INSÄNDARE. Vi i AFS ger oss inte in i kyrkopolitiken för att vinna mandat eller för att sitta och hantera pengar och andra tillgångar i kyrkan så att den hanteringen blir till fördel för oss själva, som de andra partierna. Förlåt! Som de av de andra nomineringsgrupperna som har sitt upphov i politikens statsfinansierade partier. Liberaler, sossar och gröna och röda socialrevolutionärer.

Vi ger oss in i kyrkan och kyrkopolitiken därför att vi vill rätta till det som blivit galet, i kyrkan och i politiken. Svenska kyrkan är en viktig institution. Det är Svenska kyrkan som är den andliga huvudstrukturen i Sverige. Grund för svensk kultur, politik, ekonomi och socialt liv.

Vi är inte de första. Vi ingår i en tradition. Kyrkoherde Gunnar Rosendal i Osby och biskop Anders Nygren i Lund förstod att den framgångsrika statliga påtryckningen i ämbetsfrågan på kyrkomötet 1958 var en katastrof för den svenska kyrkoprovinsen. De förstod att ”kvinnligt prästadöme” var ett missgrepp som i sin tur var ett tecken på ännu värre missförhållanden. De förstod att Kristus’ fiender höll på att ta över i kyrkan. Per Ewert har i en avhandling och en bok nyligen, ”Landet som glömde Gud”, beskrivit i detalj hur det gick till på 1900-talet, när bekännande gudsförnekare tog makten i det ”kungliga salighetsverk” som Svenska kyrkan beklagligtvis i hög grad har varit efter Gustav Vasa och ”reformationen”. Gudsförnekarna tog makten i statskyrkan. Och de använde statskyrkan för att göra statsideologi av sin egen lära, sin ”sekulärindividualism”. Alltså sin gudsförnekelse. I praktiken sin satanism. Jo! Satanism. För det är fråga om grupper som arbetar mycket medvetet med syndabockar i sin strävan att skaffa sig makt och använda den. Även högst bokstavligt. Och den politiken är djupt antitetisk till Kristus’ lära. Det är kristna absolut förbjudet att ta sig fram och upp genom utpekande och uppoffrande av syndabockar.

ANNONS

Vi tror inte att ämbetsfrågan är överspelad eller irrelevant. Vi tror att den har en normgivande betydelse. Vi vet sedan tidigare att ”kvinnligt prästadöme” är oförenligt med Guds ord och Hans ordning för skapelsen. Och vi kan vid det här laget se med egna ögon att det är så. Nej, kvinnor ska inte vara präster. De ska generellt sett inte vara familjeöverhuvud, rektor, polischef eller partiledare heller. Då är det någon som driver med oss. Någon som inte vill att vi ska ha ett svenskt samhälle som fungerar. Alla de här missförhållandena måste rättas. Början måste göras i kyrkan.

Mats Loman (AFS)