Göran hade fått sköta firman i nästan tre veckor men hade mot Lennarts inrådan passat på att ha lite julledigt.

”Isolering firar för fan inte jul”, hade Lennart sagt när det kom på tal, men julen innan, när Lennart inte skulle åka till Thailand, hade de minsann varit lediga nästan alla mellandagarna.

Göran tog det med ro. Firman gick bra och det skulle varken göra till eller från hur han genomlevde årets sista dagar. De hade till och med fått hem varsin biljett till en ”Guldkväll för länets entreprenörer” där det ingick trerätters och levande musik på hotell.

Både Göran och Lennart var socialdemokrater men det var alla här uppe så det var ingen stor sak. Det vill säga alla förutom medlemmarna i länets entreprenörsförening, och det var därför de inte skulle åka på ”Guldkvällen” trots att det kunde finnas damer där.

”Jag gick på bio med en sån centerkärring en gång och gissa vilken film hon ville se? Mamma Mia! Nä, då dör jag hellre ensam och skiträdd”, hade Lennart klargjort. Göran hade fattat galoppen och lämnat alla sina i smyg älskade musikalfilmer i lägenheten när han flyttade till huset nära Lennarts i stavstaden.

---

På juldagen gick Göran till Rosa huset med sina gamla jobbarkompisar från fabriken. Det var hemvändarkväll, bara det att ingen hade velat vända hem. På plats fanns bara bofasta.

Göran satt i baren och spanade efter damer. Han kände sig stressad att träffa någon extremt snart, annars skulle Lennart pressa honom att resa till Thailand för att ”få till det”.

”Hur är det att jobba för skrytmånsen då?” sa Peter som manövrerat stationen bredvid Göran i 20 år men aldrig blivit en vän. Förmodligen för att Peters intresse för att dricka ensam var i största laget. Och han hade varit för god vän med Görans pappa. Vad de två mössrullarna hade haft för sig ville Göran inte tänka på.

”Med Lennart? Jo, men det går fint ser du!”

Stället var fullsatt vilket betydde halvfullt och Sami från pizzerian var DJ. Någon hade baxat dit en rökmaskin som med oberäkneliga intervaller gav ifrån sig stora, blåaktigt giftiga puffar av rök. Göran såg några kvinnor som han inte hade sett förut. De drack varsin drink med sugrör och pratade samtidigt som de dansade lojt.

”Hörde du köpt hus i finstan? Går bra nu eller?”

”Jo, det går bra.” ”Ja fy fan jag hade inte haft något emot att komma ifrån fabriken… men att jobba för den jävla mallgrodan som går runt i läderbyxor som en bög och tror att han är nåt… nä du… aldrig… aldrig, säger jag!”

Peter var berusad och för kort för den höga barstolen. Benen dinglande dvärgigt. Om han föll skulle åtminstone inte Göran plocka upp honom.

De håglöst dansande kvinnorna i ögonvrån var mörkhåriga och fyllde ut sina svarta blusar till smärtgränsen. Den till höger var sötare i ansiktet men bägge såg trevliga ut. Det var som att de kallade på Göran.

”En till stor stark och ett järn… ska du ha nåt, Peter?” frågade Göran. Lika bra att supa ner den fyllekajan så att han gick hem. Janne, Martin och Lille-Rolf och de andra från fabriken firade en vinst vid blackjack-bordet.

Nu för tiden spelade Göran bara för att det var kul men han mindes vad en bra helg vid bordet kunde betyda för en fabriksarbetare: en vecka av guldkant, med köpebröd och den dyra snusen. Han hade också kunnat laga sin favoriträtt som internt kallades för ”korvkiosk-korv”, finkorv med kryddor inuti, bostongurka, räksallad och sötsliskig delikat senap på.

En gång hade han ordnat en hemmadejt för Christine där han klätt ut sig till korvgubbe i sina arbetskläder från fabriken. Köpt Pucko och Portello och låtit Christine beställa vad hon ville som i en riktig korvkiosk. Hon ville ha tunnbrödsrulle, men han hade glömt att köpa tunnbröd och fick springa ner till affären men väl där hade inte kortet fungerat. När han kom hem var hon inte längre på humör.

