KRÖNIKA. Den 2 april förra året införde Trump omfattande skatter på import från USA:s alla handelspartners, de så kallade ”Liberation Day”-tullarna. Han uppgav ett flertal orsaker, men centralt var att minska handelsunderskottet. Införandet gjordes med hänvisning till ”International Emergency Economic Powers Act”, det vill säga ett nationellt nödläge. Det var i och för sig irrationellt att hävda ett nödläge, samtidigt som presidenten skröt med att USA hade världens bästa ekonomi. Därefter har ett flertal ändringar skett av de olika tullsatserna och motiveringarna har varierat från att hindra inflöde av fentanyl från Mexiko till att straffa Kanada för att ett reklaminslag, som citerade Ronald Reagan som var en anhängare av frihandel, argumenterade mot tullar.

Domslutet

Trumps förkärlek för tullar beror till en inte ringa del på det faktum att han kan använda dem till att hota eller tvinga länder och privata företag för att få egna fördelar. Han har infört tullar mot Brasilien för att de ställde den förre presidenten Bolsonaro inför rätta efter det att han försökt genomföra en statskupp. Likaså, hotade han med tullar gentemot ett antal europeiska länder, inklusive Sverige, när de inte gick med på att USA skulle få överta Grönland. Givet det flagranta missbruket av tullarna, tvingades till och med den konservativa Högsta domstolen, som annars gått Trumps ärenden, att ogiltigförklara merparten av tullarna. Enligt domen, som förkunnades den 20 februari i år, hade presidenten överskridit sina befogenheter genom att införa tullar i den omfattning som han gjorde. Konstitutionen ger uttryckligen kongressen makten att beskatta och införa tullar. Trumps advokater försökte hävda att nödläget ger presidenten rätt att införa tullar mot vilket land, vilka varor, med vilka tullsatser och för vilken tidsperiod som helst. Egentligen så erbjuder domstolens utslag en utväg för Trump, genom att ta bort tullarna som är både impopulära och skadar näringslivet. Men det skulle innebära att Trump tvingas erkänna att det var ett misstag, vilket naturligtvis är en omöjlighet för honom. I stället förolämpade han de domare som han själv utsett och lovade att fortsätta tullkriget.

Nya tullar

Domen var ett stort bakslag för Trump, men konstitutionen erbjuder ett flertal möjligheter för presidenten att återinföra tullar, den här gången med bättre motiveringar och täckning i olika lagar.

Trump har redan använt sig av ”Section 122 of the Trade Act of 1974”, som ger presidenten möjligheten att införa tullar på upp till 15 procent för maximum 150 dagar för att lindra stora underskott i betalningsbalansen. Det finns tre huvudsakliga motiv då presidenten kan införa tullar. För det första, så kan en plötslig kraftig ökning av importen (section 201) åberopas för att införa tullar. Tanken är att ge tid för inhemska företag att anpassa sig. För det andra, kan en lag från 1962 (section 232) användas då import hotar att slå ut inhemsk produktion, som är väsentlig för den nationella säkerheten. Den tredje möjligheten föreligger då presidenten kan påvisa att utländska företag använder sig av ”otillbörliga handelsmetoder” (section 301), som t.ex. att dumpa priser. Han kan också åberopa en nästan bortglömd lag från den beryktade ”Smoot-Hawley Trade Act” (section 338) från 1930-talet, som tillåter presidenten att införa tullar, upp till 50 procent, gentemot länder som diskriminerar USA i handeln. Kruxet i alla dessa fall är att tullarna inte kan införas innan en utredning har genomförts och diverse administrativa processer har genomgåtts. Det passar naturligtvis inte Trump, som vill kunna hota med tullar i alla möjliga och omöjliga situationer, utan att behöva ta hänsyn till den faktiska handelssituationen.

I de ovan nämnda fallen har presidenten stort utrymme för subjektiva bedömningar. I vissa fall har Trump på ett flagrant sätt missbrukat sin makt, till exempel när han införde tullar på möbler med hänvisning till den nationella säkerheten.

Det är viktigt att påpeka att Trump kan införa vilka tullar han vill, under förutsättning att han kan övertyga kongressen att fatta ett beslut därom. Det är så som den federala regeringen normalt fungerar, i synnerhet som Republikanerna har en majoritet i kongressen. Men Trump vill bestämma allt själv och hittills har kongressen också låtit honom göra nästan allt han önskar.

