INSÄNDARE. När riksdagen 2024 antog en ny lag för statligt stöd till trossamfund var syftet tydligt. Stödet skulle stärka samfundens möjligheter att bedriva en aktiv och långsiktig religiös verksamhet, garantera alla människors frihet att utöva sin tro och bidra till att bevara de grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på. Redan efter en kort tid kan vi se att tillämpningen av den nya lagen fått konsekvenser som varken riksdag eller regering avsåg.

Den största stötestenen handlar om hur samfunden ska redovisa antalet betjänade. Tidigare byggde systemet på lokala register över medlemmar och regelbundna deltagare. Siffrorna kunde vid behov styrkas med namnlistor och kontroller, vilket gav transparens och rättssäkerhet – utan att människor behövde skriva under centrala samtycken eller lämna ifrån sig känsliga personuppgifter.

Från 2025 gäller något helt annat. Nu måste varje enskild person själv aktivt bekräfta sitt deltagande genom att lämna namn, adress och födelsedatum, samt samtycka till central registrering. För många blir detta en tröskel de inte vill kliva över, av integritetsskäl eller för att de helt enkelt inte vill finnas med i ett centralt register som markerar religiös tillhörighet.

ANNONS

Resultatet är dramatiskt. För flera frikyrkosamfund har antalet bidragsgrundande personer fallit med 50 till 80 procent. Inte för att deras verksamheter krympt, utan för att byråkratiska krav exkluderar tiotusentals människor som faktiskt deltar i verksamheten. Samtidigt gynnas andra samfund där kyrkoavgiften automatiskt räknas in, vilket skapar en skev fördelning som inte speglar verkligheten.

Detta är ett typexempel på när en myndighet tolkar en förordning på ett sätt som aldrig varit politikens avsikt. Varken lagen eller regeringens egen förordning kräver en central personregistrering. Det är en tolkning som Myndigheten för statligt stöd till trossamfund, SST, själv infört. När konsekvensen blir att engagerade medborgare osynliggörs och stödet krymper, är det uppenbart att reglerna måste ses över.

Det finns bättre lösningar. Staten kan låta samfunden rapportera in uppgifter med lokala register som grund och använda stickprov för att säkerställa tillförlitligheten. Ett annat alternativ är att helt utgå från registrerat medlemsantal som grund för bidrag. Båda modellerna skulle både uppfylla lagens krav och respektera individens integritet.

Sverige behöver starka trossamfund. De bär upp en del av civilsamhället som är ovärderlig för sammanhållning, värderingar och människors frihet att utöva sin religion. Därför bör vi inte låta krångliga byråkratiska hinder stå i vägen för detta. Riksdagens beslut måste respekteras, och myndigheten bör justera sin tillämpning i linje med den politiska intentionen.

Mathias Bengtsson (KD)
Riksdagsledamot

Simon Berneblad (KD)
Ordförande för Kristdemokraterna i Hässleholm