MERLÄSNING. En novell i följetong av Marcus Berggren. Del 4 av 4. Klicka här för att läsa föregående del. Ladda gärna ned hela novellen som .epub eller .pdf.
En tid senare, det var lördag och Göran och Lennart var på ett svartjobb tio mil utanför byn och Pim hade städat hela huset och snart skulle Kwan komma över för det hade Göran och Lennart bestämt. De thailändska kvinnorna skulle tillsammans förbereda inför kvällens kräftskiva som var en tradition de hade fått noggrant förklarad för sig.
Det ringde på dörren. Pim gick för att öppna och log snabbt som att det sved innan hon släppte in Kwan. Hon hade på sig den tajta svarta klänningen som Lennart gillade och bar på ett stort fat med kräftor. Pim skulle byta om senare men det spelade ingen roll till vad för Göran lade bara märke till saker som var på teve. Därför hade det blivit ett genomgående thailändskt tema på deras hus – något som Lennart tyckte var underbart men som Kwan tyckte var hemskt. De hade väl kommit till väst för att bo i väst; varför skulle de då leka lilla Thailand?
Under tystnad förberedde de festmåltiden med alla tillbehör. Allting skavde. Luften var kvav.
ANNONS
Kwan verkade tycka att Pim var hopplöst bonnig och töntig och bara hade haft tur som träffat någon så lättlurad som Göran. Kwan däremot hade kämpat. Det hade kostat men nu var hon här. Hon ville inte tänka på Thailand mer. Hon ville bli västerlänning, svensk… ja, till och med norrlänning; åtminstone en rik norrlänning kunde hon tänka sig att bli.
Hon förstod ju att hon inte hade hamnat mitt smeten direkt men Lennart hade gott om pengar, var bra mycket roligare än den mesige Göran och det var inte bara att han lät henne bestämma – han tände till och med på det.
Pim å sin sida tyckte att Kwan var otäck. Hon var inte här för att skaffa kompisar eller njuta av sitt nya välstånd – detta var bara en förlängning av jobbet som inletts hemma i Thailand. Pim var osäker på vad som egentligen var Kwans slutmål. Kwan drack, rökte, spelade och tog alla chanser hon fick att pika Pim men alltid på ett sätt som bara Pim märkte och med ett stort, läskigt leende. Om Kwan velat vara vänner hade Pim kunnat tänka sig det, för konflikter tärde på henne, men det var tydligt att Kwan inte var det minsta intresserad.
De dukade upp kräftor, bröd och tillbehör på den enorma altanen som Lennart och Göran byggt tillsammans i somras på fyllan. Kwan hängde upp lyktor och la fram häftena som Lennart skrivit ut på jobbet med de konstiga visorna som man skulle sjunga innan man drack den vidriga spriten. Hon föredrog söt sprit eller cider men Lennart höll hårt på traditionerna. Och det var tydligen tradition att det skulle vara äckligt. ”Värmen i bröstet tar bort smaken.” Kwan höll inte med.
Pim gick in och bytte om till något tajt och svart hon med, även om Göran inte skulle märka något ville hon inte vara sämre än den där horan. Pim var yngre och snyggare och alla visste det. Men ingen av tjejerna hade lyckats bli gravid än trots att det var både Göran och Lennarts önskan. Gubbarna hade pratat ihop sig.
Planerat. Det äcklade Pim. Det fick henne att känna sig som en avelshäst. Hon kunde sig tänka sig att ha barn men hon ville bestämma själv när det skulle ske. Först ville hon skaffa ett jobb, även om Göran insisterade på att hon inte behövde det. Behövde och behövde. Hon ville. Med egna pengar kom egen makt, det hade hennes pappa lärt henne även om han själv aldrig haft några pengar. Kanske var det just därför han visste.
Nu satte Göran in 2 000 kr i månaden på ett konto i den närmsta byn med bankkontor, vilket var ofantligt mycket pengar för Pims familj. Pengar som räckte till att inte bara hennes familj utan hela byn fick det bättre. Hon ville ta hit sina föräldrar men Göran var inte så sugen på det. Det fanns ju plats, men det var inte det. Göran hade förklarat att i Sverige bor man inte med sin familj på det sättet. Pim tyckte det var konstigt att det ansågs mer naturligt att bo tillsammans med någon man hittat på andra sidan jorden och känt i en vecka än att bo med sitt eget kött och blod.
Hon gick på SFI. Det gjorde Kwan också. Det var långt dit men de fick skjuts. Men Kwan ville inte ha ett jobb. Hon ville bli hemmafru och att Lennart på sikt skulle få mer arbete, utvidga firman och kanske skaffa anställda. Mest av allt drömde hon om att flytta till en större stad. Helst Stockholm, men det skulle Lennart aldrig gå med på. Men kanske Luleå om de på sikt kunde flytta firman dit. Det behövdes väl isolering där också?
