Socialtjänsten och -nämnden uppvisar en oförmåga att erkänna ansvar för misslyckanden. Cheferna skyddar hellre sin egen ställning än att tillåta kritisk genomlysning av verksamheten. Det menar bland andra insändarskribenterna Bo-Göran och Elena Emretsson, som felaktigt anklagats för att förfalska sitt barns sjukdomssymptom, och vars fall och stämning av kommunen snart kommer att omskrivas i Frilagt. Likaså gör den pappa som fick sina barn skyddsplacerade hos en mamma som slog dem och honom vilket Frilagt berättade om i somras.

Anders Karlsson, en av grundarna till Föräldrastödsbyrån, en organisation som hjälper föräldrar i sina kontakter med socialtjänsten och klarat upp många fall, konstaterar att systemet ofta gör socialen till juridisk part mot föräldrarna. Det är en av flera troliga faktorer bakom upplevelser av osakliga utredningar, partiskhet, brist på objektivitet, låsta positioner och dåligt bemötande. Granskning, och oberoende sakkunniga som hjälper föräldrar i kontakterna med socialen kan göra stor skillnad.

I somras kunde Frilagt berätta om hur socialförvaltningen systematiskt vinklat sin utredning för att rättfärdiga att de skyddsplacerat två flickor med en mamma som i själva verket var den som utsatt både dem och pappa för våld. Något som fanns dokumenterat på ljudinspelning, och i barnens vittnesmål, men som socialen bortsåg ifrån. Det är Frilagts mest lästa artikel i år.

Hässleholms tingsrätt konstaterade att socialens grunder för att ge mamma skyddade personuppgifter var svaga, och gav pappa rätt att träffa barnen. Men skadan var skedd. Barnen bodde hos mamma, och eftersom hennes våld mot dem av allt att döma hade upphört, innebar det per kontinuitetsprincipen att hon fick ensam vårdad.

Men nu har i alla fall pappa fått träffa dem, och den smärta och känsla av hopplöshet som han och barnen behövt utstå av att inte få se varandra, ens på bild, under närmare två års tid, har börjat lätta.

– De låter mycket gladare. Nu ska de liksom få tillbaka saker, säger han.

Vännerna från Hässleholm har saknat barnen, snart kommer de att kunna träffas dem igen, åtminstone vissa lov och helger, även om deras älskade hus är sålt.

Sedan tingsrätten, såväl som Frilagt, gett pappa viss upprättelse, skrev han till socialchef Sus Lantz för att höra om förvaltningen kunde lära sig något av detta.

– Självklart vill vi lära oss, självklart ska vi göra bättre när det blir fel så att det inte uppstår igen, skrev Sus Lantz till honom.

Han kände sig hörd. Men samtidigt allt annat än övertygad. Svaret var allmänt, och inget av alla konkreta problem diskuterades – Sus var inte införstådd med ”alla detaljer”.

– Det var ju ganska trevligt, säger pappa.

– Men samtidigt, påstår man att man inte är insatt i det enskilda lärandet, så blir det ett sätt att distansera sig från problemen. Jag tänker också att det dyker upp problem av den magnituden, då måste man ju ta det på allvar på något vis.

Liksom paret Emretsson blev pappa provocerad av Lena Nilssons insändare i Frilagt inför valet, där hon rosar socialnämndens arbete de senaste åren. Likaså reagerade han på Emretssons svar, där det framgår att både föräldrarna och Frilagt ställt frågor till Lena och kommunen som de vägrat besvara med sekretess som ursäkt, trots giltig fullmakt.

– Lena Nilsson har själv gjort sig otillgänglig både på telefon och mail när jag försökt ställa frågor. Det är den taktiken som används. Trötta ut människor tills de ger upp istället för att erkänna fel, rätta till felaktigheter och lära sig. I slutändan är det barn som drabbas, säger han.

Stilen känner han igen från socialkontoret, där cheferna bland annat påstått att handläggarna hade mer erfarenhet än vad de faktiskt hade och vilselett honom om att mammas nära vän jobbade där. Han uppger också att de fuskat med datering av handlingar, påstått sig inte komma ihåg konversationer han minns och spelat in eller tvärtom påstått att han avsagt sig partsinsyn när han mycket väl visste att han inte gjort det. Det har varit en ”gaslighting” som fått honom att tvivla på sin egen verklighetsuppfattning.

– När enhetschef Tina Natour får frågor från Frilagt så hänvisar hon till sekretess för att undgå att svara. När jag själv ställer samma frågor – svarar hon med att hon tolkar det som ett klagomål och ska hantera det som sådant, säger han.

Men det är bara en avledningsmanöver.

– När jag kontrollerar med diarieföraren finns inget klagomål registrerat. Det är andra gången Tina Natour påstår att hon registrerat klagomål och hanterat saker enligt rutin utan att göra det.

