”Du borde också skaffa thaifru”, hade Lennart sagt till Göran. ”Då kan vi umgås alla fyra och det blir inte så ensamt för Kwan.”

Göran hade sagt att han skulle fundera över saken och sedan gjort just det länge och noggrant. Vägt fördelar mot nackdelar. När han efter en vecka hade kommit på sju fördelar men bara två nackdelar hade han bokat en biljett till Thailand.

”Det kommer göra dig gott”, hade Lennart sagt. ”Och så får du vara med i klubben också.”

Med klubben menade han två andra gubbar som bodde i varsitt angränsande län och också var gifta med thailändskor. De turades om att ha middagar med traditionell thailändsk mat och Singha en gång i månaden.

”Det är en otroligt rik kultur och jag är lyckligt lottad som har Kwan som kan visa mig den”, sa Lennart. ”Och sen super vi och spelar Fia med knuff… du måste ju förstå det Göran att det här är roliga tjejer… visst de jobbar hårt och är lydiga men det är inga tråkmånsar… inte som de svenska kärringarna.”

Både Lennart och Göran hade haft bekymmer med det som Lennart kallade för ”de svenska kärringarna”. Det var så de hade blivit vänner; Göran hade blivit lämnad av Christine och Lennart hade blivit lämnad av sin Lena. Det var värre för Lennart eftersom de hade tre barn ihop. Som ingen av dem ville ha vårdnaden om.

”Kan du tänka dig något så sjukt som en kvinna som inte vill ta hand om sina egna barn? Det sa jag till henne att ’Lena, du har ju burit de här arma krakarna i din egen kropp, och jag har ju inte det bandet så det är lättare psykologiskt för mig att gå vidare och starta om på nytt. Vill du ta ifrån mig den medfödda möjligheten som man?’”

Det ville hon. Hon bodde i Göteborg nu med en som heter Sören som hade vackra ögon.

Göran hade träffat Lennart första gången på singelminglet i Arjeplog. Det hade bara varit män där förutom hon som höll i kvällen och hon var gift med vaktmästaren på Arjeplog IP. Så männen hade i stället tillbringat kvällen med att snacka skit om sina ex. Lennart för att han faktiskt hatade sitt, och Göran för att ha något att säga. Göran hade egentligen inget emot sin före detta. De passade bättre som vänner. Det var de överens om. Men det var taskigt av henne att ge honom ett gymkort i julklapp. På kortet stod det: ”Du är fin som du är men tänk vad fin du kan bli.”

”Själv har du benig röv och röda knottror på bröstet”, hade Göran tänkt där han satt ensam i garaget den kulna julaftonsnatten och lyssnade på Björn Afzelius. Friheten är ditt vackra namn.

Göran förstod inte riktigt vad frihet var men han var rätt säker på att det var en bra sak och att Lennart förmodligen hade stenkoll. För Lennart lyssnade på Gary Moore, ägde två par skinnbyxor och en motorcykel som tyvärr var trasig men väldigt häftig. Lennart lagade pannbiff till sina barn fastän två av tre var veganer.

”Inte under mitt tak.”

Det hade bara skett av sig självt att de hade börjat jobba ihop. Lennart hade egen firma som isolerade väggar.

”Den enda branschen förutom sprit och begravningar som alltid har högkonjunktur här uppe.”

Göran hade jobbat hela sitt liv på fabriken men hade hjälpt Lennart ett par helger med att isolera skolans nya aula. Den sista söndagskvällen när arbetet var utfört hade de suttit i Lennarts skinnsoffa och druckit varsin Tullamore som Lennart köpt på Irland och Lennart hade sagt till honom att ”i morgon går du in till han Sven den jävla sillmjölken och så tackar du för de här åren och ber dem posta guldklockan till dig för nu jobbar du med mig… han kommer bli för jävla snopen!”