Stärkt av järnet tog han med sig ölen och tog sikte på hörnet vid högtalaren där de nya kvinnorna stod. Han hade sett hur de avvisat ett visset pärlband av gubbar, men hade noterat att det bara varit finnar som försökt. De här damerna körde svenskt.

”Fångad av en stormvind” skar ut ur den sprängda högtalaren. Några par buggade fastän det inte var en bugglåt. Peter låg faktiskt på golvet nu. Med tanke på hans erfarenhet inom dryck måste detta betraktas som ett katastrofalt resultat. Han borde byta tränare. Men han blev inte utslängd för det kunde man inte bli här. Tidigt under 90-talet hade de slängt ut en yngling med delirium som hade somnat i en snödriva och frusit ihjäl. Nu fick alla stanna. ”Hellre jobbig än död”, var krogens motto.

Göran skrittade fram, rak i ryggen. Damerna hade nu fått syn på honom och betraktade honom som ett klädesplagg man funderar på att köpa. Sa för honom obegripliga saker till varandra med ögonen.

Han uppmuntrade sig själv i huvudet genom att tänka på det som var bra med honom. Företaget han ägde hälften av, hans nya hus som var alldeles för stort för att bo i själv, alla produkter från OBH Nordica som Lennart hade sagt att varje hem måste ha, att han hade håret kvar på huvudet, att han hade starka armar, att han höll sig för god för importerade kvinnor. Han var visserligen lite tjock men vem fan var inte det. Han var framme nu.

”Hallå, damer.” Stark öppning.

”Hej hej”, sa damerna.

”Göran.” Han sträckte fram handen.

”Majken!”

”Christine!”

Sami hade höjt och spelade Roger Pontare och de fick skrika för att göra sig begripna.

”Mitt ex hette Christine!”

”Jaha!”

”Va!?”

”Jaha sa jag!”

”Mitt ex hette samma alltså!”

”Jag hörde det! Varårå?”

Göran blev ställd som en möbel. Han visste inte själv.

”Det är ett fint namn!”

”Tack!”

”Vad hette du nu igen?!” Han vände sig till den andra kvinnan.

”Majken!”

”Där ser man!”

Göran tyckte inte att det var ett fint namn och ville inte ljuga.

Christine och Majken hade börjat dansa igen och tittade inte längre på honom utan bara på varandra.

Jaha. Vad nu?

”Jag har ett eget företag! Eller hälften av ett eget företag!”

”Okej!” skrek Christine.

”Isolering!”

De skrattade. Göran förstod inte vad som var roligt. ”Vill ni gå nånstans där man kan prata?!”

Något sådant ställe fanns inte, men symboliken måste väl framgå?

”Det är lugnt!”

”Nej, det är inte lugnt här!”

Han blev yr av att behöva skrika duett med Pontare.

”Vi dansar!”

Det var ett slags fridans. Det var kört. Göran kunde bara bugg. Han blev stående. Stressad. Det fanns så många fria danssteg att välja på och när man väl bestämt sig för ett, hur visste man när det var dags att byta?

Stärkt av spritens desperation gick han ändå fram och ställde sig vid damerna. Majken tittade trött på honom och slutade dansa.

”Du kan gå nu!” ”Okej.”

Han gick. Han visste när hans sällskap inte var önskvärt.

Han svepte resten av sin Karhu och beställde en till och en Jäger. Vad var det som hade hänt? Han blängde lite på sin kropp. Den blommiga skjortan som Christine köpt. Han gick igenom vad han hade sagt och vilken påverkan det hade kunnat ha på damernas inställning till honom som person. Han hade gjort det väldigt tydligt att han hade det gott ställt. Han hade gjort den intressanta kopplingen mellan Nu-Christine och Ex-Christines namn.

Han såg hur Nu-Christine gav Majken en teatralisk puss på munnen. Så klart. De var lebbar.

”Var fan har du chefen då? Läderfürhern!”

Peter satt i snödrivan utanför med en flasköl och en cigarett som han rökte fastän den hade slocknat. Rökmolnet från den varma utandningsluften lurade honom.

