen, samtidigt som sanitära förbättringar och medicinska framsteg medförde att födelsetalen ökade och dödligheten minskade, vilket ledde till en explosionsartad befolkningstillväxt. År 1920 hade den globala befolkningen fördubblats till cirka två miljarder. Forskning och vetenskapliga framsteg utgjorde grunden för medicinska framsteg, däribland antibiotika och vaccin, som minskade dödligheten och ledde till en fyrdubbling av världens befolkning till 8.2 miljarder 2024. Den globala befolkningen uppnådde sin hittills högsta årliga tillväxt 1963, då den uppgick till 2,3 procent. Dagens tillväxt, 0,9 procent, är betydligt blygsammare. Vår tids situation kännetecknas av att den låga dödligheten i stort sett balanseras av låga födelsetal, vilket medför en låg befolkningstillväxt. Denna konstellation avviker kraftigt från den historiska situationen då hög dödlighet neutraliserade de höga födelsetalen, som höll befolkningstillväxten under kontroll.

Förenta nationerna (FN) har producerat prognoser över världens befolkning sedan 1951 och de betraktas allmänt vara av hög kvalitet. Alla prognoser är behäftade med mer eller mindre osäkerhet, men befolkningen kan, åtminstone på kort och medellång sikt, förutsägas någorlunda bra, vilket är till stor hjälp vid utformandet av politik inom flera områden. I den senaste befolkningsprognosen från 2024, den 28:e i ordningen, kan vi utläsa ett antal intressanta observationer.

Världens befolkning förväntas växa i ytterligare drygt 50 år och uppnå sin maximala storlek, 10,3 miljarder, omkring 2080 – 90, vilket innebär en 25-procentig ökning, jämfört med dagens befolkning. Men befolkningstillväxten kommer inte att fördelas jämnt över jorden. I flera industriländer, till exempel Japan, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige, förutses födelsetalen att vara lägre än dödligheten, vilket medför att befolkningen minskar, och kommer att ge upphov till en åldrande befolkning. Sverige har en utmärkt historisk befolkningsstatistik, där vi kan utläsa att år 1749 uppgick befolkningen till 1.8 miljoner för att sedan succesivt öka till 2.4 miljoner år 1800, och 5,1 miljoner år 1900. Den nuvarande befolkningen (april 2025) är 10.6 miljoner. Enligt Statistiska Centralbyrån, beräknas befolkningen öka svagt framöver för att 2041 överskrida 11-miljoners nivån och 2070 uppgå till 11.8 miljoner.

Däremot kommer befolkningen i Afrika, Asien och Latinamerika att öka, i synnerhet i länder söder om Sahara och i Sydostasien. Befolkningen i alla länder tycks följa ett gemensamt mönster, som kännetecknas av längre livslängd och färre barn. Jordens länder befinner sig i olika faser av denna utveckling.

Länder vars befolkning redan har uppnått sitt maximum, inkluderar Kina, Tyskland, Japan och Ryssland. Brasilien, Iran, Turkiet och Vietnam förväntas uppleva sin största befolkning mellan 2025 och 2054, medan några av världens befolkningsrikaste länder, till exempel Indien, Indonesien, Nigeria, Pakistan och USA, förutspås fortsätta att växa och nå sina höjdpunkter i slutet av seklet eller ännu senare.

För de flesta länder spelar immigrationen en liten roll för deras befolkningsutveckling, medan för drygt 50 länder, inklusive Australien, Kanada och USA, så förutses immigration bli den viktigaste drivkraften. För Sveriges del bidrar såväl den naturliga folkökningen, antalet födda minus antalet döda, som nettomigrationen, antalet invandrare minus antalet utvandrare, till landets folkökning. Under andra hälften av 1800-talet och fram till första världskriget, utvandrade fler personer från Sverige än de som anlände från andra länder. Sedan 1930-talet har förhållandena varit omvända, dvs. nettoimmigrationen har varit positiv och det gäller i synnerhet efter 2006 då den årliga tillströmningen har uppgått till i genomsnitt hundra tusen per år. Nettoimmigrationens bidrag, till den totala befolkningsökningen, har varit större än den från den naturliga folkökningen, det gäller särskilt för perioden efter 1995. Enligt befolkningsprognoserna kommer det att gälla även i framtiden, beroende på en åldrande befolkning med låga födelsetal och stigande dödstal.

För närvarande uppgår de globalt genomsnittliga födelsetalen till 2,3 födslar per kvinna, en markant nedgång från 1990 då den uppgick till 3,3. Det är anmärkningsvärt att i mer än hälften av världens länder har födelsetalen sjunkit under 2.1, vilket är den nivå som behövs för att befolkningen ska hållas konstant, utan immigration. I Sverige har barnafödandet successivt minskat de senaste två decennierna och 2024 föddes det 1.43 barn per kvinna, vilket är den lägsta nivån som någonsin uppmätts.

