MERLÄSNING. Författaren och kulturjournalisten Gay Glans, bördig från Tyringe, har aktualiserat och skrivit om ett kapitel ur sin bok I skuggan av en blivande världsstjärna. Det handlar om fotboll i Tyringe en sommar i början av 60-talet.

Inledningen av sommaren i början av 60-talet var blöt. Varje dag öste regnet ner. Först dagarna innan industrisemestern skulle börja kom värmen. Luften dallrade i hettan. En hägring längre ner på den dammiga grusvägen gjorde mig konfunderad; inte ligger väl leksaksdammarna där, tänkte jag.

Min ett år äldre kompis avbröt mig i mina funderingar.

–Här ser vi bra, sa han.

Att det var en betydelsefull dag förstod jag på de vuxnas sätt att prata, deras skratt och deras blickar ner i varandras väskor och innerfickor.

Parkeringsplatsen var tom. Konstigt, tänkte jag, den brukar ju alltid vara fylld av bilar, motorcyklar och mopeder när fotbollsspelarna spelar. Däremot stod många cyklar lutade mot träd och staket eller låg slängda i gräset.

– Varför är här inga bilar? frågade jag min kompis.

Han försökte förklara att spelarna inte kan köra bil när de ska hem. Men jag förstod inte varför.

– Äh, skit i det. Det kommer att bli sketanskul.

Materialförvaltaren hade kvällen innan rensat skogsgläntan invid Tyrs Hage från ris, slagit gräset kort med lie och ställt fram bord och stolar.

När ordföranden hade tackat domaren för hans insats och motståndarlaget var på väg hem satte de i gång.

Oavsett dagens matchresultat hade eftermiddagen och kvällen alla förutsättningar att bli lyckad.

Timmen efter festkommitténs hälsningsanförande var de flesta spelarna glada på ett sätt som jag aldrig tidigare hade sett vuxna vara.

–Jaha, kan man tänka sig. Nu har fotbollsspelarna fest igen, sa den 81-åriga kvinnan till sin man. Hon gjorde paus i disken och blickade i riktning mot Tyrs Hage som låg dold bakom en mindre bokskog.

–Tänk att det är ett helt år sedan förra gången?

–Ja, tiden går fort nuförtiden, svarade hennes man.

Allteftersom kvällen gick besökte allt fler bollspelare busken bakom min och min kompis utsiktsplats. De stöttade varandra medan de skrattade högt.

–Ditt mål blir säkert årets mål, lita på mig, stolpe och in i krysset. Vår målgubbe hade inte en chans, ett grandiost självmål.

–  Aaah, håll flabben på dig pågasnöre, sa målgöraren och brast ut i ett gapskratt.  

Nu sjunger vi en visa, var det någon som skanderade och höjde glaset mot den absolut molnfria himlen.

– Helan går, sjung hoppfaderallanlallanlej…
Helan går, sjung hoppfaderallanlej…
Och den som inte helan tar,
han ej heller halvan får.
Helan gååååååååååår,
sjung hoppfaderallanlej!

Jag försökte följa med i deras sång men det var svårt – jag hade aldrig hört den förut. Är Helan ute och går, tänkte jag? Helan hade jag sett på teve – den tjocke gubben tillsammans med sin magre kompis Halvan. Vill inte Halvan följa med Helan ut och gå?

Jag frågade inte min kompis vad de sjöng om. Jag får fråga sen, tänkte jag och skrattade när målvakten föll omkull i gräset.

–Men ta i då för satan din fulle fan, skrattade backen, jag hjälper dig.

Tillsammans sökte de busken intill oss. Med varsin arm om varandra drog de ner sina gylfar.

–Aaaaaaaah! Satan så skönt. Som när det går i tantan för mig!

Jag vände mig mot min kompis:

–Vad menar han med det? Går i tantan?

…

–Fattar du vad han menar?

Min kompis såg ut att vara lika förvånad som jag.

–Är det säkert att du inte får på flabben när du kommer hem till tanten och är full?

–Fan heller, hon har fullt upp med teven.

–Vaaa… så du har en apparaaaat?

–Jojomensan, jag köpte den till VM 58, jag säger bara Didi, Garrincha och Pelé.

–Glöm inte Gre-No-Li.

– Nej, självklart inte, men brassarna var bättre.

– Gubbjävlar, röt den magraste av dem alla och reste sig till stående och höjde sitt glas.

– Nu håller ni flabben.

Alla tystnade och såg förväntansfullt på den magre. Själv tyckte jag synd om honom. Han hade ingen fru som väntade med maten på bordet när han kom hem från fabriken. Han åt på Violas matsalar i Tyringe centrum tillsammans med de flesta ungkarlarna i byn.

–Nu, sa den magre, nu kör vi en äkta Ingmar Bergman…Får jag be om absolut Tyyyystnaaad… ooooch… taaagning!

–Aaaaaahhh! Där satt den, var det någon som sa.

–Den förbenade Bergman, alltid duger han till något, dystergöken.

–Men den är bra, sätter sig i benen direkt, sa en av spelarna som jag inte visste vem var.

Pappa var inte bollspelare, han var friidrottare.

Lika glad som bollspelarna var han inte den här kvällen.

– Den som tänker satsa på idrott får inte sprita och röka, brukade han säga.

–Kay, har du sett Gay? frågade mamma.

–Jag skall leta rätt på honom.

Pappa, som var en välkänd absolutist och vegetarian, bet ihop käkmusklerna när han kom för att hämta mig. Inbjudan från bollspelarna att dela några supar med dem, som en riktig karl, besvarade han inte.

I stället grep han tag om min arm och ledde mig därifrån. Min kompis lät han stanna kvar.

–Men de var ju roliga, sa jag trevande och kände hur underläppen darrade.

På väg hem var han tyst. Det såg ut som om han tänkte skälla på mig.

Mamma väntade oroligt hemma i trädgården. Hon försökte förklara varför jag inte fick titta på bollspelarna när de hade skoj. Jag förstod bara så mycket att hon och pappa tyckte det var dumt det de höll på med. De kan rent av bli otrevliga.

–Men de är ju glada och snälla, sa jag. Hon svarade inte.

Resten av kvällen tillbringade jag vid det öppna fönstret i Dans och mitt rum och lyssnade på sången och skratten nerifrån idrottsplatsen. Men det var ljud som jag inte längre fick vara en del av.

Och mitt goda humör var borta. I stället kände jag mig orolig, som om jag hade gjort något fel utan att förstå vad det var. Som att det var skamligt att titta på glada bollspelare.

Gay Glans