INSÄNDARE. Det är varje förälders mardröm att se sitt barn dras in i destruktiva miljöer. Jag har all förståelse för den smärta och oro som Johan Forssell – i egenskap av både förälder och politiker – nu genomlever efter avslöjandena om hans sons engagemang i nationalistiska och högerextrema kretsar.

Det mänskliga perspektivet får aldrig tappas bort. Men samtidigt måste vi orka lyfta blicken – för det här handlar inte bara om en privat familjesorg. Det handlar också om politiskt ansvar, om moralisk trovärdighet och om vilka normer som gäller i den offentliga debatten.

Det är svårt att inte se dubbelmoralen.

Samma partier som ständigt ropar efter “föräldraansvar” när ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden begår brott, har nu blivit påfallande tysta. När det gäller barn till utrikes födda, är det sällan någon pardon – då pekas föräldrarna ut som ansvarslösa, familjekulturer ifrågasätts, och hela bostadsområden stigmatiseras. Men när det är en ministers son, från ett välbärgat hem, med goda förutsättningar – då hör vi plötsligt om individens eget ansvar och vikten av att skilja mellan barn och förälder.

Det är inkonsekvent. Det är orättvist. Det är farligt.

Miljöpartiet har varit tydliga: föräldraansvar är inte ett verktyg som bara ska dammas av när det passar en viss samhällsanalys. Om vi menar allvar med att förebygga brott och radikalisering, då måste vi tillämpa samma måttstock – oavsett barnets namn, hudfärg eller hemadress. Ansvaret att fostra och vägleda barn gäller oss alla, oavsett klasstillhörighet eller politiskt inflytande.

Men lika viktigt: ansvaret stannar inte hos föräldrarna.

Ett demokratiskt samhälle kan aldrig reducera dessa frågor till individmoral eller familjestruktur. Vi har ett gemensamt ansvar att bygga robusta skyddsnät – i skolan, i föreningslivet, inom socialtjänsten och genom civilsamhället. Vi måste rusta våra unga med motståndskraft mot hatideologier, vare sig de tar sig högerextrema, religiöst fundamentalistiska eller andra våldsbejakande uttryck.

Det kräver mod. Det kräver konsekvens. Det kräver att vi vågar tala klarspråk om att även högerextremismen utgör ett allvarligt hot – inte bara mot enskilda individer, utan mot själva den demokratiska väven.

I dag ser vi hur nationalistiska och rasistiska idéer har flyttat fram sina positioner, ibland under tyst acceptans från makthavare som borde vara dess tydligaste motståndare. Det är lätt att kräva ansvar när det drabbar “de andra”. Det är svårare när det rör sig om våra egna led. Men det är just där vårt politiska mod sätts på prov.

Att stå upp för principer när det blåser snålt – det är vad som skiljer opportunism från ledarskap.

Så låt oss göra upp med dubbla måttstockar. Låt oss tala om föräldraansvar med samma kraft, oavsett vem som står i centrum. Låt oss som samhälle ta vårt fulla ansvar för att bekämpa alla former av radikalisering.

För om vi på riktigt vill kunna säga “aldrig mer” – då får vi aldrig vända bort blicken, inte ens när det är obekvämt.

Arberesha Sabani
Gruppledare för Miljöpartiet i Hässleholm