MERLÄSNING. Det är en septemberkväll, ganska sent, när jag blir sugen på en kvällsmacka. En ful ovana som jag har svårt att göra mig av med.

Min fru sover. Hon behöver gå upp tidigt imorgon. De senaste dagarna har varit svåra för oss båda. Vi har mest gråtit.

Med en rågbrödsmacka och en dikt av Göran Palm, Hundens besök, hoppas jag att min gråt ska avta. Inte få mig att skratta, men åtminstone le i ett sorts igenkännande.

Göran Palm sitter vid ett torg och ser en hund på andra sidan. Hunden får syn på honom, går sakta över torget mot honom. Sedan vänder hunden sig om och torkar sin bak mot Palms byxben och går lugnt därifrån. Som om ingenting skett.

Jag ler åt dikten.

Nu är det främst en inre gråt. Den öppna gråten kommer allt som oftast och jag har svårt att stå emot den.

Men just nu är det ganska lugnt. Jag ser fram mot min favoritmacka, danskt rågbröd med ost och rödbetssallad på toppen. Gudomligt gott.

Vid frysen tar jag fram det som behövs, men främst grevéost i en plastpåse. Jag öppnar den. Det prasslar lätt.

För en kort stund lyssnar jag, som alltid.

Nu kommer hon.

Även om hon ligger och slöar på ovanvåningen brukar hon höra mig när jag öppnar plastpåsen. Hennes hörsel är makalös, fastän selektiv.

När vi ska gå ut inför natten och hon ska kissa är det ingen idé att ropa på henne. Hon kommer inte. Är det inte akut vill hon hellre fortsätta sova eller slumra.

Men om jag prasslar med ostpåsen kommer hon.

Jag måste fullfölja processen och ge henne en ostskiva när hon väl kommer ner från sin favoritsäng på ovanvåningen. I annat fall skulle hon rätt snart dra slutsatsen att prasslet i ostpåsen bara är ett knep för att få henne ur sin slummer.

Hon är inte kissnödig. Inte då. Men kanske klockan tre i natt. Då vill hon, jag och Miras älskade matte fortsätta sova.

Men nu kommer ingen Mira.

Och jag vet varför.

Men jag kan inte låta bli att prassla lite extra med påsen, trots att ingen Mira kommer. Det vet jag ju. Ändå prasslar jag ytterligare en gång, som om jag hoppas att det ska bestrida fakta: att vi var tvingade att avliva henne efter en veckas akut sjukdom.

När vi tog farväl av henne på djursjukhuset, när vi kramade henne, pussade henne och grät, såg hon på oss med stora ögon, som om hon frågade: Vad är det som händer? Varför gråter ni? Vi är ju tillsammans?

Trots att jag vet att hon inte kommer ner från ovanvåningen, att jag inte kan höra hennes tassande nerför trappan, lyssnar jag efter henne.

Jag släpper ner plastpåsen mot köksbänken och gråter.

Gay Glans