KRÖNIKA. Det var inte bara Göring som en gång ville osäkra sin revolver när han hörde talas om kultur. Folke Fridells träffsäkra travestering av nazisternas kulturpolitik och deras medlöpare (Hoppjerka, 1950) är fortfarande aktuell. Namn som Sven Hedin, Fredrik Böök och Nils Flyg är för evigt inristade i ett monument av skam.

Kultur som inte tjänade den ”stora saken” – det tyska, det ariska – fördömdes. Misshagliga författare, kulturpersoner och intellektuella som inte hann fly fängslades, avrättades eller dog i koncentrationslägren. Vid de beryktade bokbålen 1933, sanktionerade av Hitler, brändes böcker som nazisterna ansåg vara ”icke-tyska”. Bland de svartlistade verken fanns Franz Kafka, Thomas och Heinrich Manns böcker samt Hans Falladas, Hur skall det gå med Pinnebergs (1932), som skildrade ett ungt tyskt pars liv under Hitlers maktövertagande. Karl Marx böcker för det dubbla brottet att vara både Jude och Kommunist.

Erich Maria Remarque, frontsoldat under första världskriget, väckte nazisternas vrede med På västfronten inget nytt (1929). Hans skildring av den tyske soldaten stämde inte överens med propagandabilden av den stålhårda ariska soldaten. Enligt Remarque var den tyske soldaten, som alla andra, paniskt rädd i strid och gjorde vad han kunde för att överleva. Men en tysk soldat låg inte i fosterställning och ropade efter mamma när spärrelden strök över hjälmarna, enligt Hitler. Remarques bok hamnade därför som ett av de främsta hatobjekten på nazisternas bokbål.

Jag håller det för sannolikt att högerextrema grupper i dag, som Nordiska Motståndsrörelsen och vissa personer med kopplingar till Sverigedemokraterna, osäkrar sina (fiktiva) revolvrar när HBTQ-personer läser sagor för barn på biblioteken. Eller när Unga Klara i Stockholm inkluderar mångkultur i sina barnpjäser. För högerextrema är mångkultur lika med kulturimperialism och kulturrelativism – begrepp som, enligt deras retorik, förklarar hotet från den ”islamistiska invasionen” mot ”det svenska”.

En föraning om vad extremhögern är kapabel till fick vi i Höör 1996, när de arrangerade ett bokbål med verk de ansåg främja mångkulturalism. Sambandet med nazisternas bokbål på 1930-talet kan inte ignoreras.

Sverigedemokraterna vill göra biblioteken främst tillgängliga för svenska medborgare. Litteratur på andra språk än svenska och erkända minoritetsspråk bör nedprioriteras, medan författare som står för ”traditionella svenska värderingar” prioriteras. Vad skulle hända med August Strindbergs, Stig Dagermans och Sara Lidmans böcker om en liknande kultursyn styrde bibliotekens verksamhet? Skulle deras verk alls få plats på hyllorna?

Folke Fridells hån av nazisternas kulturpolitik är tyvärr fortfarande obehagligt relevant. När en bok, en föreställning eller en kulturinstitution måste kontrolleras eller begränsas för att skydda ”svenskheten” har vi anledning att bli oroliga.

Gay Glans

Not: Folke Fridell (1904–1985) var fabriksarbetare, arbetarförfattare och samhällsdebattör, kritisk till arbetarrörelsens byråkratisering.

Not 2: Citatet är en travestering av en replik från den nazistiska teaterpjäsen Schlageter (1933), skriven av Hanns Johst.