Pim hämtade snapsglasen och ställde ut dem på bordet. Det var skönt med tystnaden nu för snart skulle Lennart och Göran storma in och då skulle de bli tvungna att dra i gång sin utmattande föreställning.
Och vad fulla gubbarna skulle bli. Det blev de alltid när de jobbat på helgen och framför allt när de åt kräftor. Det var tradition. Tjejerna gillade inte svenska kräftor. Det smakade bara hav och hade ingen krydda. De gillade thailändsk mat, vilket de fick de äta en gång i veckan när de hade thailändsk afton ihop med två andra par av svenska män och thailändska kvinnor. En av dem var visserligen från Kambodja, men det visste bara kvinnorna.
Gubbarna älskade thailändsk mat om man vattnade ner den och undvek alla de kryddor som utgjorde det thailändska kökets stomme. Egentligen kändes det som att gubbarna bara älskade vitt ris, ljust öl och jordnötter. Den rätten fanns inte i Thailand men här serverades den desto oftare. Med Santa Marias Sweet Chili på. Inte ens barn åt så svag mat i Thailand. Men det var Pims intryck av de svenska männen: de var barn. Stora, rika barn. Thailändare var män. För att de var tvungna att vara det. Det fanns ingen tid att slösa bort på barndom. I Sverige fanns det tid för allt. Man kunde ha fritidsintressen. Gubbarnas var att supa och åka snöskoter. Pims fritidsintresse var att boxa på en säck som Göran hängt upp i garaget åt henne. ”Tänker du att säcken är jag?” hade han skojat.
Kwans fritidsintresse var kläder och spel. Hon skötte bägge på nätet för varken Lennart eller Göran var särskilt pigga på att deras fruar skulle gå ut. De blev oroliga av det. Tyckte det var lika bra att de stannade hemma. Även när de själva var på jobb eller på Rosa huset och ”varvade ner”.
Det var en bedårande augustikväll i sommarens sista andetag, ljum men med löften om en snar kyla. Det blev aldrig riktigt mörkt här uppe på nätterna. Lyktorna som Kwan hängt upp såg ut som enorma eldflugor och fick Pim att tänka på khom loy, de thailändska svävande lyktorna. Bordet dignade av mat. Kräftorna var illröda. Ölet immigt, och trots att de hade satt på en liten apparat från macken som sprayade ut korta pustar av ett giftigt medel så var det tjockt med mygg i luften. Pim och Kwan hade väntat lydigt utan att säga mer än de behövde till varandra innan Lennart och Göran ramlat hem. Sena och redan fulla. De hade börjat öla i bilen och det hade varit en lång färd genom skog och mark. Paren pussades och kramades och Göran tog ut högtalaren och satte på Björn Afzelius som han älskade så djupt. Lennart tyckte att det var ”jävla bögmusik”, och för Pim och Kwan lät det bara helt obegripligt. Som att lyssna på någon som gnydde oregelbundet till tonerna av en ensam gitarr.
Snapsen gick ner trögt och de sjöng ramsorna och Lennart och Göran skrek av skratt när Pim och Kwan inte kunde uttala ”helan går”. Lennart filmade Kwan när hon försökte sitt bästa men det svenska språket var helt enkelt omöjligt.
Trots att de ätit kräftor tidigare visade Lennart hur man skulle få i sig alla delar: allt skulle ätas upp, hjärnan och klorna, även bajset åt han. Det var väl också tradition, antog Pim.
Kvällen blev till natt och alkoholen höll dem varma trots att temperaturen sjönk.
Göran tittade på Pim och tänkte att han aldrig varit så förälskad i någon som han var i henne. Pim mötte hans blick och visade tandkött och tänder. Hon tänkte att i morgon skulle hon be Göran att skicka 3 000 kronor i stället för 2 000 till hennes föräldrar. Det hade han råd med. Lennart höll fast Kwan och kittlade henne. Han älskade att ha någon att busa med. Och vilken jävla kropp hon hade! Inte som de svenska kvinnorna i den åldern där allt var sladdrigt och dallrande. Kwan var inte det minsta kittlig. Hade aldrig varit. Men hon låtsades och hoppades att Lennart skulle bli så full att han somnade innan han kom på tanken att knulla. Han var en rolig man men hans kropp var rätt äcklig.
De fyra höjde sina snapsglas och Lennart skrek: ”För äkta kärlek!”
Det tyckte Göran var så himla fint sagt. Han kände sig nästan rörd. Det lät som namnet på en vacker låt.
Pim och Kwan visste vad det svenska ordet ”kärlek” betydde men inte ”äkta”. Glasen klingade. Alla sänkte sin akvavit förutom Pim som slängde sin över axeln utan att någon märkte det. Hon ville inte vara bakfull i morgon när hon skulle gå upp tidigt och boxa på säcken i garaget.
