MERLÄSNING. En novell i följetong av Marcus Berggren. Del 3 av 4. Klicka här för att läsa föregående del. Ladda gärna ned hela novellen som .epub eller .pdf.

Han var lite konstig. Inte alls som de andra farangerna hon hade träffat, och hon hade träffat många. Snäll var han men det var ganska vanligt. Det var någonting annat också, en blyghet?

Eller om det var någon sorg han bar på. Nästan alla vita i Pattaya var glada förutom de unga engelsmännen som tog droger och slogs. Men han hade hela tiden verkat orolig. Som om något hemskt skulle hända.

Första gången hon la märke till honom hade han varit med en annan, på tok för ung, thailändska, som hon senare fick reda på att han bestämt träff med på en dejtingsajt. Men det hade inte fungerat.

Då hade Pim lagt in en stöt. Han var inte särskilt attraktiv men å andra sidan tyckte hon inte att några faranger var det. Hon föredrog thailändska män. Men han verkade ha gott om pengar och krävde inget sex. Pim, som kom från mycket enkla förhållanden, förstod att detta kunde vara en möjlighet.

Hon älskade Thailand men hela hennes liv hade varit en ständig kamp för att sätta mat på bordet. Hennes föräldrar var risbönder och hon hade sedan hon lärde sig att hålla upp armarna jobbat på odlingen. När hennes två år äldre kusin övertalade henne att komma med till Pattaya hade hon inte tvekat.

Väl där hade hon storögt sett turister sprida pengar som sjukdomar. Vissa var där länge och hade max tre saker på agendan och ingen av dem var bra. Hon och hennes kusin hade bott trångt i varsin sovsäck på loftet till ett fruktlager. Pim hade till en början varit chockad av hur folk levde här. Hon hade visserligen sett sin pappa och farbror vara riktigt fulla några gånger och det fanns folk i hennes hemby som ordnade tuppfäktning. Men för det mesta bara arbetade folk och sov och de enda regelbundna avbrotten var för buddhistiska ceremonier. Här verkade det inte finnas några gränser för vad man fick göra. Hon och hennes kusin började dejta belgare, tyskar och – om de hade pengar – enstaka britter.

Det var inget svårt jobb om man jämförde med risodling. Man låg på stranden, gick på restaurang, kanske shoppade lite. Man var helt enkelt som de amerikanska flickvännerna som Pim sett på film. Förutom mat och kläder fick man också kontanter i näven när antingen man själv eller kunden hade tröttnat. Ibland ville mannen att man skulle sova med dem och eventuellt genomföra olika sexuella tjänster, men det var en helt annan prisbild och ingick inte. Pim höll sig undan den delen av arbetet. Hennes kusin gjorde vissa grejer och sa att det var lugnt och att man kunde tjäna mycket mer pengar, men för Pim, som aldrig hade haft några pengar alls, räckte de som hon fick av att bara vara med männen på stan. Småpussas lite. En hand här och där.

Det blev snabbt rätt mycket pengar och tjejerna skaffade en riktig lägenhet ihop, mycket finare än hemmen de var uppvuxna i. Pims kusin skaffade en dator och slutade ragga kunder på stranden, registrerade sig i stället på en hemsida och stämde träff med mer välbeställda män som hon tog bussen in och mötte i Bangkok. Ibland kom de tillbaka ut till kusten men ofta blev kusinen kvar i Bangkok i flera dagar och kom tillbaka och berättade sagolika berättelser för Pim. Hotell som sträckte sig upp i himlen. Franska restauranger.

Kusinen sa att det franska köket var det bästa i hela världen men Pim kunde inte tänka sig att det var bättre än det thailändska. Och dessutom hade de invaderat Vietnam. Pims farmor hade flytt från därifrån som barn och berättat många hemska historier om när fransmännen kom. Hon kallade dem för ”grisar” och Pims pappa blev alltid upprörd när hon pratade om kriget och gick ut på långa promenader längs floden. Pim hade frågat sin mamma varför han blev arg, han hade ju inte ens varit där.

”Kärleken till familjen gör ont”, hade Pims mamma svarat.

Pim själv hade bara varit kär en gång i en pojke i grannbyn som var bra på fotboll och sålde kycklingar. Men han hade flyttat någonstans och hon visste inte vart.

