KRÖNIKA. Kärnkraft, mer kärnkraft, ännu mer kärnkraft – så lyder mantrat från Ulf Kristersson och miljöminister Romina Pourmokhtari. Men snälla nån, har de fullständigt missat forskningen som pekar i rakt motsatt riktning?

För den är obestridlig: kärnkraften är inte lösningen på klimatkrisen. Kristersson/Pourmokhtari har kanske inte ens uppfattat att solen är planetsystemets centrum och inte jorden?

Nej, det senare förnekar de givetvis inte. Jag roar mig bara med att föreställa mig hur de med sin inställning till fakta, hade agerat om de levt på 1600-talet – om de då hade gett inkvisitionen ett helhjärtat stöd när den straffade Galileo Galilei för fräckheten att trotsa Gud med fakta. Ett: att solen inte är blank som bärnsten. Två: att månens yta är perforerad av berg och kratrar. Tre: att också Jupiter har månar. Fyra: att jorden inte är planetsystemets centrum, (geocentriska världsbilden) utan solen (heliocentriska).

Galileo Galileis upptäckter var inga fantasifoster. De var resultatet av experimentell forskning och observationer möjliggjorda genom hans förbättring av Hans Lippersheys kikare från 1608.

Lika lite som Galileos data var gripna ur tomma intet, är vår tids forskning om klimatet det. Nybyggd kärnkraft löser inte klimatkrisen. Enligt IEA tar en ny reaktor i snitt 10 – 15 år från beslut till drift. Vi måste fixa klimatet nu, inte vänta till mitten och slutet av 30-talet innan nya reaktorer kan sättas i drift. Och väl på plats tar det dessutom lång tid innan de har kompenserat klimatet för utsläppen som byggprocessen orsakar.

Som om detta inte vore nog ignorerar kärnkraftsvurmarna andra risker. Metoden för slutförvar av det utbrända kärnbränslet i minst 100 000 år (IAEA 2023) håller inte enligt oberoende forskare. Och på kort sikt: kriget i Ukraina har satt fingret på riskerna för ett kärnkraftshaveri vid en krigssituation.

Men det är fakta som Tidöregeringen blundar inför. Illustrerad vetenskap refererar (nr 10 2025) till klimatforskare som inte tvivlar längre: Nu kollapsar klimatet. Något som får mig att tänka på Galileos försök att förmå inkvisitionens heliga män att med egna ögon se att hans fakta var korrekt. De behövde bara titta i hans teleskop.

Men icke. Förblindad av religiös tro var det inget alternativ. Och något liknande gör Kristersson och kompani i dag, om än grundat i politiska föreställningar snarare än en absolut religiös bibeltrohet.

När Galileo bevisade att det heliocentriska systemet var korrekt, var måttet rågat. I februari 1633 ställdes han inför inkvisitionen och dömdes för kätteri, för trots mot Gud. Ett brott belagt med dödstraff genom bränning på bål.

Ett öde som drabbade Giordano Bruno, 33 år före Galileo, för vägran att ta tillbaka sin tes om att solen är vårt planetsystems centrum. Att vår sol är en av ett oändligt antal stjärnor med egna planetsystem. Och att det finns liv på andra planeter.

Skillnaden mellan Bruno och Galileo var att Brunos idéer i huvudsak vilade på filosofiska resonemang snarare än på observationer. Genom logiskt tänkande – i likhet med antikens naturfilosofer två tusen år före honom – kom han fram till sina slutsatser.

Galileis dödsdom omvandlades till husarrest efter att han, med läpparnas bekännelse, tagit avstånd från sina forskningsresultat. Det förminskar inte hans hjältestatus.

Att ta lätt på klimatforskningens fakta är vår tids sätt att vägra se i teleskopet.  Galileo viskade, enligt legenden i samband med domen, ’E pur si muove’ – ’och ändå rör den sig’ (jorden). Istället för att viska måste vi idag vråla: Eppure scalda – det blir faktiskt varmare.

Gay Glans