INSÄNDARE. Det börjar ofta i det tysta. Ett nioårigt hjärta som slår dubbla slag av oro inför morgondagen, nattskräck som river sönder nattsömnen, och tårar som faller i hallen när skoldagen är över. För många barn i Hässleholm är skolan inte längre en plats för nyfikenhet och växande, utan en arena för ren överlevnad.
Nyligen nåddes vi av siffror som borde få vilken beslutsfattare som helst att tappa andan: 135 nya anmälningar om misstänkta kränkningar och diskriminering inom barn- och utbildningsförvaltningen på bara några veckor. 135 anmälningar. Det är inte bara opersonliga streck i ett statistik ark. Det är 135 berättelser om barn som far illa, om gränser som har överträtts och om system som har brister när de som mest hade behövt hålla emot.
Det mest tragiska är att det inte kommer som en överraskning. Långt innan valurnorna öppnades och vallöftena avlöste varandra i debatter om skolan, visste partierna i Hässleholm om dessa brister. De visste. Precis som man under lång tid har känt till de djupgående problemen inom omsorgsförvaltningen – där systematiska brister lämnats vind för våg – har man valt att blunda. När väljarna gick till val rörande skolfrågor målade man upp en fasad av trygghet och utveckling, men bakom kulisserna lät man problemen fortgå. Vad händer då när verkligheten knackar på dörren? När anmälningarna hopas och rapporterna om barn som far illa väller in? Man vägrar reflektera. Man väljer att titta bort från de faktiska missförhållandena. Istället har det skapats en kultur där man systematiskt skyller ifrån sig. Skolorna slår ifrån sig och hävdar att ”ekonomin inte finns” för att skaffa resurser. Men sanningen blottläggs i klartext i kommunens egen strategiska plan: efter 2026 väljer det politiska styret att aktivt dra ned anslagen till barn- och utbildningsnämnden, där miljonbelopp skärs bort inför 2027 och 2028. Man låter bli att äska de medel som verksamheten och barnen skriker efter, för att sedan kunna hålla upp händerna och skylla på en tom kassa. Det är en administrativ tystnadskultur där behoven döljs på pappret för att skydda budgeten på bekostnad av barnen.
ANNONS
När de styrande politikerna till slut nås av larmet, när bevisen läggs fram på bordet och de görs fullt medvetna om att lagbrott begås, möts man av en förlamande likgiltighet. Svaret ekar likadant oavsett instans: man hänvisar till att man ”har förtroende för att de ansvariga följer lagen”. Det spelar ingen roll att man svart på vitt visar att så inte är fallet. Vad gör man då, när varken de ansvariga eller de styrande politikerna tar sitt ansvar? Man tvingas leva på makthavarnas blinda tillit till sina egna anställda. De väljer att ha mer förtroende för dem som begår felen än för de medborgare som faktiskt står upp för lag och ordning genom att anmäla de missförhållanden som uppstår. När de anhöriga och de anställda modigt slår larm och påpekar brister, stämplas de i stället som besvärliga. I kommunens retorik förvandlas den förälder som kräver sitt barns lagstadgade rättigheter till en ”bråkstake”. Men det mest hänsynslösa drabbar barnet självt.
När skollagens krav ignoreras drabbas eleven av en dubbel bestraffning: barnet isoleras från både kunskap och den sociala integrationen med klasskompisarna. Man stänger in det och stänger ute det från gemenskapen – för att sedan, i ett cyniskt ansvarsutkrävande, lägga skulden på barnet. Skolan vänder på steken och hävdar att det är eleven som ”inte förstår spelreglerna”, som om ett barn som slagits ut av bristande resurser vore problemet i ett riggat spel.
Priset för denna politiska beröringsångest och ansvarsflykt betalas inte av politikerna, det betalas av barnen.
När samhället sviker på det här sättet skapar vi någonting långt värre än kortsiktiga skolproblem: vi skapar ett framtida utanförskap. Vi fostrar en generation som tidigt har fått uppleva samhällets kalla fasader, där dörrarna stängs och där den som ropar på hjälp möts av misstänkliggörande i stället för omsorg. Individer som tidigt lär sig att dra sig undan samhällets normer och riktlinjer, eftersom de redan som barn fick erfara att de institutioner som sades ska skydda dem i stället vände dem ryggen.
Siffrorna i Hässleholm ljuger inte – varken i anmälningsstatistiken eller i budgetens nedåtgående kurvor. De blottlägger en förvaltning och ett politiskt styre som har tappat kompassen. Men bakom varje anmälan finns en förälder som vägrar tystna, och ett barn som förtjänar så oändligt mycket mer än tomma vallöften och undanflykter. Skolan ska vara en trygg hamn, inte en plats man fruktar. Det är dags att politikerna slutar gömma sig bakom floskler om ”förtroende”, tar emot de faktiska anmälningarna och börjar kämpa för de barn som bär konsekvenserna av deras tystnad.
Dinny Persson
