Går det att försonas med livet när det gått riktigt snett? Går det att fortsätta hoppas på en ljus framtid när allt är nattsvart?

Ja, efter att ha lyssnat till Annika Östberg och hennes dramatiska livsberättelse i Hantverksgården i Hästveda kan svaret inte bli annat än ja.

Inte för att Annika argumenterar så övertygande. Utan snarare för att hon talar lågmält om sin livsresa. Hon visar att hon är en människa med sår och brister, precis som du och jag.

27 år gammal bor Annika Östberg i Kalifornien. Hennes liv är präglat av droger och kriminalitet. Hennes pojkvän Bob har skjutit både en restaurangägare och en polis till döds. Själv döms hon för båda morden eftersom hon var delaktig. Det slutar med 28 år i fängelse för hennes egen del.

Förnekar inte sin skuld

Idag är hon en fri människa. Hon är inte inlåst längre. Men besynnerligt nog verkar hon vara så gott som helt befriad från grämelse.

– Folk frågar mig: Är du inte arg och bitter, du är ju oskyldigt dömd? Nej inte alls.

Annika säger sig istället sig vara tacksam för livet, trots allt svårt hon gått igenom. Hon förnekar inte sin skuld, för det hon gjort, som var orätt och ledde till att hon straffades.

Hur hamnade hon då i det mörker som det tog så lång tid att ta sig ut ur?

Annika föddes i Sverige av svenska föräldrar. Sin tidiga barndom har hon inget att anmärka på, även om föräldrarna skildes. Hon bodde kvar hos sin mamma.

– Min kontakt med pappa var bra. Jag kan inte skylla på honom att jag kom att välja fel sorts män senare i livet. Att jag fick mycket med mig hemifrån har nog medverkat till att jag hittade styrkan till det som skulle komma.

Plötsligt träffade Annikas mamma en ny man, en välbärgad amerikan. Det slutade med att de flyttade till USA. Nu blev det ingen lycklig landning för Annika i USA. Hon trivdes inte alls i skolan, bland barn från fina familjer. Hon var udda, blev väldigt ensam och kände sig utfryst.

Istället hittade Annika kompisar på annat håll, i ett annat område i stan, där hon umgicks med ungdomar med enklare bakgrund. I samband med en spelning, där Annika var på plats för att lyssna började en trummis flörta. De blev ihop. Annika var 13 och han 24.

– Vi bestämde oss för att rymma, till Kalifornien, berättar Annika.

De hamnade i San Francisco. Närmare bestämt i Haight Ashbury, i hjärtat av hippierörelsen. Detta var mitt under Vietnamkriget. Annika beskriver det som en tid av stor optimism bland unga människor, i slutet av 60-talet.

– Vi skulle fixa allt, stoppa kriget.

Hon menar att det inte alls är så idag.

– Jag är ju ute lite på skolor och pratar med ungdomar, säger hon. De har förlorat hoppet. Då hade vi en helt annan tro på oss själva.

Droger och tidig graviditet

Relationen med Annikas första kärlek tog slut och hon blev ensam kvar i San Francisco. Det var mycket droger i omlopp, till en början mest hasch och LSD. Annika träffade en ny kille. De provade först LSD och sedan heroin.

– Jag var fast i ett heroinberoende från första sprutan. Men det var en dyr drog. Jag skickades ut för att tjäna pengar. Jag fick börja med att strippa. När jag var 15 år blev jag gravid. Jag ville behålla barnet och förstod att jag måste sluta med heroinet.

Nu fanns det dessvärre inga behandlingshem där Annika kunde få hjälp.

– Jag fick försöka ta mig så långt bort som möjligt från knarkmöjligheter. Det ledde till att jag tältade, helt ensam i en vecka.

1970 födde Annika sin son, som hon gav namnet Sven. Han kom till världen i en liten stuga, för att föda på sjukhus ville hon om möjligt undvika.

– Om de sett märkena på mina armar hade de antagligen tagit honom ifrån mig. Men nu gick allt gick bra. Jag var 16 år och lovade honom hela världen. Inte skulle jag svika honom, men jag svek honom om och om igen.