År 2024 uppgick den globala förväntade medellivslängden till 73 år, en ökning med drygt 8 år sedan 1995 och den förväntas öka ytterligare till 77 år runt 2050. Dessutom kan noteras att, i nästan alla länder, har den förväntade levnadslivslängden återhämtat sig efter den tillfälliga nedgången under covid-19 pandemin. Prognosen anger att i slutet av 2070, så kommer antalet personer över 65 år att överstiga antalet under 18 år. Sverige har en hög medellivslängd, 85 år för kvinnor och 82 för män. För drygt 50 år sedan var motsvarande siffror 77 respektive 72 år, alltså en ökning med ungefär 10 år. I slutet av det innevarande seklet förväntas den stiga ytterligare till 93 år för kvinnor och 90 för män. År 2024 var cirka 16 procent äldre än 70 år i Sverige och den andelen förväntas öka till 22 procent år 2070.

Denna fundamentala förändring i åldersstrukturen, en åldrande befolkning, är en direkt konsekvens av sjunkande födelsetal och en ökad levnadslängd, och har betydande såväl ekonomiska som sociala konsekvenser. Flera länder, bland annat Japan, Sydkorea, Tyskland, och Ryssland, upplever redan denna situation med en minskande tillgång på yngre människor på arbetsmarknaden. Detta medför en lägre ekonomisk tillväxt och eventuellt också en minskad produktivitet då färre människor med nya kunskaper är tillgängliga. En äldre befolkning kräver att mer resurser ägnas åt pensioner, hälso- och sjukvård. Eftersom den största delen av dessa utgifter finansieras via offentliga utgifter, så står dessa länder inför problemet att finansiera ökande kostnader för en äldre befolkning utan att belasta den mindre yngre generationen så mycket att incitamenten till arbete och sparande försämras. Ett sätt att möta bristen på inhemsk arbetskraft har varit att öka immigrationen. Detta alternativ står knappast mer till förfogande på grund av de sociala spänningar som uppstått genom en bristande integration av framför allt icke-europeiska invandrare. Dessa konflikter har utnyttjats av och delvis bidragit till uppkomsten av höger-populistiska partier i USA och Europa.

Det är inte bara befolkningens totala storlek som är av intresse utan också hur den fördelar sig inom länder på olika regioner och inte minst den ökande urbaniseringen. Omkring år 1800 levde fortfarande mer än 90 procent av världens befolkning på landsbygden. Därefter har den ekonomiska utvecklingen, framför allt industrialiseringen, lett till en omfattande omfördelning av befolkningen från landsbygden till tättbebyggda områden. Urbaniseringen är en global trend som vi kan observera i alla länder och som kännetecknar övergången från en traditionell ekonomi, baserad på lantbruk, till ett modernt industrisamhälle. Ju rikare ett land är desto större andel av befolkningen bor i städerna. Det ska noteras att det inte finns någon enhetlig definition av begreppen landsbygd och stad, vilket medför att internationella jämförelser måste tolkas med försiktighet, men trenden mot ökad urbanisering är entydig och kommer att fortsätta i takt med ökade inkomster och en minskad sysselsättning inom jordbruket. Enligt FN, så bor redan i dag en majoritet av världens befolkning i städer och den andelen antas öka för att omkring år 2050 uppgå till cirka två tredjedelar. Så kallade ”mega cities” är befolkningsmässigt större än många länder. Världens tre största städer, Tokyo (37 miljoner), Delhi (34), och Shanghai (30), har alla mer än 30 miljoner invånare. Det är inte heller en tillfällighet att samtliga ligger i Asien och att de utgör viktiga kommersiella centra. Nya jättestäder skapas kontinuerligt och i synnerhet i Afrika, där städer som t.ex. Kinshasa och Lagos förutspås växa starkt framöver. Sverige har en låg befolkningstäthet när man betraktar den totala befolkning i förhållande till landets relativt stora yta. I ett europeiskt perspektiv, så tillhör Sverige de länder med lägst befolkningstäthet. Å andra sidan, så bor i dag ungefär 90 procent av landets befolkning i städer eller tätorter, medan år 1950 det bara var 65 procent.

Urbaniseringen innebär såväl utmaningar som möjligheter. Den kanske främsta orsaken till inflyttningen till städerna är de vidgade ekonomiska möjligheterna, ekonomisk mobilitet, som erbjuds. Städer har en större mångfald av företag som kan erbjuda bättre och ett större urval av jobb med högre löner. Den höga befolkningstätheten gör det lättare för företag, såväl att hitta arbetskraft med rätt kompetens, som att få tillgång till nya idéer, produkter och teknologier. Denna urbana miljö stimulerar uppkomsten av nya och en expansion av existerande företag. Förekomsten av många företag inom ett begränsat område medför att det också för arbetstagaren blir enklare att finna en lämplig sysselsättning och underlättar även byte av arbete. Förutom ekonomiska incitament, så tillhandahåller städer också större tillgång till utbildning, hälsovård och kultur.