Finns det något hopp om att socialen lär sig något och gör bättring?

– Nej, jag tror faktiskt inte det, utan jag tror att den enda vägen att diskutera ärendet är nog tyvärr att ställa till en stämning. Men det är ju en enorm risk för en privatperson i Sverige, säger han.

Bo-Göran och Elena Emretsson, som stämmer kommunen på mångmiljonbelopp, verkar onekligen ha skrämt slag på både socialförvaltningen och nämndens ordförande Lena Nilsson. Aldrig tidigare har hon avstått telefonintervju med Frilagt, eller socialen krånglat så mycket med utlämning av handlingar.

– Tills den dag då politikerna slutar nicka med i allting och mer kritiskt börjar granska socialens beslut, är civilrättslig stämning enda vägen framåt, säger Bo-Göran Emretsson.

Han och hans fru, Elena, har gett sig ut på okänd mark. Få i Sverige har vågat stämma socialnämnden. Men de har tillförsikt.

– Vår bevisning är för stark, det finns inget utrymme för att avslå vår stämning, säger Elena Emretsson.

Deras fall och socialens bemötande av dem kommer att belysas i vår artikelserie om saken, vilken börjar publiceras de närmaste dagarna.

Tina Natour meddelar tidningen att hon inte har någon kommentar. Sus Lantz har fortfarande inte satt sig in i pappas ärende, men meddelar att organisationen har tagit del av den rapport hans rättsliga ombud, Anders Karlsson, sammanställde med anledning av fallet.

– Rapporten lyfter viktiga delar som vi vill ta till oss, och använder som lärande exempel för att förbättra och utveckla arbetet framåt. Bland annat handlar det om att stärka processrätten, säger Sus Lantz.

Anders Karlsson vill ge alla föräldrar en ärlig chans

Anders Karlsson är en skicklig kommunikatör med bakgrund inom entreprenörskap, lobbyism och aktivism.

Han representerade pappan i tingsrätten, där han trots obefintlig erfarenhet lyckades få rätten att förstå att förvaltningsrättens dom och VBU-utredningen var avhängiga en bristfällig och inte längre aktuell utredning och att det narrativ som mamma och socialen drivit mot pappa behövde ifrågasättas.

Inom ramarna för det ideella projektet Föräldrastödsbyrån har han, med hjälp av flera barnrättsjurister och andra sakkunniga, hjälpt många andra föräldrar i deras kontakter med socialtjänster runt om i landet. Han liknar sin verksamhet vid den som bedrivs av brottsofferjouren. De försöker injicera både saklighet och empati i processen.

– Jag hjälper föräldrar att bli lite mer sakliga, sorterade och fyrkantiga, och myndigheten att bli lite mänskligare och rundare i hörnen, säger han.

Byråns roll är inte att representera föräldrarna gentemot socialen utan att finnas med som ett stöd och som en oberoende part kunna lyfta andra perspektiv och värna om en dialog mellan föräldrar och myndighet. På ena sidan ofta mycket känslor och på andra sidan formalia och lagstiftning.

– Det finns en stor makt- och kunskapsobalans. Någon behöver balansera ut makten handläggarna har över föräldrarna, som är i en oerhört utsatt position, säger Anders.

Organisationen har med framgång lyckats få till stånd flera återföreningar och på så sätt också sparat kommunerna stora pengar och återskapat värdefulla relationer, inte minst i Hässleholm.

För tillfället har byrån ca 75 aktiva fall från norr till söder. I flera av dem har myndighetsutövningen gått helt över styr. Anders Karlsson identifierar många bidragande orsaker till att socialen ingriper på fel sätt, och att det sedan låser sig.

Till saken hör att tillsynen inte fungerar.

– Socialnämnden underställer i princip bara domstolarna besluten. Sedan tvättas de av domstolarna, som egentligen vet minst av alla, säger han. Barnens företrädare träffar inte ens alltid barnen.

– När ingen granskar dig, då kan det gå hur långt som helst, och fortgå hur länge som helst.

Systemet som sådant skapar också partiskhet. När socialen gör ett oönskat ingrepp i familjelivet tenderar föräldrar att överklaga till förvaltningsrätten. Eftersom de blir en juridisk motpart är det då inte konstigt att socialen strängt försvarar sin egna beslut och bedömningar, även i fall där de egentligen borde omvärdera.

Givetvis blir det i motsatt riktning svårt för föräldrar att lita på en socialtjänst och -nämnd som man är i konflikt med, vilket leder till misstro och låsta positioner.

– Det är inte rimligt att socialen skall vara både motpart och stöd, säger Anders.

