INSÄNDARE. Efter två års tystnad möttes nyligen (26/8) förvaltningschefen, HR, rektorer och fackliga ombud för ett samverkansmöte om utformningen av omklädningsrummen i Sösdalas nya idrottshall. Men vi idrottslärare, som bär professionens samlade kunskap och vilja att stå upp för barns rättigheter, stängdes återigen ute från en organisation fylld av särintressen och ignorans.

Kravet är och har varit en helhetslösning med enskilda, låsbara duschbås inklusive RWC. Att man nu väljer att bortse från det vi vet och fördröja moderniseringen skapar allvarliga socioekonomiska och individuella konsekvenser. Den nu klubbade utformningen brister i det lagstadgade diskrimineringsskyddet, och otryggheten i dessa miljöer är ett väldokumenterat problem. Medan Lunds kommun är beredda att se över möjligheterna till en ombyggnation av samtliga kommunala omklädningsrum, nekar Hässleholms kommun samma lösning vid nybyggnation. Det visar på en allvarlig brist på likvärdighet gällande barns rättigheter, utbildning och hälsa.

Det ska bli ”fint”, sägs det från ledningshåll. Det går inte att klappa sig på axeln och nöja sig med något förlegat och utdömt. Den 10 september samlades politiker, byggfolk och media där man nu börjat gräva. Staketet mellan beslutsfattare och barn blev en slående skiljelinje, en spegelbild av själva byggprocessen, den bristande dialogen och det tillbakadragna ledarskapet.

ANNONS

Föreställ er en invigning fylld av entusiastiska barn i bygghjälmar, likt flitiga ”doozers” i Fragglarna, som bjudits in i processen och känner delaktighet och stolthet. Istället möts de av en fortsatt oförmåga att inkludera, lyssna och motivera beslut. Om vi väljer enkla lösningar istället för att skydda ungas rättigheter skadar och förminskar vi barnen. Det slår direkt mot deras utbildning och hälsa.

När en kommun- eller skolledning möter medarbetares engagemang med strukturell ghosting, riskerar verksamhetens utveckling att stagnera. Att ignorera initiativ eller medvetet fördröja processer fungerar i praktiken som en utmattningsstrategi, där ledningen väntar ut energin hos de som driver förändringar för barnens bästa. När professionens expertis och drivkraft bemöts med tystnad och utebliven återkoppling, skapas en destruktiv kultur av inlärd hjälplöshet där personalen till slut upphör att lyfta utvecklingsbehov. Ett ansvarsfullt ledarskap inom skolväsendet förvaltar och uppmuntrar medarbetarnas engagemang, det administrerar inte bort det!

Jag vill bjuda in er chefer och beslutsfattare till en undervisningsdag i den nya hallen. Efter en teoretisk del om barnkonventionen, diskrimineringsgrunderna och en värdeförstärkt undervisning/skola följer praktisk goalball. Inför ombyte och dusch tilldelas ni olika identiteter med skilda förutsättningar, och lämnas sedan att hantera situationen på egen hand.

Vi avslutar med en utvärdering utifrån er förståelse och den verklighet som ni fattat beslut om och ansvarar för.

I väntan på detta förväntar jag mig fortsatt svar på följande frågor från ansvariga inom skola, förvaltning och nämnd:

1. Professionens delaktighet: Varför har idrottslärare exkluderats från samråd utifrån ett utbildnings- och hälsoperspektiv? Vilken vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet vilar den klubbade utformningen på?
2. Barnrättsperspektiv: Var finns barnrättsanalysen för detta projekt utifrån Barnkonventionens kärnprinciper om barnets bästa och icke-diskriminering?
3. Riskbedömning: Hur har riskerna i projektet bedömts och vilka är argumenten för att bortse från professionens underlag?
4. Ansvar: Vem bär det formella ansvaret för att lagkraven efterlevs och vem tar det ekonomiska ansvaret för eventuella framtida skadeståndskrav till Diskrimineringsombudsmannen (DO)?

Mikael Gustafsson, Vannarödsskolan