I Pattaya blev Pims värld större och större för varje dag som gick, och även om folk hade berättat det för henne, redan som barn, hade hon aldrig trott på vilka rikedomar det fanns i väst. Nu kunde hon med sina egna ögon se hur det anlände horder med vita som inte jobbade utan bara sprätte pengar omkring sig. Det måste vara ett enklare liv i deras hemländer.

Två tjejer som de kände hade rest med varsin man till männens hemländer, en till England och en till Norge, och de hade skypat med hon som var i Norge några gånger. Hon hade gift sig där och öppnat en restaurang och hade två hus, ett av dem låg i en liten stad vid en sjö som såg ut som bilder Pim sett från alperna. Det andra huset låg vid havet nära en strand. Där var de bara på sommaren för på sommaren jobbade ingen i Norge. Båda husen hade två våningar. Pim kände ingen som ägde ett tvåvåningshus.

Med tiden började Pim ligga med vissa av männen. De som var snälla och hygieniska. Hon njöt inte av det men hennes kusin hade lärt henne hur man låtsades.

”Män är som hundar… klia dem på rätt ställe så gör de vad som helst.”

Pim tyckte att en stor skillnad var att hundar var söta och de vita männen var fula. Inte en enda såg ut som Brad Pitt eller ens som den andra killen i Fight Club. Däremot såg många av dem ut som han med bröst som gråter på AA-mötet någonstans i mitten av filmen.

Visst fick hon erbjudanden om att resa till Europa och gifta sig, men många pratade bara och hörde sedan aldrig av sig och Pim bad alltid om att få se bilder på deras hus och ingen hade ett så fint hus som hennes vän i Norge.

Tjejerna som jobbade med det här var många och de höll ihop. Det fanns kunder så att det räckte åt alla. Däremot umgicks de inte med tjejerna som jobbade på bordellerna på bryggan; de var högljudda och tog droger och blev aldrig kvar särskilt länge.

På söndagar var de ofta lediga om de inte fått någon riktigt rik på kroken eller om hennes kusin var i Bangkok. Då kunde Pim lika gärna jobba också. Hon hade blivit bättre på engelska och vissa av gubbarna pratade jättemycket men hon föredrog de tystlåtna. Hon skickade hem mer än hälften av vad hon tjänade och hennes föräldrar var väldigt imponerade av henne och tyckte att nu när hon hade chansen borde hon flytta till Bangkok och studera. Kanske till läkare. Hon hade sagt till dem att hon jobbade dubbla skift på en väldigt populär restaurang, men hon kände på sig att de visste. Det pratades ofta i hembyn om vilken skam det var, det som skedde vid kusten.

När hennes kusin hade börjat komma hem med smycken och äkta märkeskläder, vilket var väldigt ovanligt bland de thailändska kvinnorna, och dessutom pratade om att hon kanske skulle flytta till München, kände Pim att det var dags att utöka verksamheten och gå i sin kusins fotspår.

Hon sparade ihop till en egen dator och registrerade sig på den populäraste sajten, laddade upp smickrande bilder på sig själv och började fiska efter större fiskar.

Det var där hon fick kontakt med Göran.

Han var ful men var väldigt snäll och hade ett väldigt fint hus på en plats i Sverige som såg ut lite som Norge. Svenskar hade väldigt gott rykte bland de thailändska kvinnorna. Hennes kusin kallade dem ”lättlurade”, vilket var ett stort plus.

Göran var den tredje mannen hon mötte i Bangkok för en på förhand uppgjord dejt. De andra två hade varit katastrofer: en belgare som druckit för mycket och en dansk som ville göra saker som hon inte sålde. Med Göran var uppgörelsen bara ”Middag i Bangkok och om det klickar åker vi tillsammans ut till kusten för en vecka på ett bra hotell.”

Han förde över hälften innan – hon skulle få den andra hälften i näven när veckan var över. Om veckan gick bra kunde de välja att förlänga med en vecka till. Det hade varit lätt med Göran för han lät Pim bestämma vad de skulle göra och gick mest runt och såg bortkommen ut, men när Pim frågade om han var glad sa han att han var det och hon trodde honom. Han var inte så mycket för att sola och bada och hade lite svårt för den thailändska maten. Men Pim visste vart man skulle gå för att äta de riktigt goda grejerna och sa till kocken, som ofta jobbade ur en vagn på gatan, att krydda Görans mat så lite som möjligt.