”Han är i Thailand”, sa Göran som var sugen på att gå hem, bre sig några rejäla leverpastejmackor och dö inombords.

Peter skratthostade.

”Jaså, det var inte så populärt här omkring med läderbrallor ändå? Jävla varmt att gå runt med det där nere.”

”Jag tror nog att han har shorts. Aja, ha det bra nu, sitt inte för länge här ute så du fryser till is.”

”Varååå ska du gå?” sluddrade Peter.

”Ja.”

”Och chefen är i Thailand.”

”Han är inte min chef… vi är delägare.”

”Och nu ska han köpa en liten sneögd för att ingen här vill ha honom.” Göran drog åt sin halsduk som en snara och började gå. ”Ja jag dömer inte! Tjing tjong, din jävel!” skrek Peter och föll bakåt och liksom in i snödrivan.

I mellandagarna, som Göran tillbringade i långkalsonger framför teven, hörde Lennart av sig på sms.

”Hej. Hoppas jobbet går bra. Att du inte saknar ihjäl dej efter pappa. Här nere paradiset. Damer åt alla. Vem tycker du ska bli fru?”

Han skrev som en apa. Under meddelandet kom en oskarp bild på tre thailändskor på restaurang. Det kanske var rasism men Göran såg ingen skillnad på dem. Till slut skrev han: ”Jobbet går bra men lite lugnare nu. Ta den du gillar mest.” Han fick svar direkt: ”Gillar alla”. Gul tumme upp.

Tanken på att Lennart skulle skaffa thaifru gjorde Göran stressad. Ingen av dem var lyckade på kärleksfronten men de var i alla fall misslyckade tillsammans. Ibland tänkte Göran att han kanske inte var normal, att han kanske passade bättre som ensam. Nu hade han ju hus och pengar och visst hade det varit trevligt med en kvinna men han insåg också att då skulle det bli svårt i längden att sova framför teven och dricka whisky och vatten som måltidsdryck till lunchen som bestod av färdiga renklämmor. Christine hade alltid bjudit hem folk på fika och de blev så illa tvungna att kliva upp och städa lägenheten fastän det var självaste Guds vilodag. Ibland började hon gråta för att de hade fula gardiner; då fick de åka fyra mil till köpcentret och leta efter nya. Därefter var det inte mycket dag kvar till bara Göran. Alla dessa saker talade emot det kvinnliga släktet.

Men han visste också vad som sades om ogifta män: bögar, pedofiler, för fula; och sådana rykten kunde ju komma att påverka ens liv till det sämre.

Han undrade om thailändskor älskade att fika. Det kändes inte så, han hade aldrig hört talas om något thailändskt fikabröd. En thailändska skulle heller inte känna någon fika-intresserad här, vilket var bra. Och eftersom de inte visste något om svensk kultur hade han kunnat ljuga och säga att man av religiösa skäl inte hade gardiner och liknande.

Han pausade att göra ingenting och besökte internet för att söka på ”thai fru.” Det visade sig att han inte var den första att fundera över de här frågorna. De flesta träffarna ledde in på forum där ensamma män i mogen ålder diskuterade för- och nackdelar. Göran fick ont i magen. Den kändes tom fastän den var full. Hade han snusat för mycket igen? Nej, han visste precis vad det berodde på, det berodde på att även om ingen skrev något direkt elakt påminde kommentarerna om de i forumen där han brukade få tips om snöskotrar. Det gick för lätt att byta ut ordet ”thaifru” mot ”snöskoter”.

Ungefär hälften verkade tycka att det var patetiskt och bara förknippat med problem och hälften fattade inte vad problemet var. Dessutom var maten bra. Göran gillade inte thaimat. Han hade haft det i munnen en gång men valt att inte svälja eftersom det sved. Det var i thaikiosken de smällt upp bredvid korvkiosken för fyra år sedan.