Tillbaka i San Francisco var Annika snart ute på gatan igen, och sålde sex. Relationen till hennes partner var inte heller bra. Hon fick stryk av honom. Då tog hon Sven med sig och stack. Hon lyckades ordna en egen lägenhet.

– Men så såg jag att Sven petade med pennan på armen som han sett sin mamma göra, berättar Annika. Då bestämde jag mig. Nu får det vara slut med mitt knarkberoende.

Metadonbehandling var en lösning att helt lagligt ta tag i sitt beroende. Annika tackade ja till det. Sedan ville hon att Sven skulle ha en pappa, så hon hittade en man som hon gifte sig med.

När Annika och Sven inte var hemma under en tid så hade en av Annikas väninnor blivit ombedd att hjälpa maken i hemmet. Det slutade inte bra.

– Min väninna tog hand om min man. De stack med allt de kunde ta med sig. Stackars mig. Men jag hade också utnyttjat min make, för jag var ju inte kär i honom.

Annika är i kris. Hon lämnar över Sven till hans biologiska pappa och är snart tillbaka i sitt heroinberoende.

Pojkvännen mördade två personer

Efter en tid träffar hon ännu en ny man. Vid deras första möte anländer Bob iklädd en lång svart rock och han bär på en portfölj full av knark. Men Bob har skulder och ett stort behov av att snabbt få tag på pengar. Bob och Annika hoppas på att kunna sälja ett parti oxkött till en restaurangägare. Köttet var stulet av andra narkomaner. Det går inte så bra med affärsuppgörelsen, utan slutar med att Bob skjuter restaurangägaren till döds.

– I den situationen vräkte jag i mig allt jag kunde få tag på av alkohol och droger, berättar Annika. Jag kände att mitt liv var slut.

Desperata beslutar sig Bob och Annika att fly landet. Annika vill bara först träffa sin son för att säga adjö. De sätter sig i en bil och åker iväg, men får punktering. Dessutom är de vilse. Annika går iväg för att få hjälp med att hitta. När hon kommer tillbaka har en polis stannat för att prata med Bob. Polisen är inte hotfull utan undrar om han kan hjälpa till på något sätt. Plötsligt ser Annika polisen falla till marken död. Bob har skjutit honom.

-Jag bara stod där och stirrade.

Om möjligt ännu mer desperata ger sig Bob och Annika iväg i polisbilen. De blir jagade och kraschar med bilen. En eldstrid utbryter mellan Bob och förföljarna. Bob träffas av tre kulor men överlever. Annika ärr oskadd men hennes kläder är fulla av blod.

– Jag förstår inte hur jag överlevde, säger hon.

Dömdes till 45 års fängelse

Nu när de är i amerikanska rättsväsendets händer är de illa ute. Vid den tiden gällde dödsstraff vid polismord. Bob som höll i pistolen dör dock sju månader senare, han ska ha hängt sig i sin cell. Annika döms till 45 års fängelse.

– När jag gick in min cell var det en obeskrivlig känsla av hopplöshet. De tog allt ifrån dig. Du får en pappersklänning på dig och inte ens ett par trosor, eller en madrass. Jag tänkte ta mitt liv. Men jag var feg och sköt på det en dag i taget.

Några år senare, 1985 drabbas Annika av ännu en svår motgång. Sonen Sven dör i en trafikolycka, 15 år gammal. Hans 18-åriga kompis som körde var berusad. När Svens pappa får veta vad som hänt drabbas han av en hjärtinfarkt och dör.

– Jag hade behövt mycket stöd och kärlek, men det enda jag fick var heroin, säger Annika.

Mellan 1985 och 1989 knarkar hon inne i fängelset. Hon lyckades dölja det till en början, men till sist testas hon positivt. Avslöjandet innebar att hon sattes i isoleringscell inne i fängelset.

– Nu hade jag inget hopp kvar och tänkte att jag var inlåst på livstid, berättar Annika. Jag ropade till Gud. Inte för att jag var säker på att han fanns. Jag bad: Ta mig härifrån! Inte från kåken utan från livet.

Drogfri med Guds hjälp

Annika träffar så småningom en gammal kompis i fängelset. De hade knarkat ihop. Men nu var kompisen drogfri. Hon berättade för Annika om ett grupp narkomaner som hjälpte varandra att bli drogfria och räknade med Guds hjälp i den kampen. Annika anslöt sig till gruppen.