Han ställde också många frågor om Pim, vilket var skönt för då kunde även hon fråga om allt hon undrade utan att det blev uppenbart att hon förhörde sig om hans tillgångar. I stället liknade det mer ett vanligt samtal man hade på en dejt. Hans hus var stort och fint och han kunde absolut tänka sig att skaffa sommarhus – han hade faktiskt redan tänkt på det.

Han visade bilder på en väldigt exotisk natur där det fanns helt andra vilda djur än de som Pim växt upp med. Hon förstod inte riktigt vad han jobbade med men det var någonting med att bygga hus och han ägde en firma tillsammans med sin bästa vän Lennart. ”A great man”, sa han alltid när han pratade om Lennart. Pim fick se en bild på honom. Hon tyckte väl inte att han var snyggare än Göran, han såg kanske lite självsäkrare ut men det var sällan en bra sak.

Om nätterna låg de i samma säng på Görans hotellrum. Till en början på varsin sida av sängen som ett gammalt gift par som tappat glöden. Han läste en bok om en svensk hockeyspelare med ärr på kinderna och hon chattade med sina kompisar på sin mobil. De höll alltid koll på varandra när de var med kunder. Det var deras eget säkerhetssystem, en krets på kanske 20 tjejer som gjorde liknande jobb. Det var meningslöst att gå till polisen med de här ärendena, för den thailändska polisen hade en märklig policy där prostitution var strikt förbjuden, men de låtsades att den inte fanns. Och man kan inte anmäla brott kring händelser som inte existerar.

Men tjejerna var bra på att ta hand om sig själva, så det var inte många gånger de hade varit tvungna att rycka ut. Det var någon britt som blivit för full och våldsam, en finländsk man som skitit på sig, och ett par stycken som vägrat släppa ut tjejen från rummet när jobbet var klart. Då blev det påhälsning. Britten hade de verkligen spöat skiten ur. Fem mot en. Det hade känts fantastiskt i Pim att få släppa ut ilskan och frustrationen över att hela tiden leva genom främlingars nåd. Det hade känts som ett rus. Ett rus som Pim förstod att turisterna måste leva i konstant. Att gå runt och vara gud hela dagarna. Inte undra på att många av dem var helt skeva i huvudet.

Några tjejer hon kände tränade thaiboxning och det ville hon också börja med när hon hade tid. Hon var fortfarande fokuserad på att tjäna så mycket pengar som det bara gick, men hon förstod att hennes arbete hade ett bäst före-datum. I framtiden, när hon blev för gammal eller bara jämnårig med gubbarna, skulle de inte vara intresserade längre. Då skulle hon få börja jobba på restaurang, ett mycket mer slitsamt jobb med mycket mindre betalt. Eller i värsta fall: åka hem och börja odla ris igen.

Pengarna hon hade skickat hade köpt höns åt hennes familj, en ny plog och ett nytt, starkare tak till huset. Hon påminde sig ständigt om att hon inte gjorde det här för att det var kul utan för att det var rätt sak att göra. Det var aldrig svettigt men det gröpte ur själen och kunde ibland vara mördande tråkigt.

När Göran bara ville sitta en hel eftermiddag och dricka öl och glo. Skulle de inte gå ner och doppa sig? Nej, han ville bara sitta och stirra. Tacka fan för mobilspel, tänkte hon. Vid det här laget tillhörde hon nästan världseliten i Bubble Shooter och Candy Crush. Vissa spelade Farmville men Pim förknippade odling med blod och tårar.

Det man skulle göra innan man blev för gammal eller för less var att hitta ett långvarigt gig: en man med mycket pengar som man kunde vara med resten av livet. Västerlänningar gifte sig av kärlek så det gällde att få rätt person att bli kär i en.

Hon och Göran höll handen på stan. Pussades lite osynkroniserat. Hon fnittrade och sökte ögonkontakt så där som hennes kusin lärt henne. En natt skedade Göran henne. Han luktade svett och sprit men det kändes helt tryggt. Hennes kusin som snart skulle resa till Tyskland och gifta sig med en jätterik men fruktansvärt ful gammal gubbe pressade Pim att ”slå till”. Kusinen trodde absolut att Göran kunde vara ”the one” eller ”den som har solen om natten”, som ett gammal uttryck från deras hemby löd.