Sven var en liten argsint man tillika chef på fabriken. Göran skrattade men egentligen tyckte han synd om Sven. Han visste hur svårt det var att hitta folk som ville jobba på fabriken. Dagens unga ville inte gå upp tidigt på morgonen och stå vid ett band hela dagen. För Göran hade det varit självklart, det var ju så man fick råd med snöskoter och blackjack på Rosa huset på helgerna.

Lennarts barn ville bli youtuber, veterinär och lejon.

”Och då är det ändå han som ska bli lejon som har störst chanser!” hade Lennart gapat, nöjd över sitt eget skämt. Han förstod sig inte på kvinnor och barn men han förstod sig på Göran. Göran var snäll, stark och vaknade också av sig själv tidigt på morgonen.

”I början anställer jag dig så blir vi partners sen när jag fått ordning på pappren… du kommer tjäna mycket mer än på Svennes självmordsfabrik! Så kan du köpa hus här uppe bland oss som vill något med våra liv.”

Och så hade det blivit. Nytt jobb, nytt hus. Vad Göran ville med sitt liv visste han inte riktigt men tills han kom på det kunde han väl lika gärna göra som Lennart.

Några skinnbyxor hade han inte köpt. Det är viktigt att sätta gränser.

”Damerna blir som tokiga, jag lovar dig! Du skulle sett mig på afterskin i Boden… jag fick peta undan dem med en pinne.”

”Vad var det för pinne?” undrade Göran.

”Vadå, ’vad var det för pinne?’ Det spelar väl ingen roll… du fokuserar på fel saker.”

---

Måndag till fredag åkte de runt i företagets Citroën Berlingo (”det enda bra som kommit från Frankrike förutom avsugningar”, enligt Lennart) och isolerade väggar och tak hos folk. Medan de jobbade lyssnade de på Bandit Rock.

Det var det enda Lennart hade emot Göran: att han inte fattade rock. Att han lyssnade på Björn Afzelius och ibland ännu värre: på tystnaden. Rock var frihet. Rock var att ha skinnbyxor, att ta en whisky till fastän man inte borde, att kunna resa sig upp ur soffan och gå ut genom dörren och bara dra när det passade. Nu kunde ju inte Lennart det eftersom Lena, den satans sketkärringen, hade lämnat honom med barnen och dessutom fått papper från kommunen på att barnen skulle vara under hans tak tills de blev myndiga. Det var något skitsnack i stil med att ”miljön de var vana vid var den bäst lämpade”. Göteborg var väl perfekt för ett aspirerande lejon?

På helgerna gjorde de ofta några svartjobb åt bekantas bekanta för ”blackjack-pengar” som Lennart kallade det, och sedan var de på Rosa huset. Lennart i skinnbyxor och svart skjorta med eldsflammor på ryggen. Göran i chinos och den blommiga skjortan som Christina hade köpt till honom när hon varit på landstingsdagarna i Luleå.

På Rosa huset var det alltid fullt men dåligt med damer. Nästan alla som jobbade där var damer men de var antingen för unga eller för gamla. Om det väl dök upp någon ogift kvinna mellan 30 och 50 som inte var handikappad blev det alltid slagsmål. Inte på något hotfullt sätt; finnarna tyckte bara det var roligt att slåss. Lennart var med ibland. En gång hade han skrikit ”Håll mig, Göran! Annars vet jag inte vad jag gör!”

Göran hade inte hållit i Lennart men Lennart hade inte gjort särskilt mycket. Finnarna hade skrattat så att de helt tömdes på luft. Sedan hade de bjudit på hemkört och sjungit en ramsa som Göran misstänkte handlade om ”svenska bögar.”

Göran slogs inte. Han var rädd för smärta. Han hade klämt handen på fabriken när han var 20 år och det var det värsta som någonsin hänt honom. Han hade haft underarmen i gips länge och fått starka smärtstillande utskrivna av en läkare. Men de hann aldrig komma till användning eftersom hans pappa Rune hade beslagtagit dem för eget bruk.

På pappa Runes begravning hade alla, förutom den med bäst insyn i ämnet – Görans mamma – berättat om vilken fin man Rune hade varit.