Fai som jobbade där hade varit på Rosa en gång och spelat men sedan hade hon hamnat i bråk med dealern om pengar. Mikko och Tommi hade fått bära ut henne och hon hade fräst som en katt. Hon kallades för thaifru men Göran visste att hon var gift med killen hon jobbade med och att de var bärplockare från början. Det hade hans mamma sagt. Hon hade köpt bär av dem till en tårta hon bakat för att fira prinsessan Victorias födelsedag. Göran hade inte varit bjuden men enligt hans kroniskt griniga mamma var thailändarna ”helt klart ödmjuka”.

Till slut ledde hans surfande till sajten Familjeliv där någon startat tråden ”Min thaifru lyder inte längre”, där det bland annat stod att hon inte ”tog den i analen längre”.

Göran stängde av datorn genom att hålla inne den stora knappen tills fläkten inuti slutade snurra. Sedan gick han med bestämda steg och hällde upp en whisky i ett mjölkglas med is, gick ner i källaren och startade bastun.

Sedan skedde allting för fort. Göran var hemma hos sin mamma när mobilen plingade till i hölstret.

”Jag har ju sagt att faxa får du göra hemma!” Det var Lennart som hade skrivit.

”Jag är kär! Blir kvar vecka. Ska berätta allt när jag kommer hem. Unna dig ledigt. /lennart”.

Den medföljande bilden var tagen på en strand där Lennart satt helt röd i ansiktet med en mycket liten hatt på huvudet och log så att det såg ut som att munnen skulle spricka upp till öronen. En betydligt yngre och betydligt mer thailändsk kvinna pussade honom på kinden. Göran tänkte på forumet.

En vecka senare körde han en halv dag för att hämta Lennart på flygplatsen. Göran hade frågor men det var tajt att slänga in dem i Lennarts maniska glädjekaskad av ord.

Han var en ”ny människa”, sa han, om och om och om igen, och kulturen i Thailand var otrolig, den var ”mañana mañana” och ”hakuna matata” och hade Göran testat Singha? Det hade han inte men tydligen var det den godaste ölen i hela världen och maten… alltså den riktiga thailändska maten, inte den urvattnade skiten vi äter här, den var så god och sååå nyttig.

Lennart hade ”gått ner så mycket i vikt”, han ”kände sig lätt och ung”. Göran såg ingen skillnad men sa så klart ingenting utan körde bara bilen i tystnad och försökte le stöttande.

Det viktigaste var att Lennart hade mött kärleken, och ”det var inte som han trodde”, men Göran trodde inte så mycket. Lennart underströk att detta inte hade skett via någon snuskig sajt för desperata äckel och prostitution ville han inte höra talas om – det var dessutom rasism. Kvinnan i fråga, Kwan, var en yrkeskvinna som drev nagelsalong med sina systrar och hade ett eget hus som var jättefint. De hade träffats av en slump när Lennart egentligen bara hade några dagar kvar där nere.

Visst, han hade varit på klubbarna på bryggan med sina private rooms, han hade flörtat med de unga tjejerna som gick på stranden. Men det där var inte äkta, de ville bara åt hans pengar och få uppehållstillstånd i Sverige.

Kwan däremot var en respektabel kvinna. Hennes exman hade dött i en bilolycka och då hade hon skaffat sig ett arbete.

Lennart skulle bara fråga efter vägen till en känd butik som sydde upp kostymer för en bråkdel av vad det kostade här hemma. En butik som hade bilder i fönstret från när svenska kändisar som Ingvar Oldsberg och Magnus Härenstam hade varit där. Kwan var inte så bra på engelska men de hade fått kontakt! Med ögonen!

”Med ögonen!” skrek Lennart.

Det hade blivit middag på kvällen och sedan hade det ena lett till det klassiska andra och sedan hade hon tagit ledigt en vecka och Lennart hade bokat om sina flygbiljetter. Kwan hade visat honom det riktiga Thailand.

”Hon grät när jag åkte… kan du fatta? När fick du senast en kvinna att gråta?”

Ja, Christine grät ju hela tiden de sju sista åren de var gifta, men det höll Göran tyst om. I stället frågade han vad som skulle hända nu.

”Vadå vad händer nu? Hon kommer hit.”

I den stunden förstod Göran att ingenting skulle bli som förut. Han visste inte hur det skulle bli, bara att det inte skulle bli som förut. Det var synd, för Göran gillade verkligen förut.