– I portalparagrafen i socialtjänstlagen framgår att grunden i verksamheten handlar om att få människor att må bra, samt att socialtjänsten ska vara lättillgänglig. De föräldrar som söker stöd hos oss mår i regel dåligt efter att ha varit i kontakt med socialtjänsten och har sedan svårt att få till en dialog med myndigheten själva.

Här kan hans organisation erbjuda både socialen och föräldrarna något.

– Vi har flera fördelar jämfört med socialen, vi lär känna föräldrarna på ett annat sätt, och de vågar anförtro sig till oss, säger han. Eftersom de flesta av oss själva är brukare finns det ingen tröskel mellan oss och dem.

I Hässleholm har såväl Sus Lantz som Lena Nilsson berömt och stöttat initiativet.

– Jag har fått oerhört bra respons från dem, säger han.

Utöver sitt arbete med att förmedla kontakt mellan socialen och föräldrar har han också tagit fram analyser och förbättringsförslag, och blivit en inofficiell del av organisationen.

Han upplever att hans förslag fallit i god jord när han belyst brister i bland annat beslutsunderlag, dialog, likabehandling och förutsägbarhet.

Nu vill han utveckla konceptet vidare och söka pengar från Allmänna arvsfonden. Han hoppades på stöd från Sus Lantz med detta, men så blev det inte.

Anders läser upp ett utdrag från hennes mejl:

– Efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att vi tyvärr inte kan lämna skriftlig referens vid det här tillfället. Vår organisation befinner sig just nu i en period där vi behöver vara särskilt försiktiga med hur vi uttrycker oss offentligt.

Anders förstår att det kan vara svårt när civilsamhället med brukare möter en av samhällets mest fyrkantiga och sekretessbelagda myndigheter.

– Socialt arbete har en lång historia och utrymmet för innovation kan te sig annorlunda jämfört med inom industri. Där hade en ledning omedelbart sugit upp nya initiativ och utökat tester, analyserat och försökt att skapa större värden genom att skala upp.

Kulturen på socialförvaltningen är en helt annan. “Du har väldigt mycket makt,” konstaterades av en chef på ett möte.

Anders håller inte riktigt med, men han förstår vad hon syftade på.

– Det vi säger på sociala medier, och så vidare, det spelar roll.

Han frustreras av trögheten, men är samtidigt inte helt oförstående.

– Man kan inte kontrollera ett civilt engagemang. Det kan vara obekvämt. Man vill gärna kunna styra en viktigt verksamhet och är orolig för att tappa kontrollen.

Det finns fler intressen inom socialt arbete än vad parollen om barnens bästa gör gällande. Politik, ideologi och pengar.

– Det finns många åsikter inom professionen. Men vi låter resultaten tala.

Utifrån pågående påverksankampanjer, stämningar, tilltagande kritik från granskande journalistik och risken att socialen kan bli ett politiskt slagträ är Sus Lantz ovilja att riskera ett offentligt ställningstagande föga förvånande.

Anders Karlsson är inte helt övertygad om att Emretssons stämning kommer att gå vägen på det rättsliga planet, men han hoppas förstås att det kan påverka. Själv driver han flera parallella stämningar mot Tibro kommun för hur de hanterat hans egen dotters ärende.

– Domstolarna tror i regel på andra myndigheter, så de är nog inte så oroliga för den biten.

Sus Lantz inte ljusskygg

Sus Lantz betonar att hennes svar till Anders inte skall tolkas som att hon inte ser värdet av initiativet.

Hur kommer det sig att du inte lämnade någon referens Föräldrastödsbyrån? Är detta verkligen mindre viktigt än att, som du skriver, slå vakt om hur ni uttrycker er offentligt?

– Jag har motiverat varför jag inte lämnar en skriftlig referens till Föräldrastödsbyrån, och i mitt svar uttrycker jag också: ”Hoppas innerligt att du vet att jag står helt bakom att när barn, unga och vuxna har det som sämst, ska de också få det allra bästa stödet. Där har alla som kan bidra en mycket viktig funktion,” skriver hon till Frilagt.

– Av mitt svar förstår du säkert att jag anser att Föräldrastödsbyrån och deras uppdrag är viktigt för de föräldrar som behöver stöd i mötet med socialtjänsten – vilket är en rättighet.

Är offentlighet om missförhållanden ett hot mot socialen, i så fall varför, och ser du det som din uppgift att ta kontroll över mediebilden av er organisation?

– Offentlighet och granskning är centrala för att vi ska kunna utvecklas och upprätthålla förtroende. När kritik framförs – oavsett om den kommer från media, civilsamhälle eller enskilda – ser vi det som en möjlighet att reflektera över vårt arbete. Samtidigt är det viktigt att granskningen bygger på korrekta fakta, precis som vårt eget arbete måste göra. Rapporten från Föräldrastödsbyrån är ett exempel på hur vi kan använda extern input för att förbättra oss.

Jonathan Önell