Men den tilltagande urbaniseringen har också sina avigsidor. Många städer, särskilt i fattiga länder, klarar inte av att bygga ut sin infrastruktur, inklusive bostäder, i den snabba takt som människor anländer. Följden blir att många tvingas bo i slumområden, som kännetecknas av osanitära förhållanden med brist på grundläggande inrättningar såsom rent vatten, elektricitet och elementär hälsovård. Städer bidrar även till miljöproblem genom uppkomsten av luftföroreningar, på grund av uppvärmning, trafik och industrier, vattenföroreningar, och hög energiförbrukning. Den höga befolkningstätheten, i kombination med stor ekonomisk ojämlikhet och bostadssegregation, leder ofta till sociala problem, inte minst en hög brottslighet. Det kan i detta sammanhang noteras att även rika europeiska städer som till exempel Amsterdam, Barcelona och Venedig möter liknande problem genom en massturism som leder till uppdrivna priser, överfulla offentliga platser och icke önskvärda sociala beteenden som fylleri, drogmissbruk och kriminalitet.

Efter det att jordens befolkning har åtta-dubblats från cirka en miljard år 1800 till drygt 8 miljarder idag, är det inte förvånande att människans påverkan på miljön har ökat dramatiskt. Man har börjat använda tidsbegreppet ”antropocen” som benämning för den tidsepok då människan har en avgörande påverkan på jordens fysiska utveckling.

En ökande befolkning kräver en ökad jordbruksproduktion och ger en högre efterfrågan på bostäder, infrastruktur och alla de produkter som den privata konsumtionen består av. Detta leder i sin tur till en ökad användning av olika naturresurser, som vatten, luft, energi, mark och metaller. Föroreningar och en förlust av biologisk mångfald utgör andra kostnader. Utmaningen består i att samtidigt som en växande befolkning förses med nödvändiga resurser för en god levnadsstandard, så får det inte ske på bekostnad av en utarmning av jordens naturresurser. För att klara av denna balansgång krävs, dels innovationer som gör att produktionen blir mindre beroende av naturresurser, dels en ekonomisk politik som ger incitament till att hushålla med jordens resurser.

Inte alla av världens regioner drabbas på samma sätt. Som så ofta, så drabbas fattigare länder hårdast. Det beror dels på rent geografiska faktorer där vissa regioner påverkas mer av till exempel klimatförändringar än andra, dels på det faktum att fattiga länder inte förfogar över de resurser som behövs för att undvika eller anpassa sig till följderna av de pågående klimatförändringarna. Till exempel så står flera regioner, särskilt i Mellanöstern, södra Asien och i Afrika, inför stora utmaningar när det gäller vattentillgången.

Vilken roll spelar befolkningens storlek ur ett geopolitiskt perspektiv? Medför en stor befolkning också ökad ekonomisk och militär makt? Om den ekonomiska utvecklingen är låg, så att landet är fattigt, så kan en stor befolkning vara en nackdel, ett exempel vore Pakistan. Men en stor befolkning tillsammans med hög ekonomisk utveckling resulterar i en stor inhemsk marknad som ger landets företag möjlighet att utveckla massproduktion och därmed sänka kostnaderna per producerad enhet, vilket gör dem konkurrenskraftiga på världsmarknaden, vilket har varit fallet i USA och nyligen också i Kina. En stor köpstark hemmamarknad kan också verka normsättande för olika regleringar, som till exempel Kalifornien var när det gällde olika bränsle- och miljöregler för bilar, vilket kan ge landets producenter en fördel. Den ekonomiska kraften lägger grunden för ett lands militära styrka och i förlängningen dess politiska makt i världen, både direkt och via inflytande i internationella organisationer som Förenta nationerna, Internationella valutafonden, Världsbanken, och Världshandelsorganisationen. Ryssland har, under Putins ledarskap, under flera år försökt höja födelsetalen för att motverka tendensen till att stora områden, i världens till ytan största land, avbefolkas.

I ett land med en hög befolkningstillväxt kombinerad med allmän resursbrist och mindre ljusa framtidsutsikter, på grund av krig eller utbredd korruption, kan människor tvingas emigrera för att överleva. Stora flyktingströmmar skapar dock spänningar och kan leda till politisk oro och konflikter såväl mellan som inom länder. Flyktingkrisen i Europa 2015 har starkt bidragit till uppgången av högerpopulistiska partier, vars huvudprogram utgörs av motstånd mot en ökad immigration. I USA var den kaotiska situationen vid gränsen till Mexiko en av huvudorsakerna till att Donald Trump återvaldes 2024.

Den globala befolkningsutvecklingen är en fundamental kraft som påverkar oss alla. Fokuseringen har förskjutits från en oro för överbefolkning och svält, som förvisso fortfarande är akuta problem för Afrika och delar av Asien, till konsekvenserna av en åldrande befolkning, en tilltagande urbanisering och utmaningarna förknippade med att kombinera en växande befolkning med en hållbar utveckling av vår miljö.

Tohmas Karlsson