Görans mamma hade jobbat i storkök tills kotorna i ryggraden blev snömos. Hon gillade att baka hemma men det fick man inte berätta för Försäkringskassan. Göran kände ingen på Försäkringskassan så det var lugnt.

Hon lyssnade på dansband och var tjock men smal i ansiktet. Göran for fortfarande dit varje söndag och åt hennes dammande tigerkaka, satt på pallen bredvid spisen och höll henne sällskap medan hon rökte och berättade vilka hon gillade och inte gillade i Let’s Dance. De hon gillade var sådana som hon ansåg var ”ödmjuka” och de hon inte gillade var ”såna som tror de är nåt”.

Görans mamma tyckte inte att någon var något förutom Christer Sjögren. Hon hade sett honom spela med Vikingarna i Härnösand 1975. Han hade tagit med hennes vän Birgitta upp på drinkar på rummet men sagt att Görans mamma var ”rätt snygg faktiskt.” Det var hemskt ödmjukt, menade Görans mamma.

Det var en lördag efter Rosa huset och Lennart hade försökt fixa efterfest i villan med Lilian som satt i kassan på affären och hennes kusin Susanne men Susanne var tydligen förlovad med någon i Finland och Lilian måste ha gjort sig osynlig.

Nu satt de där ensamma igen i skinnsoffan med varsin Tullamore och lyssnade på Gary Moore. Lennart tyckte att Gary Moore var så fräck för han bara drog ut i öknen ibland och spelade gitarrsolo på en klippavsats. Det hade Lennart velat göra. Bara skita i allt och låta guran sköta snacket. Han hade köpt en ukulele på en marknad utanför Lycksele en gång men inte lyckats stämma den. Han skyllde på det men visste väl innerst inne att inte fan kunde han spela ukulele. Men han var bra på att snacka.

”Nä, det här håller inte, det fattar ju du med.”

”Vadå?” sa Göran.

”Vadå, vadå? Det här! Att vi sitter här, två snygga egenföretagare varav en i skinnbyxor, helt utan damer! Är det rättvist?”

”Jag vet inte…”

”Det är orättvist!!!” Lennart slog näven i stenbordet. Det lät ingenting. Gary Moore sjöng något om att bli bedragen av en häxa.

”Men på Rosa är det ju bara grabbar som spelar blackjack… när våren kommer kan vi ju åka på dans i parkerna”, försökte Göran.

”Dans i parkerna? Lyssna på dig själv… jag börjar nästan tro att finnarna har rätt: vi kanske bara är svenska bögar… vi kanske bara borde börja klä oss i fjädrar och starta egen prideparad och börja smälla på varann?!”

Lennart såg ut som en skinnfäll i ansiktet när han var upprörd.

”Jag var på dans en gång, jag vet att det inte är din musik men bara man kan bugga så får man åtminstone hålla i en dam…”

”Danser är för gamlingar! Är vi så desperata att vi ska behöva dansa gammeltjo i sex timmar med nåt jävla åderbråck som tar ut löständerna innan hon suger kuk?”

”Nä… jag vet inte.” Göran tog en klunk av whiskyn.

Sedan han börjat jobba med Lennart hade han börjat dricka så ofta att det inte smakade starkt längre. Full blev han bara om de söp i bastun.

”Du får göra hur fan du vill men jag kommer åka till Thailand över jul.”

”Lite solsemester…” sköt Göran in. ”Solsemester? Ja, det med. Jag ska träffa damer. Och hittar jag någon bra tar jag med henne hem.”

Göran visste att det här förekom men kände ingen som hade gjort det och han kände sig lite olustig till mods av tanken på att hämta hem en främling.

”Så du ska skaffa thaifru?” försökte Göran skoja, så där grabbigt som Lennart gillade. Men han var inte på det humöret.

”Nej, jag ska skaffa fru! Och eftersom ingen i det här jävla landet verkar fatta vilket kap jag är får det väl bli en thailändsk fru.”