Joakim Strömholm mäter in exakt hur bilderna ska hänga i utställningshallen på Hässleholm kulturhus. Han pappa Christer Strömholms unika dokumentation av unga transkvinnor i Paris på 1950- och 60-talen är på plats, liksom en del av porträtten av konstnärer och författare som visats på Nationalmuseum. Men en hel vägg återstår på onsdagskvällen att fylla med ännu fler Parisbilder av en av Sveriges mest kända fotografer genom tiderna.

– Jag lyfter fram vad han gjorde dag och natt i alla år i Paris när man inte såg honom, säger Joakim Strömholm, själv fotograf, som först som tonåring lärde känna sin pappa.

På lördag har utställningen Natt och dag vernissage med medverkan av Nationalmuseums utställningschef Per Hedström och curatorerna Joakim Strömholm och hans fru Anna Nilsdotter Strömholm.

Bilderna i utställningen är från åren 1949-1968. En del av dem är ett urval från Nationalmuseets utställning Porträtt i Paris från 1958-1968.

Utställningen med enbart svartvita motiv från Paris är uppbyggd särskilt för Hässleholm.

– Urvalet föll sig ganska naturligt när man fick veta hur långa väggar det var. Det är skönt när det är litet, säger Joakim.

Han är mycket noggrann med måttbandet när han planerar hur de inglasade bilderna ska placeras.

– Christer var värre än jag. På Moderna museet (1986) var det 240 bilder i en rad med exakt åtta cm emellan, säger han.

Han erkänner att han inte hört talas om Hässleholm kulturhus innan arbetet med utställningen blev aktuellt. Men både han och Anna gillar att vara här.

– Det är en så fin hall, inte som Nationalmuseum, mycket mer intim, säger hon.

Joakim är Christer Strömholms äldste son. Den yngre brodern Jakob är också fotointresserad, men arkitekt till yrket.

Christer Strömholm (1918-2002) kom till Paris för att studera konst och gick sedan över till fotografering. Han dokumenterade stadens liv både dag och natt, men försörjde sig på annat.

1958 mötte han första gången transkvinnorna som bodde på samma hotell. De blev vänner och han dokumenterade dem i tio år, under en tid när det enligt fransk lag var förbjudet för män att klä sig i kvinnokläder.

Anna och Joakim träffade två av dem efter Christers bortgång. Anna berättar att de då trots allt hade bra liv. På 1950- och 60-talen var de mycket utsatta.

– De kunde bli arresterade i tio timmar eller få betala böter. De var jagade hela tiden. För att få jobb måste de visa id-kort som avslöjade att de var män. De flesta var utelämnade till prostitution, förklarar hon.

Många av konstnärerna på porträtten identifierades genom Joakims och Annas detektivarbete först efter Christer Strömholms död. Flera av dem blev kända långt senare.

– Han hade inte skrivit vilka de var. Vi tog med oss kontaktkartorna till gallerier som var aktiva på 1960-talet och fick mycket hjälp av dem. Det var ganska roligt. Bilderna fick en ny betydelse, ett historiskt värde, säger Anna, som arbetat på Svenska institutet i Paris.

Några exempel är smyckesdesignern Torun Bülow-Hübe, arkitekten Le Corbusier och konstnären Jean Tinguely.

1983 utkom boken Vännerna från Place Blanche som bidrog mycket till Strömholms genombrott. Hans bilder hade då också visats på Camera Obscura i Stockholm, Sveriges första galleri för enbart fotokonst där internationellt kända fotografer ställde ut. En utställning på Moderna museet 1986 blev sedan den första av en rad större utställningar.

– Han ville inte kalla sig fotograf utan konstnär, berättar Joakim.

När han var liten var hans pappa inte ofta närvarande.

– Jag lärde känna honom när jag var 14-15 år, när min styfar hade omkommit, berättar Joakim.

– Han var väldigt mycket bohem, han var aldrig någon familjefar.

Bland det första Christer gjorde var att sätta en kamera, en gammal Leica, i händerna på sonen.

– Hur jag skulle göra fick jag ta reda på själv. Jag kopierade i hans labb. Tyckte han bilden var för dålig rev han sönder den. Till slut lärde jag mig och har ju kunnat leva på det i 50 år.

Han har arbetat som fotograf och bildredaktör på tidningar och på SVT. Han gick också på Christer Strömholms berömda fotoskola, men på dokumentärfilmutbildningen.

– Jag var mer intresserad av film då. Jag kunde ju inte gå på min egen farsas fotoskola!

– När jag lärde känna honom blev det inte som far och son utan som jobbarkompisar.

Under en tid var Joakim guideassistent åt Christer som arbetade som guide i Paris för att försörja sig.

– Han var mest ute och fotograferade tidigt på morgonen och på kvällen. Det var för dyrt att äta lunch, så det hoppade han över och tog lite siesta mitt på dagen. Han sa att på dagen var det inget snyggt ljus och bara tråkiga människor ute.

Christer kopierade inte gärna själv sina bilder. När han så småningom förstod att han kunde sälja dem anlitade han kopister som i början oftast fick betalt i signerade kopior.

– Det var väldigt mycket byteshandel.

– Han frågade mig hur han skulle fakturera. Han var helt ointresserad av att tjäna pengar på fotografi, avslöjar Joakim.

Förberedelserna för utställningen i Hässleholm har pågått i flera år i samarbete mellan Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter, Bildverksamheten Strömholm och Hässleholms kommuns kultur- och fritidsförvaltning.

Redan 2022 ringde Catharina Hjalmarsson, kulturutvecklare och programansvarig på kulturhuset, till Per Hedström för att fråga om det fanns möjlighet att samarbeta om någon utställning.

– Han lyfte fram att de hade en väldigt fin utställning om Strömholm, berättar hon.

– Vi hade inte haft någon fotoutställning på länge och hade pratat om det. Det var en dröm med en fotograf av den digniteten som Strömholm.

Vid vernissagen på lördag klockan 11.15-14 kommer resultatet av kultur- och fritidsförvaltningens fototävling Natt och dag i Skåne att presenteras. Temat var förstås svartvitt gatufotografi. Över 100 bidrag kom in.

Uitställningen pågår till och med den 2 maj.

Text: Berit Önell
Foto: Urban Önell