KRÖNIKA. Vi måste prata! För i höst ska vi gå till valurnorna och rösta. Vilka företrädare tycker vi är bäst lämpade att besluta om våra gemensamma angelägenheter? Det kräver engagemang av oss medborgare. För vi vill ju bygga ett gott samhälle och ta ansvar för den värld vi lever i.

Därför måste vi ta ett snack om tonläget i den offentliga debatten, inte minst på sociala medier. Om vilka spelregler vi borde rätta oss efter i en demokrati. Inte minst att alla spelar med öppna kort och ägnar sig åt rent spel.

Vill du och jag framföra en åsikt ska det vara fritt fram. Men vill vi bli tagna på allvar är det väl ett anständighetskrav att vi lyssnar till dem som har en annan åsikt? Meningsmotståndare ska inte avfärdas genom att man klistrar etiketter på dem och använder okvädingsord. Fula personpåhopp är inte ett seriöst sätt att avfärda andras argument. Det är att debattera osakligt och på låg nivå.

Jag är så otroligt trött på alla som säger sig veta bäst. Kloka gubbar och påstridiga kvinnor som i överlägsen ton levererar enkla svar på svåra och komplexa frågor. Trots att de i själva verket vet alldeles för lite om sakfrågan.

Tänk vad jobbigt att behöva tillrättavisa alla som vet bäst – för oss som vet bättre…

En tänkvärd anekdot handlar om kvinnan som frågade sin make: Hur du nu hört vad jag har sagt? Varvid mannen svarade: Vilket konstigt sätt att inleda ett samtal…

Vi är allesammans utrustade med bara en mun, men två öron. Ändå är det så många av oss som är dåliga på att lyssna. Är det inte märkligt?

Men tänk om din och min meningsmotståndare kan lära oss något? När så är fallet, ska vi väl kunna ta vara på argumentet och inte bara vifta bort det? För det är väl inte så att vi är mest intresserade av att framstå som vinnare i debatten?

Tyvärr ser jag något som är ännu mer oroande: Att experter på olika områden – sakkunniga, forskare, jurister med flera – allt oftare avfärdas med en axelryckning. Detta trots att de objektivt sett är mer insatta och pålästa än du och jag, i de ämnen som debatteras. Journalister avfärdas på liknande sätt, trots att det är deras jobb att se till att allmänheten får korrekt information.

Hur hamnade vi i detta förakt för kunskap? Det finns ofta grundläggande fakta som vi behöver kunna ta in och vara överens om, innan vi ger oss in i debatten och drar våra egna slutsatser. Kommer någon dragande med ”alternativa fakta” så är det oerhört viktigt att vi kollar upp om det verkligen kommer från trovärdiga källor. Alla medborgare behöver utbildas i källkritik.

Yttrandefriheten måste försvaras. Även obekväma åsikter ska få framföras. Därför får vi ibland stå ut med att det blir en hel del kackel i grönsakslandet. Yttrandefrihet betyder att även blinda hönor och högröstade ungtuppar ska ha möjlighet att säga sitt i den offentliga debatten och bidra med sina perspektiv. Trots att vi ibland skulle vilja slippa höra dem gala och kackla.

Urban Önell

Fotnot: Kackel i grönsakslandet är en barnbok av Sven Nordqvist. Den handlar om Pettson och Findus och har ingen som helst koppling till texten ovan.