Osäkerhet i ekonomin

En möjlighet för Trump är att fortsätta att testa var gränserna går genom att införa tullar, med tvivelaktiga underlag i lagen, och sedan avvakta hur domstolarna reagerar. Även om han skulle förlora så tar det lång tid innan man gått igenom alla instanser upp till Högsta domstolen. En sådan strategi kan medföra att tullarna i praktiken kvarstår en längre tid, men nackdelen är att ovissheten för företag kommer att bli ännu större än den redan är. Kommer de hittills betalda tullarna att betalas tillbaka? En stor mängd stämningar har redan lämnats in. Hur påverkas de redan ingångna handelsavtalen? Kommer Trump att följa domstolens beslut? Framför allt så kommer långsiktiga investeringar att drabbas av ovissheten beträffande vilka framtida regler som kommer att gälla. Resultatet blir mer osäkerhet, vilket är negativt för såväl den amerikanska som den globala ekonomin.

Tullarna skulle, enligt Trump, lösa tre olika ekonomiska problem. Först och främst, handelsunderskottet skulle försvinna eller åtminstone minska, vilket har varit en av Trumps käpphästar sedan lång tid. Men trots införandet av tullarna, så minskade inte handelsunderskottet under 2025, enligt senast publicerade data för den amerikanska ekonomin. För det andra, skulle sysselsättningen inom tillverkningsindustrin öka som en följd av att tullarna skulle göra inhemsk produktion mera konkurrenskraftig. Så har det inte blivit, tvärtom så minskade förra året sysselsättningen inom tillverkningsindustrin. För det tredje, skulle tullarna öka inkomsterna för staten. Som alla pålagda skatter, så genererar naturligtvis också tullarna skatteinkomster. Trumps tes var att utländska exportörer betalade tullarna i form av lägre exportpriser samtidigt som den amerikanska staten uppbär tullinkomster utan någon kostnad för de amerikanska hushållen. Men verkligheten ser helt annorlunda ut. Två nyligen publicerade studier, den första från Kiel Institute of World Economy, visar att tullarna betalas till 96 procent av amerikanska företag och konsumenter, medan endast 4 procent finansieras av utländska aktörer. Den andra studien från Federal Reserve Bank of New York, beräknar att cirka 90 procent betalas av amerikanerna och sålunda 10 procent av utländska exportörer. Dessa resultat har en viktig implikation. Tullarna fungerar inte som en skatt på utländska producenter, utan som en konsumtionsskatt (moms) på amerikanska konsumenter. Trump hade lika gärna kunnat höja den amerikanska momsen (sales tax) och resultatet hade blivit praktiskt taget detsamma. Den nationalekonomiska insikten är att den som formellt betalar en skatt är inte nödvändigtvis densamma som betalar det faktiska ekonomiska priset i form av högre (eller lägre) priser. Till exempel så betalar arbetsgivaren in arbetsgivaravgifter, men den verkliga kostnaden kan bestå i att löntagaren erhåller en lägre lön. Följdriktigt har också statens tullinkomster ökat, med cirka 200 miljarder dollar 2025, jämfört med föregående år. Senaste ekonomiska data för USA uppvisar blandade resultat. BNP ökade 2025 med 2.2 procent, vilket var betydligt lägre än förväntat, medan inflationen, 2.4 procent, ligger över centralbankens mål på 2 procent, men är under kontroll.

Slutsats

Även om domslutet inte kommer att ha någon större praktisk betydelse för tullarnas fortlevnad, så kan det ge andra signaler. Det kanske viktigaste är om det indikerar att Högsta domstolen vågar gå emot Trump framöver eller är det bara en symbolisk tillrättavisning, som ger domstolen legitimitet att ge Trump nya vinster framöver i viktigare frågor än tullarna. Trumps ekonomiska politik är inte särskilt populär, inte ens bland hans egna väljare, men han kommer sannolikt att fortsätta på den inslagna vägen när det gäller tullpolitiken. Risken är att han kommer att tillgripa olika spektakulära utspel, som i Venezuela och Iran, för att avleda uppmärksamheten från sina misslyckanden. Dessutom finns det flera indikationer på att Trump kommer att försöka manipulera de kommande mellanårsvalen i november i år, precis som han försökte göra 2020.

Tohmas Karlsson