Pim var inte gammal. Hon hade kunnat göra det här i många år till, men samtidigt: om man hittade en snäll med pengar som var redo att slå till så gällde det att vara på tårna. Den största oron var bara att det kunde dyka upp någon bättre. Men man fick inte vara girig – där var Buddhas lära tydlig.

Det blev sex. På sitt eget märkliga sätt hade han visat att han ville genom att bara ligga nära länge, och utan att vara helt säker på vad den signalen betydde hade hon tagit kommandot, gjort det som hennes kusin utan att skämmas lärt henne men som hon sedan själv förfinat under åren i Pattaya. Och efter det var det klart. Göran var eld och lågor. En man som hon hade varit säker på var inkapabel att visa någon annan känsla än ”lite trött”, var nu barnsligt glad. Han visslade, smådansade, beställde in långa drinkar med paraplyer i.

En kväll sjöng de en låt från Grease på karaoken på beachbaren.

Ville hon gifta sig? Ja, det ville hon.

Var hon kär i honom? Nej, det var hon inte, men hon sa att hon var det.

Kunde hon följa med honom till Sverige? Ja. Hon var överlycklig. Göran med. Nu skulle det nya livet börja för dem båda.

---

Det hade smugit fram att Görans arbetskamrat var gift med en thailändska, Kwan, och Göran hade hoppfullt undrat om det var någon hon kände. ”Jävla idiot”, tänkte hon men sa bara att hon förmodligen inte gjorde det.

”Men hon är också från Pattaya.”

Pim påminde Göran så artigt hon förmådde om att hon inte var från Pattaya och att där fanns tusentals tjejer och att alla inte kände varandra. Hon kände redan på sig hur jobbigt det skulle bli att vara någons fru. Särskilt någon lite trög som Göran. Tur för honom att han var snäll. Så var det med alla, tänkte hon; man fick kompensera sina brister med något annat. Var man ful fick man vara rik. Var man trög fick man vara snäll. Och var man fattig och kom från Thailand fick man vara precis det som den med plånboken ville att man skulle vara. Hade man otur var bägge vågskålarna tomma, ja, det var kanske trots allt det vanligaste om man slog ut det på hela jordens befolkning.

Hennes dom var: dansa efter någons plånbok. Dansen skulle pågå livet ut. Men nu skulle hon hålla sig till Göran hur trög han än var. I morgon skulle de resa till Sverige och gifta sig, men först hade Göran, i glädjeyran över att äntligen ha en vacker kvinna vid sin sida, som så vitt han visste älskade honom, bestämt att de skulle skypa med Lennart och Kwan.

”Så att ni får möjlighet att hälsa lite på varandra”, som om de var hundar. Han skulle nog få se vem som bestämde när hon fått uppehållstillstånd, ett jobb och en sommarstuga i fjällen.

Stelt är ett för lindrigt ord för att beskriva skypesamtalet som ägde rum mellan Göran och Pim i Thailand och Lennart och Kwan i Sverige. Gubbarna gapade saker till varandra på svenska som om de gratulerade varandra till ett Nobelpris.

Pim förstod inte vad de sa men förstod så mycket som att ömhetsbetygelserna männen emellan inte visste några gränser. Det var som att de uppfunnit elden och tagit patent på den.

Under tiden satt Pim och Kwan och glodde på varandra genom världsrymden på samma sätt som man tittar på ett jobbigt barn som inte är ens eget.

”Okey say hello to you… now… this is my beautiful wife Kwan… say hello to she”, sa Lennart.

”Hej.”

Hon pratade Bangkok-dialekt. Det var en stadstjej, helt klart. De utbytte några tomma artighetsfraser på sitt hemspråk, log hela tiden, spelade sina roller. ”Det leende folket.” De skulle bara se våra svarta själar.

”It is gonna be good when you come here so we can have wedding and you two be friends.”

Pim nickade glatt. Två dagar senare var hon i Sverige. Två veckor senare var hon gift och hade ett svenskt efternamn. Göran var kär och lycklig. Pim var bara lycklig. Lennart hade blivit så full på bröllopsfesten att han råkat kyssa henne i stället för Kwan och då hade ändå Pim en vit brudklänning på sig.