– Finns det en väg ut ur det här? Tänkte jag.

Det gick sakta, och lite fram och tillbaka, men till sist var Annika nykter och drogfri.

– Nu började jag se tjejerna omkring mig på fängelset. Själv lär jag aldrig bli fri. Men jag kan göra mitt bästa där jag är. Jag läste en del juridik. Hjälpte en del av tjejerna att skriva brev. Ibland var det så att de inte fick träffa sina barn. Då hjälpte jag dem att överklaga. Vi vann några fall. Jag hittade en orsak att existera. Dessutom blev jag invald i ett förtroenderåd.

Annika hade under årens lopp begärt nåd flera gånger. Men alltid fått avslag. Nu var det dags igen. Den döda polisens dotter skulle först få säga sitt. Annika fördes in i rummet där den rättsliga förhandlingen skulle äga rum, iförd kedjor, med en vakt vid sin sida. Det var allt annat än en försoningens stund.

– Du dödade min pappa, sa polisens dotter. Han var inte där när jag tog studenten. Han var inte där när jag gifte mig. Han var inte där när jag födde mitt barn. Jag hoppas att du dör här.

Annika tog det hårt.

– Jag kände att jag orkar inte mer.

Hundar i fängelset

Skulden tyngde henne. Men då kom hundarna in i hennes liv. Inne i fängelset skulle hon och några andra träna upp hundar som senare skulle vara till hjälp för handikappade. Det handlade om tjugo vilda valpar, labrador och golden retriever.

Det hände något med de intagna kvinnorna i mötet med dessa valpar, eller ”pälsbollar” som Annika väljer att kalla dem.

– De mjukade upp de tuffa brudarna. Man blir kär i varenda en.

Schwarzenegger skrev under

Plötsligt får Annika ett brev. Hon har flera gånger ansökt om att få avtjäna resten av sitt straff i Sverige och fått avslag gång på gång. Men den här gången var ansökan beviljad. Om inte guvernören, Arnold Schwarzenegger kom på andra tankar.

– Men nu fick vi vara rädda för att pressen skulle skulle få reda på det, för då hade guvernören kunnat utsättas för påtryckningar, säger Annika.

Det blev alltså en spänd väntan för henne under tiden hon väntade på allt skulle bli klart för hemresan som skulle gå till ett svenskt fängelse. Till och med SÄPO var inblandade i processen. När Expressen släppte nyheten blev det bråttom.

– Det var meningen att jag skulle åka med reguljärflyg, men nu blev det med ett privatplan.

Annika var tacksam för att få komma hem till Sverige.

– Jag var nog den gladaste som någonsin gått in på Hinsebergsanstalten.

Efter 28 år, då hon avtjänat två tredjedelar av sitt straff, kunde hon släppas fri med stöd av svensk lag. Så blev det. Året var 2011. Nu är hon så tacksam för det liv hon lever. Bland det första hon gjorde var att skaffa en hund, en golden retriever.

– Jag har fått så mycket mer än jag kan begära. Ett eget hem, fina vänner, en liten hund. Jag lever Svenssonliv, men tar ingenting för givet. Nu har jag blivit 71 år gammal men jag jobbar fortfarande. Jag har ingen pension.

Att Annika är där hon är idag tackar hon Gud för. Alla hennes år i fängelse var inte heller meningslösa.

– Man tar inte ut bullarna ur ugnen innan de är färdigbakade, säger hon. När Gud såg att jag var färdigbakad tog han ut mig. Schwarzenegger höll i pennan, men det var Gud som stod bakom det.

Annika avslutar med att uppmana sina åhörare att sträcka ut handen till sina medmänniskor. Det går inte att sticka under stol med att man ibland kan känna att livet suger.

– Ett hej, ett leende kan rädda livet på en medmänniska, säger hon. En vakt i fängelset sa godnatt till mig, när jag var två minuter ifrån att ta mitt liv. Ta vara på varandra. Var rädda om varandra. Trots allt har livet mer på plussidan än på minussidan.

Text och foto: Urban Önell